Mindfulness

Jag var på en helgutbildning i Mindfulness Based Leadership Training. Hur man använder sig av mindfullness när man har en ledarposition på jobbet helt enkelt.

   Vi var på en vacker gård på landet och jag som vant mig vid att följa pilar, blev väl mottagen.

   

Vi gjorde en del övningar och en var att med ögonbindel på bli ledd runt i ett rum. Sen fick man även prova på att leda någon som hade ögonbindel på. Sen var det dags för nivå svårare. Vi skulle på led, med ögonbindlar på, gå ut ur huset, nedför trappsteg, över en gårdsplan och in i ett annat hus där vi skulle äta.

   Jag fick ett par händer att hålla i, en person på varsin sida och sen började vi gå. 

   Jag kan tillägga att jag är döv på ett öra så jag hör inte varifrån ljud kommer, jag har också svårt att separera ett ljud från andra, till exempel om det är flera röster samtidigt, särskilt om jag inte kan se de som talar. Dessutom hade jag mitt döva öra framåt, så jag hörde knappt instruktionerna från personen framför i alla fall. Dövheten gör också att jag har väldigt dålig balans när jag inte kan använda ögonen för att balansera.

   Så ganska snart var det ett litet trappsteg ner och jag hamnade lite ur balans. Bara ytterst lite, men nog för att dra igång en stark reaktion i mig. Det kom en enorm våg inombords och jag övervägde i nån tiondels sekund om jag skulle släppa fram den eller stoppa undan. Jag hörde andra skratta och ha roligt, men jag övar mig ju i att var sann, att inte stoppa undan, så tårarna fick börja rinna och jag grät ordentligt.

Jag blev rädd helt enkelt. Det visade sig att jag gick sist och att personen efter mig var en av ledarna som gick utan ögonbindel, så hon märkte ju vad som hände. Hon såg till att hålla i mig med båda händerna när vi gick vidare och jag beslutade mig för att fortsätta.

   Om ni inte märkt det så övar jag mig ju i tillit och sårbarhet. 

   Kvinnan framför märkte också att jag var rädd så hon kramade min hand och gick med mig nära. Ledaren längst fram frågade om jag var okej och ville fortsätta. Jag kände mig omhändertagen helt enkelt.

En tanke kom längs vägen. Jag borde berättat tydligare att jag är döv på ett öra. Jag borde sagt ifrån. Jag borde bett om tydligare ledning. Jag borde tagit ansvar. 

   Men så insåg jag att orsaken till att jag inte gjorde det var att jag alltid försökt göra det och att det är enormt tröttsamt. För man kan helt enkelt inte förbereda sig för allt eller gardera sig helt, man kan inte ha kontroll. Det förstärker bara min känsla av att jag måste ta tag i allt själv. 

   Och jag hade ju fått höra att när det gäller mindfulness så handlar det inte om att sitta och meditera i ett ostört rum, med perfekta förutsättningar, utan att mitt i de störningar som finns i vardagslivet, kunna nå in i sig själv och uppleva en medvetenhet i sig själv och en valfrihet i reaktioner. 

   I verkliga livet vet inte andra alltid att jag är döv på ett öra och de som gör det glömmer oftast bort, så övningen var perfekt för att lära mig hur jag kan jobba med det, oberoende av hur andra hanterar saker. 

  

När vi kom in i matsalen fick vi stå kvar en stund och jag kände en impuls att gå ut, gå undan och gråta. Men så insåg jag att det är så jag gör. Jag drar mig undan, tar hand om det själv. Så jag stod kvar i gemenskapen. Lät några tårar till rinna. Kände hur det la sig i mig, när jag bekräftade att jag såg och att jag kände. 

   Så lät jag mig ledas till en stol och jag satt där och kände in var jag var då. Inte längre kvar i det jobbiga.

   Jag upptäckte att jag kunde hamna i det igen, men varför skulle jag göra det, det var ju över. 

   Istället satt jag ock upplevde tryggheten och lugnet i att sitta still på en stol klädd i mjukt fårskinn. 

När vi sen delade våra upplevelser i grupp kunde jag berätta om det som hänt och resonera kring det, utan att känna mig som ett offer. Se det som en, från Gud mästerregissören, välregisserad övning i mindfulness, tillit, sårbarhet, överlåtelse och att vara i nu.