En fågel har flyttat in i mitt lusthus

På vår tomt står ett lusthus.

   Det står i kärlekshörnet av tomten, enligt Feng Shui.

   Det har varit väldigt rörigt där inne med en massa skräp som jag nu rensat ur.

   Så flyttade jag ut min ateljé och har fått stå där och måla i grönskande våromgivningar.

 
In flyttade en koltrast och byggde sitt bo i hörnet ovanför dörren. 

   Nu har hon lagt fyra ägg i boet och där ligger hon och ruvar. 

 
Om jag går in, kikar hon över kanten för att se så jag håller mig på behörigt avstånd.

   Men hon verkar acceptera min närvaro. 

I mitt lusthus har en fågel flyttat in.

Den har skapats ur kreativitet och kärlek. 

Den är ganska liten och gör inte så mycket väsen av sig än.

Ändå har den rubbat hela min existens. 

Universum har fått ett nytt centrum som allt utgår ifrån.

   I min kropp växer en ny liten människa.
   Hen är nu cirka åtta centimeter från huvud till rumpa och väger ungefär tjugofem gram och jag tycker det är helt magiskt.
   Helt magiskt att denna lilla människa redan har sin ögonfärg, har alla organ på plats, ett hjärta som slår, små fingernaglar, öron, åtta millimeter långa fötter och smaklökar på den lilla tungan.

Jag ser det som en ny Camino.
   En ny väg som öppnat sig i livet, med delmål och etapper jag kan ana mig till, men jag vet ju också att jag inte har en aning om vad som kommer komma.
   Hur livet kommer att förvandlas.
   Hur jag kommer att förändras.

Allt jag vet är att livet växer, och jag försöker att i största tacksamhet och med största möjliga närvaro, växa med det.

1 262 304 000 små nu

Jag har levt i 40 år.

Det är 14 610 dagar.

Det är 1 262 304 000 små nu.

Små nu fyllda av allt det som är liv.
   Och död.
   Och uppståndelse.

Jag har älskats in i det här livet av mina föräldrar.
   Jag har fått en lillebror.
   Jag har fått två brorsbarn och tre gudbarn.

Jag har bott på nio olika adresser.
   Jag har levt med tre katter och fyra hundar.
   Några sköldpaddor, undulater, fiskar, eremitkräftor, en salamander, räddade fågelungar och en dvärgpapegoja.

Jag har varit kär ett antal gånger och älskat många.
   Varit sambo två gånger och hoppas att denna gång får fortsätta och fortsätta och fortsätta.

Jag har studerat vid tre universitet.
   Tagit magisterexamen och prästvigts.
   Arbetat i IT-branschen och Guds-branschen och startat eget företag för själen.
   Jobbat i kontorsmiljöer, kyrkor och fängelser.

Jag har haft kort hår och långt hår och rakt hår och lockigt.
   Jag har haft alla möjliga och omöjliga färgkombinationer i det.  

Jag har skrivit en bok och fått den utgiven.
   Jag har sålt tavlor och väggmålningar jag målat.

Jag har fjällvandrat på konfirmationsläger och pilgrimsvandrat till Santiago de Compostela fyra gånger.
   Jag har upptäckt världen i Europa, Asien, Afrika och Amerika.
   Jag har badat i Östersjön, Kattegatt, Medelhavet, Atlanten, Indiska oceanen, Stilla havet, Karibiska havet, Röda havet, Döda havet, sjöar, floder, swimmingpooler, badtunnor och diverse badkar.

Jag har bränt ut mig, haft en utmattningsdepression och ångest.
   Fajtats med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.
   Jag har grävt mig djupare ner i mörkret och hittat ljuset.
 
Jag har hjärtopererats två gånger.
   Mitt hjärta har stått still och väckts till liv igen.
   Jag har dött och uppstått.
   På många olika sätt och om och om och om igen.

Jag har försökt välja det som ger liv så ofta jag kunnat.
   Försökt våga gå nya vägar och inte valt den automatiska tryggheten.
   Eller val och val, oftast har jag upplevt att jag inte haft något val.
   Det handlar nog mer om vem jag är.
 
Jag har skrattat och gråtit, blivit arg och känt mig likgiltig.
   Älskat och hatat och stött bort och trängt mig på.
   Relaterat och kommunicerat och levat.
   




Vad jag lärt mig är att livet rymmer så otroligt mycket av allt.
   Ingenting av det som varit vill jag vara utan.
   Nyfiket vill jag möta ännu mer.
   För allt leder framåt.

Hur kan jag inte göra allt för att fortsätta leva det livet så fullt jag bara kan?

Svart och färg

Jag har börjat måla med svart.
   Och inser att det var många år sen jag ens hade svart färg hemma.











Jag har nog tänkt mest i färg tidigare.
   Fastän livet inte alltid varit så färgglatt.
   Kanske har det varit en kompensation.

Men svart ger kontrast.
   Svart gör att färgerna lyser klarare.
   Och så är det väl också i livet.

Att ta del av mörkret, gör att livets färger lyser klarare.
   Att vara närvarande i mörkret, öppnar ögonen också för fler nyanser av färg.
   Av liv.
   Gör livet mer levande.

Också det här att se sitt eget mörker.
   Gör livet mer levande.
   Det som döljs i mörkret.
   Och det man ser som mörker.

Och nu målar jag alltså med svart.

Långt ut över ramarna.

Kanske börjar marken under fötterna bli tillräckligt stabil.

Kanske har min palett blivit större.

Kanske har livet helt enkelt givit mig en färg till jag kan använda mig av. 

Slit sönder era hjärtan

Idag är det askonsdag och den kristna fastan börjar.

För mig en tid att vända sig ännu lite mer inåt och medvetandegöra sig ännu lite mer över vad just jag väljer att göra av mitt liv.


Lever jag sant utifrån vad jag tycker är viktigt?

Hur mycket lever jag utifrån någon annans måttstock och glömmer bort min egen?

Profeten Joel uppmanar:
Slit sönder era hjärtan, inte era kläder, och vänd åter till Gud.

Vågar jag blotta mitt hjärta i mötet med en annan?

Vågar jag känna smärtan i en annan människas lidande och stå kvar?

Kan jag se proportionerna?

När det andrum som behövs, ibland är det andetag som nås precis ovanför vattenytan och verkligen skiljer död från liv.

Kan jag känna tacksamhet?

Över det som är gott i mitt liv?

Över allt jag har att dela med mig av?

Vågar jag brinna och ta till vara på askan?

Lever jag i det av Gud bultande vidöppna hjärtat?

Jag släpper

I morgon går min lägenhet över till en ny ägare och är inte längre min.
   Vi åkte från den lite tidigare än jag hade tänkt när jag flyttade ut, så avskedet blev lite kort.
   Jag trodde att jag skulle återvända innan den försvann, men så har det inte blivit.
   Ett tag tänkte jag att jag kanske borde försöka få till ett besök, för att ta avsked ordentligt, men det känns inte längre lika viktigt.
   Förmodligen för att jag också börjar känna mig lite mer hemma i mitt nya hem.
   Men det känns ändå som om jag aktivt behöver släppa taget om den.

Min katt Jasper fick flytta ner med mig när vi fått i ordning här.
   Efter några dagar, när han började bli rastlös och satt med nosen tryckt mot fönstren, fick han börja gå ut.
   Han gick ut och in lite som han ville, var ute över en timme flera gånger och verkade väldigt tillfreds med livet.
   Men så en kväll kom han inte in.



Har man utekatt så är det ju så ibland, de går på tur.
   Jasper är en god jägare och van vid att vara ute i kyla, så min förhoppning är att han hittat en trevlig gård i närheten där det finns möss och en mysig lada att hänga i eller nåt.
   Och när jag sen gått runt och ropat, satt upp lappar, satt in en kattlucka han kan smita in genom om han kommer, gått med i den lokala fb-gruppen och lagt ut efterlysning, vet att chipet han har i nacken gör att polis eller djursjukhus kan få kontakt med mig om han dyker upp där, så kan jag inte göra så mycket mer än att släppa.
 

Släppa på oron och tankarna på om jag borde gjort på något annat sätt, för det går inte att leva mitt i det och det får honom inte tillbaka heller.
   Jag går fortfarande långa promenader i området och ropar, men vet att jag inte kan göra så mycket mer.
   Och lite undrar jag om han inte håller sig borta för att alla mina band ska klippas till ett tidigare liv.
 

Ja, kommer han så kommer han. 

Och jag hoppas han kommer snart.

Som en del i den här nystarten är jag på fjärde veckan av en reningsdiet.
   Som om det inte räckte med allt det andra.
   Den låter mig också släppa taget.
   Släppa taget om gifter i min kropp.
   Och också om några kilon.
   Kilon som verkat som en vadderande mur som skyddat mig.
   Ett skydd jag inte längre vill ha när jag nu provar på en ny slags närhet i en tvåsamhet.

Det känns som om allt försvinner. 

   Allt det som är välbekant och tryggt. 

   Jag släpper, jag släpper, jag släpper på alla områden känns det som.

   Vad blir kvar?

Utandning

Min utandning resulterade i en krasch.
   I insikten att jag inte kan gå tillbaka.
   Att när min lägenhet om en vecka går över till en ny ägare, så försvinner inte bara det som varit mitt hem, utan min kokong och ett helt slags liv.




En utandning som kom av att jag inte orkar hålla ihop det längre.
   Orkar inte anstränga mig för att få det att fungera.
   För att läsa in allt och anpassa mig.
   Vara tydlig och flexibel.
   Foga in mig i något redan existerande och passa in mig i pusselbitshål som inte är formade efter mig.
   Fungerar det inte när jag är som jag är, så går det aldrig.

Vi går i olika takt, har vi kommit fram till.
   Och en inre konflikt kommer av att försöka anpassa min, samtidigt som jag är livrädd att tappa bort den.
   Livrädd att kompromissa bort mig själv.
   Att flytta fokus bort från mitt inre och tappa kontakten med min kompass.

Vi har samma problem och vi sliter båda hårt för att mötas.
   Kärleksfullt och försiktigt och hoppfullt och målmedvetet.
   Ibland pausar vi och pustar ut, stannar kvar i ett nu som inte alls är komplicerat.
   Vilar och njuter.
   Och sen tar vi sats igen.

Jag promenerar i mörkret, försöker bena upp allt.
   Hittar områden som fungerar bra och lägger dem åt sidan.
   Identifierar de som skaver.
   Det känns inte längre så överväldigande.
 


Så går han plötsligt där bredvid mig, Jesus.

"Var har du varit?" frågar jag "Jag har inte sett dig på många månader".
   "Här!" svarar han lugnt, "Hela tiden här!".
   "Måste det vara så här svårt?" frågar jag.
   "Ingen har väl sagt att det ska vara enkelt", svarar han och ler lite finurligt.
   Jag fnissar till, en värme sprider sig genom kroppen.
   "Nej, just det ..."

Han är så lugn.
   "Försvann du för att jag slutade jobba i kyrkan?" frågar jag försiktigt.
   Han svarar inte ens utan går bara vidare bredvid mig, och jag vet ju redan svaret.
   Såklart inte, det är ju honom jag följer.

"Ska vi börja jobba då?" frågar han tillslut.

Jag ler, mina motstånd faller undan, "Ja!"

Nytt

Nytt år, ny bostad, ny bostadsort, nya familjemedlemmar, nya vänner, nytt jobb, nytt, nytt, nytt...

Sen mitt senaste nedslag här på bloggen har mycket hänt.
   Jag har varit tyst, tror jag, för att jag behövt vända mig mer inåt.
   Rikta all min energi mot de processer som pågått.



Jag har gått en starta-eget-kurs och startat ett eget företag, själsligt.nu.
   Jag har sålt min lägenhet, flyttat över landet och blivit sambo i ett hus.
   Ett helt nytt slags liv har börjat.

Det har varit en intensiv tid som handlat om att släppa taget om gammalt, hoppa, våga, lita på, bejaka ...
   Bejaka min längtan efter tvåsamhet, delaktighet, att dela liv.
   Bejaka min längtan efter att få verka på ett nytt sätt, friare, djupare.
   Bejaka min längtan efter att vara riktigt sann.


Men också en tid av att möta mina rädslor.
   Att släppa kontrollen.
 



Nu sitter jag i ett slags eftersvall och
känner hur en utandning liksom närmar sig.
   En gräns när allt det här nya kanske kommer att börja kännas lite mer hemma i mig.
   När det får handla om att stå stilla en liten stund.
   När jag inte längre kommer att känna mig som en gäst i allt det nya.
   Någon som snart ska åka hem igen, återgå till det normala.

Det är inte helt lätt att landa efter ett år som präglats av förändring och väntan.
   Att börja njuta av det som är.
 
Och samtidigt.
   Samtidigt göra mig redo att möta nya utmaningar.
   Att nyfiket börja söka nya riktningar, börja göra på ett nytt sätt.
   Vara öppen för allt det som jag inte ens kan tänka mig än.


Jag försöker följa min egen energi.
   Göra det som lockar mig, lita till att allt har sin tid.
   Att just nu är det jag ska göra, att måla och att landa.
   Att hitta sätt att fungera i allt det här nya.
   När det är dags för något annat kommer jag veta det.