Vilodag

Efter tjugo vandrade mil på åtta dagar, tar jag mig idag en vilodag. I ett vinterlugnt Santiago är det enkelt. Det är en annan atmosfär här än tidigare gånger. Färre människor, svalare, julpyntat.
   Utanför katedralen mötte jag direkt mina pilgrimsvänner Lucas och Sergio, som också vandrade in igår.
   Katedralen i sig är också i annan skepnad. Under reparation. Jag gillar det. En katedral som uppdateras, som också behöver fixas till. Som Gaudis Basilica i Barcelona som ännu inte är färdigbyggd.
   För vi blir aldrig riktigt färdiga. Även om jag kanske känner mig färdig med Caminon just nu.

En av ritualerna när man kommer fram till Santiago är att gå upp i katedralen och krama om Jacob, Jesu lärjunge, vars ben sägs ligga i silverkistan under altaret i katedralen. Han sitter ovanför altaret, i sin guldklädnad översållad med ädelstenar och blickar ut över katedralen.
   Jag har inte gjort det tidigare. Det har varit för lång kö för att jag ska orka stå där och vänta, eller så har det varit stängt. Men nu var det både folktomt och öppet, så jag tog chansen att ge honom en kram.
   Jag la kinden mot hans rygg och handen mot hans bakhuvud och så stod jag där ett tag. Tänkte på vad det innebär att vara en lärjunge, att låta sig ledas, men att också leda och inspirera andra. Att rörelsen alltid går åt båda hållen.
   Och jag tänker på att jag åter igen ska träda in i tjänst. Efter nästan ett år där jag kunnat spendera tiden mer fritt. Jag hoppas jag klarar av att fortsätta vara lika öppen för ledning.

Jag har hämtat ut min Compostela, certifikatet man får när man vandrat minst hundra kilometer på Caminon. Det var mer känslosamt att vandra in den här gången. Det kändes större. Säkert är det för att detta inte bara var slutet på en åtta dagars vandring utan på ett drygt års.
   Certifikatet må "bevisa" att jag gått Caminon, men min söndertrasade guidebok är ett bättre och sannare vittne.

Sankta Lucia + Santiago = sant!

Så jag kände mig lite låg när jag vandrade igår. Jag kände mig inte ledsen, men trött och låg på energi, dämpad. Men så fick jag en galen idé och allt vände, det var som att en kran skruvades på och ett flöde av energi rusade genom mig.

I morse började jag vandra tidigt, redan klockan sju i mörkret. Och det var verkligen i mörkret. Som en pilgrimslucia vandrade jag med min pannlampa som krona i säkert tio minuter innan den slocknade. Precis när jag vandrade in mot skogen.
   Den blinkade till som för att säga, "Jag skulle kunna lysa om jag ville, men du ska vandra i mörkret".
   Jag vandrade vidare med ett leende, fnittrandes faktiskt. På den här vandringen är det inte test, bara bekräftelser. Här fick jag vandra en timme i skogen i mörkret för att inse att jag inte är rädd, att jag inte är orolig, att jag har full tillit och att jag kan. Kan vandra i mörkaste mörker också.

Och jag insåg att min låga känsla, när jag känt mig lite gråtmild, jag är rörd. Jag är rörd över allt det jag upplever och tar emot, jag är skör och blottad, sårbar och ändå helt osårbar, totalt öppen och närvarande.
   Min galna idé, att gå in i Santiago idag. Att korta vandringen med en dag. Igår gick jag 28 km, idag 39, rakt in i Santiago. För jag insåg att jag var klar. Jag ville inte gå mer, jag har vandrat klart. Mina tre vandringar, det är klart nu. Och så fort jag bestämde mig släpptes energin på igen.

Och det har regnat idag. Alla andra dagar har det varit sol och vindstilla, men idag har det regnat, vissa delar har det öst ner. Men så när jag närmade mig Santiago så sprack himlen upp och solen kom fram. Jag hade inte kunnat regissera det bättre.

På vägen in gjorde jag bokslut. Det här dryga året, på drygt 14 månader har jag gått tre Caminos. När jag på den första vandringen på andra dagen föll ner på knä på en topp, överlämnade mig till Gud och bad om ledning, "Nu är jag här, jag har följt dig hit, nu får du hjälpa mig vidare. Hjälpa mig med balansen i livet, jobbet, kärleken.".
   Aldrig hade jag väl kunnat ana att vägen framåt skulle leda mig hit till Santiago de Compostela två gånger till, inte att jag skulle sluta på mitt jobb och få ett nytt, inte att jag skulle skriva en bok, inte att jag skulle inleda en intensiv kärleksrelation med mig själv.

Men jag är inte förvånad. Jag har insett att livet fungerar så. Aldrig som jag tänkt mig, men alltid bättre. Jag är så otroligt tacksam! 

Cheer up!

Att börja dagen med att vandra när solen går upp gör något med en. Att liksom låta kroppen komma igång samtidigt som naturen vaknar till.
   Idag har varit en dag när jag har känt mig trött och lite låg. Inte låg som i ledsen, men låg som i dämpad, stilla. Det är min sjätte vandringsdag och jag tror också att kroppen reagerar på det betydligt högre tempot än vanligt.
   Det tar ju på kroppen att vandra såhär, hela arbetsdagar i vandring och än så länge ingen längre vila. Fötterna är ömma och jag är tacksam över att jag inte fått fler blåsor.

Jag går och provar tankar. Provar förhållningssätt. Tänk om regn inte är värre än solsken? Tänk om det inte är sämre att ha ont än att inte ha det? Tänk om det inte är sämre med gnällliga högljudda röster än behaglig tystnad? Tänk om det inte är sämre med lastbilsbuller än fågelsång? Tänk om det inte är sämre att vara ledsen än glad?

   Framförallt inser jag att jag kan separera känslorna på ett annat sätt nu. När jag tidigare känt mig låg, så har jag nog liksom antagit att jag är ledsen. Fast det inte behövt vara så. Och jag har sett det som negativt och så har jag tyckt synd om mig själv och så har jag blivit ledsen, även om jag nu inte var det innan.
   Men om jag accepterar det jag känner, bara som det är. Känner efter och hittar den rätta känslan. Och bara accepterar den. Då kan jag också inse att jag är lika lycklig fortfarande, bara inte med ett leende på läpparna just idag.

Jag tycker allt jag passerar är så vackert. Det spelar ingen roll om det är natur, vackra hus eller industribyggnader. Det finns så mycket skönhet omkring mig som jag tror att jag inte ens ser i vanliga fall. Jag hoppas jag kan ta med de här ögonen hem.
   I brist på öppna matställen satte jag mig tillslut ner på asfalten i en backe och hade picknick. Idag har dagen varit behagligt molnig och det luktar vår. Jag överväldigas ständigt av känslan att det är vår. Kanske är det tid för nytt att växa fram.

När jag vandrade mot slutet av dagen, kom en kille ikapp mig. Vi har hälsat ett par gånger under dagen, men inte pratat.
   Han sa, när han passerade "You look so tired".
   Jag svarade att "Yes, I am tired".
   "Cheer up!" sa han med ett leende.
   Men jag svarade "No, that's okay, I am fine just the way I am".  
   Och sen började jag le.

Stadig

Igår ville inte wifin att jag skulle blogga, så då blev det inte så. Men jag vill ändå berätta lite om gårdagen. Jag hade tur som åt en ordentlig frukost innan jag gick för det första stället att äta på var efter 14 km, 4 från gårdagens slutmål. Mycket är ju stängt såhär i lågsäsong.
   Vandringen gick över grönskande berg och frusna åkrar och det var som "vanligt", otroligt vackert. Det ligger små byar och bondgårdar längs vägen. Detta är väldigt fattiga områden och många av husen är fallfärdiga.




Strax efter klockan två på eftermiddagen kom jag då äntligen till Taberna do Camino, som var öppet och som dessutom hade min favorit, Tortilla espaniol, potatisomelett. När ägarinnan kom med maten påpekade jag leendes att det var lite kallt, varpå hon genast bjöd med mig att sitta ute i köket med dem.

Dem, var hennes man som satt och åt lunch och så hon som rörde i sina stora kar med fläsksvålar.

De kunde bara spanska och jag typ ingen, så vi kunde inte prata så mycket. De förstod i alla fall att jag är från Sverige och jag förstod att han haft tre Volvo. De bjöd mig på vin, skinka och ost. Så mysigt. Bakom de enklaste fasader...

Natten spenderade jag på ett härbärge i Sarria i ett rum med 13 män. När jag på morgonen vandrade ut i den frostiga marken, så undrade jag en stund om jag kanske hamnat i Narnia och snart skulle möta på Mr Tumnus.

Jag är så otroligt tacksam över högtrycket som ligger över oss. Som ger oss frost men soliga och helt vindstilla dagar.
   Någon frågade mig om vilken tid jag skulle rekommendera att vandra och den här är helt klart den bästa jag upplevt.
   Förmodligen kan det lika gärna regna och blåsa kallt i december, men förutom vädret så är det få som vandrar så man behöver inte stressa till härbärgena för att få plats. Eftersom det inte är typ några andra kvinnor har jag alltid badrummen och duschrummen för mig själv, vilken lyx.
 
Idag passerade jag 100-kilometersstenen och har nu kommit halvvägs på min tredje, lite kortare Camino.

Den är som sagt lite annorlunda från de tidigare och jag märker att jag också får en annan relation till "min familj", den här gången.

Männen jag träffar på vägen och på härbergena på kvällarna, i åldern 20-någonting, till över 70.
   Kopojkarna kallade jag dem efter den här bilden och om man har problem med antingen hundar eller kor, så kan en Camino nog bli intressant chockterapi. De går nämligen lösa överallt.

Så när jag för tredje gången vandrar förbi den här texten på vägen, så undrar jag, står jag nu stadig? 

Ja, det tror jag nog faktiskt!

Andra söndagen i advent

Jag tycker mycket om Jesu ord om att Guds rike finns inom oss. Idag på andra söndagen i advent säger Jesus i evangelietexten att ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.”

   

Det är när vi tror på det budskapet, när vi öppnar oss för det, inser att Guds rike redan finns där i oss, som jag tror att det kan få blomma ut i världen. 

   Och det är nära, nära, alldeles så nära. Det handlar bara om dig och dig och dig och mig och några till. Det handlar bara om att vi alla ska förstå och våga tro på att också i mig finns Guds rike. Också genom mig kan det få komma. 

Och visst är tiden inne, det har den varit länge, och det finns där Guds rike, i varje välvillig handling, i varje kärleksfull tanke, för så enkelt är det. 

   Men tiden är inne för ett nytt slags Guds rike här på jorden. Ett Guds rike där vi värnar våra medmänniskor, tar hand om varandra, där vi tar hand om vår jord och brukar den på ett hållbart sätt, där vi lever i harmoni med både djur och växter. 

   Vi har alla förutsättningar, men vi låter makt, status, pengar och konflikter få stå i mellan. Och vi gör det inte av illvillighet, vi gör det för att det är svårt. Det är svårt att stå emot omvärldens och samhällets tryck att tjäna mer, äga mer, beundras.

Men så gick det en fattig man här på jorden. Han gick i sina dammiga sandaler, då som han gör nu, bredvid oss alla. Jag ser honom här, bredvid mig på vägen. Och han visste något som vi ibland kan ana. Att det finns något mer. Något bortom. Något innanför. 

   Han går där bredvid oss och viskar det i vårt öra. Guds rike finns inom dig, tiden är inne, det är nära nu, våga tro på budskapet och lev det!  

Idag har jag vandrat lååååångsamt med början i soluppgången. Mina fötter ömmar. Blåsorna känner jag inte av alls, men fötterna är ömma. Å andra sidan var det ett tag sen jag gick sju mil på tre dagar, så de får känna sig precis hur ömma de vill.
   Jag har mest strosat fram och njutit av omgivningarna. Fascinerats av den totala tystnaden. Det är sällan jag upplever det så tyst.

Solen har skinit från en klarblå himmel hela dagen och det är helt vindstilla.
   När jag står och ser ut över berg och dalar och bara då och då hör en fågel som kraxar eller en hund som skäller, då känns det som om omgivningarna speglar den stillhet jag känner på insidan.
   Jag har stannat ofta, fikat eller ätit eller bara suttit på en sten och tittat. Tagit av skorna oftare än jag brukar och masserat fötterna, givit dem lite kärlek. Fötterna som troget bär mig land och Guds rike runt.
   Och när jag går här, så är allt så enkelt. Och jag kan bara vara i allt det här enkla. Och jag vet att det är enklare, än det ofta är. Och jag vet att det är enklare att dela med varandra här, än det ofta är.
   Men jag tror att det går. Jag tror på dig och dig och dig och mig och många till, att vi kan göra skillnad. Att Guds rike finns här mitt ibland oss.

Oavsett var din Camino (väg) nu går... 

The best is yet to come!!

Natten har varit KALL! Riktigt KALL! Alla låg under dubbla filtar och frös ändå, förmodligen minusgrader i rummet. Gick upp mitt i natten och satte på mig mössan också. Sov inte jättemycket. Men humöret var på topp.
   Kom iväg vid nio. Mina fötter krånglade så jag insåg att jag borde gå själv för att kunna fokusera på kroppen. Insåg att smärtan från fötterna fick mig in i kroppen ordentligt. Jag som varit så mycket i huvudet på senaste tiden behövde det verkligen.
   Gick och kände in mina fötter. Lokaliserade smärtan, det är fotknölarna som varit ömma. Som att jag har fått blåmärken på dem och det ömmar när jag går. Ordentligt. Andades igenom smärtan och insåg att det inte gjorde något för mitt humör. Jag var precis lika glad och lycklig som innan det började göra ont.

Det var då jag insåg att jag hoppats på en blåsfri Camino, som om det skulle bevisa något. Att jag lärt mig något, utvecklats. Men livet innebär smärta, Caminon innebär smärta. Saken är ju hur jag hanterar smärtan.
   Att jag inte gömmer undan den och ignorerar den som jag varit så bra på, men inte heller gör den större än den är. Den behöver inte ta över mitt liv.
   Jag försökte plåstra om det jag kunde plåstra om, provade olika snörningar av kängorna. Men trots att jag hade ont i fötterna, så kunde jag fortsätta njuta av de vackra omgivningarna, av solen som sken på mig. Och jag har gått med ett leende på läpparna hela dagen.

Trettio kilometer skulle jag gå idag hade jag tänkt. Upp för ett berg på slutet, till O'Cebreiro. De sista åtta kilometrarna är uppåt, jag tror det är den brantaste stigningen på Caminon. Jag fnittrade för mig själv, hur kom jag på nåt sånt. Och så bara gick jag.
   Och det lustiga var att när jag började gå uppför, så slutade det göra ont på fotknölarna, fötterna kom i en annan lutning. Är det inte förunderligt?
   Jag gick och solen började sjunka. Gick och insåg att den här Ellen, jag tycker att hon är en bra cool tjej. Hon går Caminon en tredje gång i december, förutom två par har jag bara träffat några få män som går. Jag insåg att hon är en sån som kan klara av vad som helst. Jag insåg att hon är en sån som väljer livet om och om och om igen och då började jag gråta.

Jag insåg att det inte finns någon jag hellre tillbringar varenda sekund av det här eviga livet med. Hjärtat svämmade över av kärlek och tacksamhet och jag skrattade högt medan jag grät och vandrade vidare uppåt.

Jag mötte ett gäng kor med sin kofösare. En äldre man med bara små tandflisor kvar i munnen. Han log stort, stannade och började prata med mig. Jag kan inte spanska, men kunde förstå att han frågade hur det gick och om jag vandrade själv.
   Sen började han prata om kärleken mellan en man och en kvinna, hur stor och viktig den är. Det var vad jag lyckades klura ut i alla fall. Jag försökte säga att jag inte förstår spanska, men det fick honom bara att börja om sin berättelse.
   Tillslut avbröt jag honom skrattandes och sa att jag måste vidare om jag skulle hinna till O'Cebreiro innan det blev mörkt. Men visst har han rätt. Den kärleken är också viktig! Så, ja tack livet, jag tar gärna en sån också!

Jag vandrade in i solnedgången och kunde knappt förstå hur välregisserat allt är.
   Landade på ett varmt härbärge och sen vid middagsbordet med elva män. Sergio hade förlorat sina bilder och lånade min dator för att försöka återskapa dem.
  Jag har fått tre nya blåsor, har ont i benen och armarna. Men jag så lycklig, så lycklig!