Vid korset

Så står vi då här vid korset. 

   Just nu, finns bara det. 

   Just nu, finns bara mörkret och döden. 

   

Jesus har dött. 

   Han har i tillit vandrat mot korset. 

   Han har förlikat sig med sitt öde, men ändå avslutades hans liv i ett rop till Gud. 

   ”Varför har du övergivit mig?” 

Orden kommer ursprungligen från psaltarens 22:a psalm, där David ropar: 

   ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? 

   Jag ropar förtvivlat, men du är långt borta. 

   Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte, jag ropar om natten men finner ingen ro."

   Kanske kan vi känna igen oss i de orden. 

Kanske har författaren till Matteusevangeliet lagt orden i Jesu mun, kanske sa han dem verkligen. 

   Vi kan inte veta det. 

   Men kanske är det inte så viktigt. 

   Kanske är det viktiga att det är högst mänskligt att ropa efter Gud när vi känner oss förtvivlade och rädda.

En av våra mest älskade psalmer är 289 Guds kärlek är som stranden. 

   Där finns raderna: 

   ”Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. 

   Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.” 

När jag läste texten om Jesus som hänger där på korset, så kände jag som ett tryck över bröstet. 

   Den drabbade mig på ett sätt som jag inte upplevt tidigare. 

   Den kollektiva oron som finns runt oss, ovissheten, kanske framförallt ovissheten, drabbar mig. 

   Får det att knyta sig i mig. 

Med ovissheten kommer också bristen på kontroll. 

   Jag har ingen kontroll över det som sker. 

   Totalt utelämnad till livets stora svepande rörelser. 

   Såsom livet ju alltid är, bara att det vanligen inte är så påtagligt som nu. 

Påsken har i år fått en djupare dimension. 

   Lidande och död har alltid funnits runt om i världen. 

   Men vi har varit förskonade från större kollektivt lidande i vårt samhälle. 

   Men nu har vi ett virus som snabbt spritt sig över jorden. 

   Och med det kommer också rädslan. 

Jag har känt mig ganska lugn mitt i allt. 

   Trygg med att vi alla gör så gott vi kan med att tvätta händerna och hålla avstånd.

   Att vi bor i ett land som inte drabbats av panik, utan har en strategi som känns vettig. 

   Ett land med en bra sjukvård och goda resurser. 

Men allt eftersom tiden går, så nöts jag liksom ner. 

   Av det konstanta tänkandet på att hålla avstånd. 

   På var jag har händerna. 

   På hur det känns i kroppen. 

   Och så då oron för de i min närhet som är sjuka. 

Vi lider på olika sätt, av olika orsaker. 

   Kanske hänger du där uppspikad på korset och väntar på döden. 

   Kanske har du fallit ner på knä bredvid och gråter. 

   Vad vi vet, är att vi inte är ensamma här, hur ensamt det än kan kännas. 

   Vi har inte blivit övergivna! 

För det finns någon som hängt där före oss. 

   Som dött på det korset men som lever vidare. 

   Som viskar i vårt inre: 

   Rädslan kommer inte att döda dig, hur stark den än kan kännas. 

   Sorgen kommer inte heller att döda dig. 

   Kanske kommer den fysiska döden att drabba dig, men livet är så mycket starkare. 

   Livet kommer att fortsätta, ljuset kommer att lysa, skratten kommer att klinga igen och tillsammans kommer vi att sörja de vi förlorat.  

Kristus lever i allas våra hjärtan.

   Livets ljus strålar där inne och även om den fysiska kroppen dör, kan det ljuset aldrig slockna. 

   Nu, precis som alla andra dagar, är tiden inne att låta det ljuset lysa. 

   Se att dörren till ditt fängelse inte är låst.

   Öppna den. 

   Bjud in dina nära och kära att lindra din oro genom sin närvaro även om den inte kan vara fysisk. 

   Låt ditt ljus hitta nya kreativa vägar att lysa upp ditt liv och världen omkring dig. 

Att stå vid korset, kan också vara en möjlighet att öva sig i överlåtelse. 

   I att släppa kontrollen som ändå bara är en illusion. 

   Att försöka släppa på rädslan och oron för vad som kanske skulle kunna hända. 

   Och det är inte lätt just nu när vi ständigt matas med ny information om antal smittade, antal avlidna, kurvor ritas, det gissas om prognoser och vi väntar på nästa rapport. 

   

Men kanske kan vi idag bara stanna upp framför korset. 

   Låta det få påminna oss om att vara här och nu, medan vi kan. 

   För vi vet ingenting om morgondagen. 

   Här och nu, finns varken det som hände igår eller det som kommer att hända imorgon. 

   Här och nu, är vi fulla av liv, fulla av ljus och det räcker för nu.

På vägen ut träffade de på en man från Kyrene vid namn Simon, och honom tvingade de att bära hans kors. När de kom till ett ställe som kallas Golgota, vilket betyder Skallen, gav de honom vin att dricka, blandat med galla. Han smakade på det men ville inte dricka. När de hade korsfäst honom delade de upp hans kläder genom att kasta lott om dem, och sedan slog de sig ner där och vaktade honom. Ovanför hans huvud hade de satt upp anklagelsen mot honom som löd: Detta är Jesus, judarnas konung. Samtidigt med honom korsfästes två rövare, den ene till höger och den andre till vänster om honom. De som gick förbi smädade honom och skakade på huvudet och sade: ”Du som river ner templet och bygger upp det igen på tre dagar – hjälp dig själv nu, om du är Guds son, och stig ner från korset.” Översteprästerna, de skriftlärda och de äldste gjorde också narr av honom och sade: ”Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa. Han är Israels kung, nu får han stiga ner från korset, så skall vi tro på honom. Han har satt sin lit till Gud. Nu får Gud rädda honom, om han bryr sig om honom. Han har ju sagt att han är Guds son.” På samma sätt blev han skymfad av rövarna som var korsfästa tillsammans med honom. Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden, och det varade till nionde timmen. Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: ”Eli, Eli, lema sabachtani?” (vilket betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?). Några som stod där hörde det och sade: ”Han ropar på Elia.” En av dem sprang genast bort och tog en svamp, fyllde den med surt vin och satte den på en käpp för att ge honom att dricka. Då sade de andra: ”Låt oss se om Elia kommer och hjälper honom.” Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav upp andan. Då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner, jorden skakade och klipporna rämnade, och gravarna öppnade sig. Många kroppar av avlidna heliga uppväcktes, och efter hans uppståndelse lämnade de sina gravar och gick in i den heliga staden och kunde ses av många. När officeren och de som bevakade Jesus tillsammans med honom såg jordbävningen och det andra som hände, greps de av stark fruktan och sade: ”Den mannen måste ha varit Guds son.” Där var också många kvinnor som stod längre bort och såg på. De hade följt med Jesus från Galileen för att tjäna honom, och bland dem var Maria från Magdala och Maria som var Jakobs och Josefs mor och modern till Sebedaios söner. (Matt 27:32-56)

Kristus själv dog ju för era synder, en gång för alla. Rättfärdig dog han för er orättfärdiga för att leda er till Gud. Hans kropp dödades, men han gjordes levande i anden, och så kunde han stiga ner och predika för andarna i deras fängelse. (1 Pet 3:18-19)

Vem av oss trodde på det vi hörde, för vem var Herrens makt uppenbar? Som en späd planta växte han upp inför oss, som ett rotskott ur torr mark. Han hade inget ståtligt yttre som drog våra blickar till sig, inget utseende som tilltalade oss. Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom, en som man vänder sig bort ifrån. Han var föraktad, utan värde i våra ögon. Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad. Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot. Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg, men Herren lät vår skuld drabba honom. Han fann sig i lidandet, han öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun. Han blev fängslad och dömd och fördes bort, men vem ägnade hans öde en tanke? Han blev utestängd från de levandes land, straffad för sitt folks brott. Han fick sin grav bland de gudlösa, fick vila bland ogärningsmän, fastän han aldrig hade gjort något orätt, aldrig tagit en lögn i sin mun. Men Herren tog sig an den han sargat, botade den som gjort sig till ett skuldoffer. Han skall få ättlingar och ett långt liv, och Herrens vilja skall förverkligas genom honom. När hans elände är över skall han se ljuset och bli mättad av insikt. Min tjänare, den rättfärdige, ger rättfärdighet åt många och bär deras skuld. Jag skall ge honom hans andel bland de stora, låta honom dela byte med de mäktiga, för att han var beredd att dö och blev räknad som syndare, när han bar de mångas skuld och bad för syndarna. (Jes 53:1-12)