På kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: ”Frid åt er alla.” Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren. Jesus sade till dem igen: ”Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” Sedan andades han på dem och sade: ”Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.” (Joh 20:19-23)
Samma dag var två lärjungar på väg till en by som ligger en mil från Jerusalem och som heter Emmaus. De talade med varandra om allt det som hade hänt. Medan de gick där och samtalade och diskuterade kom Jesus själv och slog följe med dem. Men deras ögon var förblindade och de kände inte igen honom. Han frågade: ”Vad är det ni går här och talar med varandra om?” De stannade och såg sorgsna ut, och den ene, som hette Kleopas, svarade: ”Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar.” – ”Vad har hänt?” frågade han. De svarade: ”Detta med Jesus från Nasaret, han som var en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och hela folket. Han blev utlämnad av våra överstepräster och rådsherrar, och de fick honom dömd till döden och korsfäst, medan vi hoppades att han var den som skall befria Israel. Men till allt detta kommer att det är tredje dagen sedan det här hände, och nu har några kvinnor bland oss gjort oss uppskakade. De var vid graven tidigt i morse men fann inte hans kropp, och då kom de tillbaka och berättade att de i en syn hade sett änglar som sade att han lever. Några av de våra gick ut till graven, och de fann att det var så som kvinnorna hade sagt. Honom själv såg de inte.” Då sade han: ”Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?” Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna. De var nästan framme vid byn dit de skulle, och han såg ut att vilja gå vidare, men de höll kvar honom och sade: ”Stanna hos oss. Det börjar bli kväll och dagen är snart slut.” Då följde han med in och stannade hos dem. När han sedan låg till bords med dem tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra: ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?” De bröt genast upp och återvände till Jerusalem, där de fann de elva och alla de andra församlade, och dessa sade: ”Herren har verkligen blivit uppväckt och han har visat sig för Simon.” Själva berättade de då vad som hade hänt dem på vägen och hur han hade gett sig till känna för dem genom att bryta brödet. (Luk 24:13-35)
Jag inser när jag läser texterna att jag upplever allt så totalt annorlunda nuförtiden.
Jesus andades på dem!
Det kan man ju inte göra!
Inte kan vi bryta bröd och dela med varandra heller.
Så hur ska vi då känna igen Jesus?
Om vi inte får ta del av honom.
Om han inte kan öppna våra ögon genom att bryta brödet för oss?
Den goda nyheten är ju att han redan andats på oss, den heliga Anden andas redan i oss.
Och vi behöver inte att han bryter brödet för att vi ska kunna se honom.
Vi kan se honom verka överallt i alla fall.
Vi kan se honom i undersköterskan som tar sig tid att sitta med en gammal sjuk farfar och hålla telefonen mot hans öra så att han får prata med sin familj.
Vi kan se honom i intensivvårdsläkaren som drar på sig sin rymddräkt för att åter igen intubera någon som knappt kan andas själv.
Vi kan se honom i lokalvårdaren som ser till att hålla lokalerna helt rena.
Vi kan se honom i förskolepersonalen som fortsätter att krama våra barn när de slagit sig.
Vi kan se honom i busschauffören som fortsätter att köra oss till jobbet.
Vi kan se honom i medmänniskan som ser vår sorg och smärta och frågar ”Vad har hänt?”.
Trots att vi alla vet vad som pågår.
Vi vet när vi mött Jesus i varandra, det känns.
Det är den där varma känslan av att ha blivit omhändertagen, sedd, lyssnad på, helad och upprättad.
Och kanske ser vi honom inte ens.
Men vi kan ändå känna hur han vandrar bredvid oss på vår väg genom livet.
Sitter där bredvid oss i soffan när vi ensamma tittar på Jesus Christ Superstar på TV.
Faller på knä med oss i trädgården, när vi rensar bort ogräsen i våra rabatter.
Går bredvid oss när vi sick-sackar genom mataffären.
Visst kan vi längta efter det fysiska mötet.
Att få samlas runt matbordet, gamla som unga.
Att få krama varandra.
Bryta bröd tillsammans.
Men kanske kan vi istället se det här som en möjlighet att ytterligare utforska hur Jesus finns i våra liv.
Kanske kan det till och med vara en gåva.
För oss som måste lämna våra invanda mönster.
Våra bekväma sätt att möta Gud.
Att möta vår vardag.
Att möta andra människor.
Vi måste bli mer kreativa och flexibla, mer återhållsamma, men också mer frimodiga.
Den här tiden som för många är lite som en ofrivillig retreat, i stillhet, i tystnad.
Vad ser vi när vi behöver spendera ännu lite mer tid med oss själva.
Vad vill jag förändra?
Vad kan jag låta dö bort och lämna plats för något nytt att få uppstå?
Vilka vanor och ovanor ser jag tydligare nu?
Vilka relationer och sammanhang ser jag tydligare nu?
Som jag vill stärka eller kanske lämna.
Vilka inre små barn ser jag i mig själv som länge behövt lite mer uppmärksamhet och kärlek?
Vilka bindningar är jag redo att släppa, för att befria både den jag bundit och mig själv?
Ser jag Jesus som vandrar där bredvid mig, hela tiden?
Och vi får komma ihåg vad han sa:
”Som Fadern sänt mig, sänder jag er.”
Det handlar inte bara om var vi möter Jesus, utan hur andra möter Jesus genom mig.
Och genom dig!
När det är svårare än vanligt att mötas, att bli sedd och lyssnad på, vad kan du göra?
Vad kan jag göra?
Vad kan vi som kyrka göra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar