Ju längre tiden går desto större är risken att känna någon som drabbats svårt av Covid-19.
Alla drabbas vi ju på olika sätt, men kanske känner du någon som ligger i respirator, någon som förlorat sitt jobb och faktiskt inte har möjlighet att köpa mat, någon som sjunker ner i en depression eller någon vars begravning du inte kommer att kunna gå på.
Tillsammans vandrar vi mot korset.
Vi är ganska förskonade från större katastrofer i vårt land.
Vi behöver inte oroa oss för att vårt hus ska bli bombat eller att solen ska bränna bort alla våra grödor och skapa hungersnöd i landet.
Vi är inte vana vid att leva och försöka fortsätta leva mitt i en kris.
Men nu gör vi det.
Och jag vet inte hur det är med er, men jag har i all fall kommit in i en ny fas.
Från att inte ha känt så mycket oro, lyckades den smita igenom och så ett frö i mitt hjärta.
Ett avgrundsdjupt "tänk om” öppnade sig och även om ingen katastrof ännu hänt i mitt liv, så finns nu möjligheten där.
Tillslut kommer vi lära oss att leva med den också.
Det kommer komma ett nytt normalt, för det måste det.
Det är så mänskligheten överlever.
Som samhälle är vi på väg mot korset, vi är inte där än, värre tider väntar.
Som enskilda människor kanske vi redan nått vårt kors.
Kanske har vi fallit ner inför det i djupaste sorg och smärta.
Kanske hänger vi där uppspikade, medvetna om vår kommande död.
Kanske kan det inte bli värre än såhär.
Och ändå på något sätt, fortsätter livet.
Jag ser två rörelser i mitt flöde just nu.
De som oroas och lider.
De som fasar för vad som kommer hända.
Och så ser jag dem som förundras över människors godhet och hjälpsamhet.
Över omställningar, kreativitet och flexibilitet.
Över allt det goda som sker nu.
Vägen mot korset, kanske är den just så, dubbel.
En väg mot lidande, men också en väg mot befrielse och ljus.
Och här bottnar vår kristna själ.
I den parallella rörelsen.
Hur kan vi vara på väg mot döden och uppståndelsen samtidigt?
Det ena är inte menat att rättfärdiga det andra.
Vi förväntas inte vara tacksamma för döden och lidandet, för att det leder oss till uppståndelsen.
Jesus gick inte glatt mot sitt kors, trots att han visste att han på tredje dagen skulle uppstå.
”Måste jag verkligen?” undrade han.
Trots att han visste att döden inte var slutet utan bara en passage.
"Gud, måste vi verkligen?”
Och så tänker jag på människor som fötts i krig och vuxit upp i krig och hungrat och törstat och begravt sina älskade och förlorat sina barn och blivit våldtagna och torterade och jag inser att jag ju inte är i närheten av att förstå det lidande som finns runt om i världen.
Enskilt lidande finns överallt.
Men det kollektiva lidandet, den kollektiva oron, kanske är det den dörr som öppnar upp för en större förståelse och en djupare medmänsklighet.
När vi får smaka lite, lite på hur det känns.
Kanske kan våra ögon öppnas lite mer, och då också våra hjärtan och våra händer.
Det kommer en uppståndelse, där bortom korset.
Det är inte en tanke som bär genom mörkret, den måste vara en djupare visshet för att kunna bära.
En djupare visshet i vår själva mänsklighet.
Om att ljuset övervinner mörkret.
Att livet övervinner döden.
Och den kan bara komma ur erfarenhet.
Så Gud, idag ber jag att du bryter upp våra hjärtan.
Lockar fram den godaste medmänsklighet som vi har inom oss.
Att du leder våra händer mot att hjälpa varandra igenom det här.
Inte bara i våra närmaste relationer utan låter våra goda handlingar vandra långt ut över världen.
Låt oss finnas där för varandra mitt i oron och lidandet, tillsammans vandrar vi mot korset.
Låt våra erfarenheter få leda till förändringar som gör gott för människor och för vår jord.
Amen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar