Alla dessa känslor

Jag tror aldrig jag har varit så arg i hela mitt liv som jag varit några gånger sen jag blev gravid.
   Det är som att jag bara exploderar.
   Vid ett tillfälle slog jag sönder ett litet bord.
   Det var såklart redan lite trasigt, för jag är alldeles för kontrollerad för att ha sönder hela, fina saker.  
   Men ändå.
   Jag slog sönder ett bord.
   Och det var skönt.
   Befriande.

Och jag är rädd.
   För så mycket.
   Och det är jag inte alls van vid.
   Oftast inser jag snabbt att rädslorna är helt irrationella.
   Så när en rädd tanke dyker upp, tänker jag "gravidhormoner" och så låter jag den fladdra vidare.
   Det funkar oftast.

De senaste dagarna har det mest varit gråt.
   Allt från stilla sipprande till hyperventilerande.
   Jag gråter när jag känner mig orolig eller frustrerad, eller bara blir rörd över något.
   Men mest gråter jag nog för att jag är ledsen.
   Och när jag känner mig ensam.
   Det kan kännas förvånansvärt ensamt att vara gravid, trots att jag numera aldrig är riktigt ensam, vilket den lille krabaten i magen ofta påminner mig om.

Jag funderar en del på hur han påverkas av mina känslor.
   När jag känner mig stressad tänker jag att han också pumpas full med kortisol och så undrar jag vad det gör med honom.
   Men sen tänker jag att jag inte kan vara lugn som en filbunke jämt.
   Det går ju inte.
   Särskilt inte med gravidhormonerna, som liksom när jag haft PMS förstärker alla mina känslor som en megafon.

Så jag tänker att det bästa jag kan göra är att vara så sann som möjligt i det jag känner.
   Försöka att inte kapsla in och hålla tillbaka så känslorna liksom sätter sig fast i mig.
   Låta dem flöda.

   

Och så förklarar jag för honom vad som händer, att det inte är farligt.

Att det är bra att känna och visa sina känslor.

75 %

Idag har jag kommit 75 % igenom graviditeten.
   Ja, det beror ju lite på när han där inne behagar titta ut och det räknas lite olika på olika ställen har jag märkt.
   Men jag kan i alla fall konstatera att det inte är så lång tid kvar nu.

Jag älskar att vara gravid.
   Jag älskar min kropp som gravid.
   Upplevelsen av att någon växer i mig.
   Att jag kan skapa nytt liv.
 
Nu när han blivit så pass stor och rör sig så pass mycket, så har jag ju börjat bygga relation med honom.
   Han sparkar så magen hoppar och jag petar tillbaka från utsidan.


Redan från början har jag förklarat för honom vad som händer.
   Om jag blir väldigt arg eller orolig eller ledsen, har jag förklarat för honom att det inte är farligt.
   Jag har småpratat med honom både ljudligt och tyst i mina tankar.
   Jag tänker ju att mycket av vår kommunikation sker energimässigt och på andra plan ändå.
   Han förstår ju inte mina ord än, utan påverkas nog mer av tonen, känslan.

Men jag känner mig helt övertygad om att han tar in mig.
   På många olika sätt.
   Vad jag känner och upplever, vilket humör jag är på, vilka hormoner jag skickar in till honom.

Det är spännande att tänka att vi nu är ett system.
   Och att han sen ska separeras från det och bli sin egen.
   Jag undrar vem han är.

Kroppen börjar kännas tyngre.
   Detta trots att jag fortfarande väger mindre än jag gjorde när jag blev gravid.
   Jag gick ganska snabbt ner tre kilo och låg kvar där länge för att sen sakta börja röra mig lite uppåt.

Magen och brösten växer, men allt annat krymper.
   Det är som om kroppen kommit in i en andra andning.
   Som om den förbränner på ett annat sätt nu.
   Som om den, utan att jag behöver anstränga mig, antar en ny form.
   Sin rätta form.


Jag tror den längtat efter det här.
   Jag tror den stortrivs.

Jag försöker så gott jag kan att ge den vad den behöver.
   Näring, lagom med rörelse, vila och ett saktare tempo rent allmänt.
   Den säger ifrån tydligt när jag inte lyckas, med brännande gnissel i fogarna och värk i ligamenten.

Såhär långt är det mest överraskande.
   Att det gör så ont.
   Fast det borde jag ju förstått, när något som i vanliga fall är stort som ett päron tillslut ska rymma en färdig bebis.
   Och att han rör sig så mycket.
   Det är också mest överraskande.

Jag har lärt mig hans mönster, när han rör sig som mest.
   Var han oftast sparkar, uppåt till höger.
   På ultraljudet i veckan fick jag se att han verkligen ligger med huvudet nedåt också.
   Ovillig att visa sin profil, fick jag se honom rakt i ögonen istället.
   Där ligger han nu och lagrar fett och förbereder sig för en värld som är så totalt annorlunda från den han befinner sig i nu.

Och jag förbereder min värld för honom, så gott jag kan.

Rastlös

Jag har börjat bli rastlös.
   Efter ett drygt halvår som överbelastats med att bo in mig och hitta nya levnadsformer, börjar jag nu bli rastlös.
   Det bubblar och spritter av kreativ energi.
   Det kryper i kroppen och jag känner mig otålig.

Jag tror det är bra.
   Jag tror det innebär att jag landat.
   Och att jag börjar behöva en annan slags stimulans igen.

De här månaderna har ju varit en paus från att jobba med andra människor.
   Jag har målat en del, vilket ju även involverat den jag målat till, men det har ändå varit mer av en enskild process.

Nu börjar jag längta efter att få verka.
   Efter att få nya intryck att bearbeta.
   Nya idéer.
 
Och att få brottas med andras tankar.
   Att bidra till förändring.
   Utveckling.
   Rörelse.

Jag har börjat längta efter sammanhang där andra sidor av mig kan få ta plats igen.
   De som varit lite vilande i några månader.
   Månader jag tror varit nödvändiga för att landa in i mig själv igen och hitta en ny riktning framåt.
   Jag är väldigt tacksam att jag haft möjlighet att ge mig den tiden.

Och nu, få lite nystart.

Det är som att delar av min hjärna som varit avstängda, nu börjat snurra igen.
   Jag har börjat läsa min blogg baklänges och att läsa mina egna tankar och insikter väcker något.
   Jag ser mina mönster och vad som fört mig hit.

Nästan varje dag har jag fjärilar som flyger in i huset.
   Ibland hjälper jag flera ut varje dag.
   Fjärilen som står för transformation för mig.
   Att ta ny form, utvecklas.

Det är en spännande tid och jag följer nyfiket med! 

Förberedelser

Jag har varit ute i skärgården några dagar.
   Jag går helst barfota så ofta jag kan och även där ute, trots kottar och barr.
   Pappa undrade varför jag inte hade skor när jag sakta trippade fram.
   "För att det är skönt", svarade jag.
 
Och så började jag fundera över det där med skönt.
   Ibland gör det ju ont, innan fötterna vant sig, men det är något med att få uppleva som jag gillar.
   Att få känna och uppleva.
   Naturen, och min kropp i relation till den.
   Beröring, olika intryck.

Jag förbereder mig för att föda barn.
   För att bli mamma.
   För en förlossning.

Jag läser en del och gärna kring naturliga födslar.
   Nu senast i Natural Birth, A holistic guide to Pregnancy, Childbirth and Breastfeeding, av Kristina Turner.
   Jag funderar över det här med smärta och att få uppleva.
 
Jag är inte alls rädd för smärtan.
   Kanske kommer jag bli det när det närmar sig, eller i stunden, men inte alls nu.
   Smärta för mig handlar så mycket om upplevelse.
   Och inställning.

På vandringarna har jag arbetat med min kropp i relation till smärta.
   Framförallt vad gäller fötterna.
   Jag har gått in i smärtan och verkligen känt hur den känts, vilket varit allt från kittlande till brännande, och var den sitter.
   När jag närmat mig den har jag insett att den inte är så farlig.
   Ibland har jag känt en tacksamhet för den då jag också insett att den gjort att jag varit mer närvarande i kroppen.

Oftast finns också ett syfte med smärtan, den vill mig något.
   Antingen tala om för mig att jag behöver ta hand om någon del av mig bättre.
   Eller att något inte står rätt till, i kropp eller själ.
   Lyssnar jag och förstår brukar den försvinna.

Nu är det ju lite annorlunda med smärtan vid en förlossning.
   Den har ju också ett syfte, men inte att tala om att något är fel.
   Snarare tvärt om.

Jag läser om hur upplevelsen kan bli en av en överväldigande kraft, snarare än smärta.
   Men att vi lärt oss av med att uppleva kroppens och livets krafter på det viset.
   Jag tror det stämmer.
   Istället går vi in i rädsla, vi spänner oss, håller andan.
   Och känner mer smärta.

Istället läser jag om att låta sig föras bortom tid och rum.
   Att få uppleva en kraft som lyfter slöjan och låter oss se mysterierna bortom tid, död och födelse.

Men för att komma dit krävs förberedelser och rätt omständigheter runt omkring.
   Det kräver att jag är och kan vara aktiv i mina val, att saker inte bara görs med mig.
   Att jag får bra stöd och får möjlighet att lita till min kropp och allt det den vet.

När jag läser om förlossningskriser runt om i landet, inser jag att det gör det ännu viktigare att själv göra vad jag kan för att vara så väl förberedd som jag bara kan vara.
   Inte för att jag tror att jag kan kontrollera vad som händer, utan för att bättre kunna möta vad som än händer.
   Och för att göra denna helt unika upplevelse så bra som det är möjligt för både mig och mitt barn.

Ikon av Maria som föder fram Jesus

Verity

Vi har rört oss över Cornwall till den norra sidan och orten Ilfracombe.
   Även här är jag omgiven av änglar.
   Hotellet heter Gabriel, vår lägenhet Oriel.
   Överallt är det änglar.
   På dörrstopp, dörrklappar, över dörrkarmar...

Oriel, eller Uriel, är ärkeängeln som vill lysa Guds sanning in i förvirringen, som uppmuntrar till kreativitet.
   Inom vissa kristna inriktningar är han ett skyddshelgon som värnar konst och vetenskap.
 




Inom judendomen sägs det att fyra änglar vandrar med människan.
   Michael på den högra sidan, representerar nåden.
   Gabriel på den vänstra sidan, representerar kraft och dom.
   Oriel går framför och representerar alltså ljuset, samt önskan att veta vad som kommer och hur vi ska hantera det, Oriel visar oss vägen.
   Rafael går bakom och representerar Guds helande kraft.

Idag har jag haft en dag för mig själv.
   När vi igår kväll gick en promenad efter middagen, vandrade vi längs vattnet.
   Inne i en stängd bar såg jag på bardisken en halvmeterhög skulptur av en gravid kvinna, med ett svärd riktat uppåt, i en utsträckt arm.
   När vi vandrade vidare såg jag plötsligt en svagt grön kontur i mörkret och visste genast att det var hon.
   I jätteformat.
   Jag såg hennes kontur snett bakifrån, magen, bröstet, armen som sträckte sig uppåt.

Jag skyndade förtjust dit och insåg när jag kom runt henne, att hennes ena sida var liksom avskalad.  
   Huden var nedvikt på benet och man kunde se musklerna spända där under.
   Likaså i ansiktet och på bröstet.
   Mycket mer kunde jag inte se i mörkret, utan bestämde mig för att gå dit när det blev ljust.

Så idag när jag haft en dag för mig själv, gick jag för att upptäcka henne.
   Det visade sig att det är en konstnär som heter Damien Hirst som skapat henne.
   Hon är 20 meter hög och med ett skal av brons.
   Hon heter Verity, från latinets Veritas som betyder sanning.
   Inom romersk mytologi är Veritas sanningens gudinna.

Hon står där för sanning och rättvisa och hennes ena halva är avskalad så man ser ända in till benen och fostret som växer i hennes livmoder.
   Hon står på en hög av lagböcker och håller i traditionella symboler för rättvisa, ett svärd och en våg.
   Som representant för sanningen, håller hon vågen gömd bakom ryggen, där den också är ur balans, medan svärdet hålls självsäkert över hennes huvud.

För mig står hon så klart där som en stark gravid kvinna.
   Blottad, avskalad, mötandes vad som än kan tänkas komma över havet.
   Och hon står där i sanning, tydlig och klar, visandes på orättvisor och hur vårt samhälle är ur balans.

Jag har kämpat emot.
   Känt mig stressad att prestera.
   Lyssnat på det samhälle som är ur balans.
   Samtidigt som jag försökt hålla på det jag vet är sant och riktigt.
   För mig.

Jag får tecken efter tecken.
   Det kan inte bli tydligare.
   Jag vandrar den väg jag ska.
   Och jag gör det på rätt sätt, mitt sätt.
   Och på väggen i badrummet sitter en bård med pilgrimsmusslor.

Stonehenge, pilgrimsmusslor och Ärkeängeln Mikael

Jag har saknat Caminon.
   Känt mig sugen på att vandra igen, men insett att det inte går som gravid.
   Eller det kanske finns gravida som kan vandra, och jag hade säkert kunnat ta mindre sträckor, men det är helt enkelt en lite för stor belastning för kroppen just nu med en större vandring.



Så vi har åkt på golfresa istället, med vänner, till England.
   De ska golfa mycket.
   Jag förhoppningsvis lite i alla fall.
   Men i övrigt så tänker jag mig en lugn och skön semester.

Efter en dag i bil där vi av en slump körde rakt förbi Stonehenge, landade vi i Falmouth på södra kusten av Cornwall.
   Jag har inte varit så inblandad i planeringen av resan, så jag visste inte så mycket om hotellet vi skulle till.
   Där vi bor i en egen liten cottage på hotellområdet, precis vid havet.
 
På dörrarna in till receptionen finns symboler av pilgrimssnäckor.
   Och hotellet har ett spa.
   Med särskilda behandlingar för gravida.
   Kan det bli mer passande?
 
Och när jag nästa dag ligger och guppar i poolen efter min entimmes-massage, måste jag skratta, när jag inser att hotellet dessutom heter St Michaels.
   Som ärkeängeln Mikael som så ofta svept sina vingar omkring mig på mina vandringar.
   Och så visar det sig att en medresenär köpt ost till oss, som heter "Pilgrims choice".


Peter sa lite retsamt till mig igår under vår bilfärd (när jag tyckte det gick lite skakigt på vänster sida av vägen) att "ta det lugnt, du är buren".
   Ett uttryck han ofta hört mig använda.
   Och ja, jag får nog inse att det är så.
   Att Caminon bär mig vidare även när jag inte vandrar på konventionellt sätt.

Även när jag upplever att livet är så långt borta ifrån hur det såg ut då.
   På gott och ont.
   Annat har hamnat i fokus det här senaste året.
   Flytt, familjeliv, graviditet.

Ett annat slags inre arbete.
   Ett annat slags försök att lära mig att bara vara.
   Att inte leva för andra.
   Att inte förtjäna mitt liv genom att prestera.






Och jag har ibland undrat om jag har fokuserat rätt.
   Om det varit rätt att släppa allt det andra.
   Samtidigt som jag ju också insett att jag inte haft något val.
   Det har helt enkelt inte fått plats.

Och i dag har jag nog fått en bekräftelse jag behövt.
   På att vägen fortsätter och jag på den.

Bebisens själ

För ett par månader sen började jag fundera över bebisens själ.
   När kommer själen in i en människa?
   Är det vid befruktningsögonblicket?
   Någon gång under graviditeten?
   Och i så fall när?
   Vid födelseögonblicket?

Jag samtalade med en vän som sa att hon hört, och även trodde på, att själen kommer in i fostret runt vecka tolv.
   Innan dess kommer den på besök då och då, för att liksom känna in sitt nya hem, i sin nya kropp, men det är först då den blir bofast.

Jag gillar den tanken.
   Det gör det också vettigare för mig att det är en ökad risk för missfall före vecka tolv.
   Om själen inte finns i kroppen och inte kan påverka den med sin livskraft, kanske kroppen är känsligare.
   Det upplever jag ju i livet, det livsviktiga samarbetet mellan kropp och själ.
   När jag inte låter min själ ta plats mår kroppen inte heller bra.

Inom Kundalini yoga menar man att själen kommer in i fostret efter etthundratjugo dagar.
   Redan innan födseln formas bebisens sinne och påverkas av mammans energi, tankar och känslor.
   Därför ser man också till att den blivande mamman får möjlighet att i lugn och ro vara lyhörd för kroppens förändringar och agera utifrån dem.
   Även inom andra kulturer låter man gravida kvinnor få avlastning och fokusera på det viktigaste de någonsin kommer att ha gjort i livet, skapa nytt liv.

Jag har den extremt förmånliga situationen att jag kan styra mycket av min tid själv.
   Eftersom jag inte har ett fast jobb att gå till, kan jag oftast vila när jag behöver.
   Jag kan låta de här månaderna få styras av vad min kropp och bebisen behöver.
   Och jag är innerligt tacksam för det.

Men tillbaka till bebisens själ.
   Jag har de senaste veckorna haft en känsla av att det liksom brummar i livmoder/korsrygg-trakten, oftast på kvällarna.
   Det är som om det är helt uppladdat med energi och det strömmar ner i benen och upp i överkroppen.
   Om jag slappnar av och bara låter det flöda, hoppar det till i kroppen på olika ställen.
   Det är inte obehagligt alls, det gör mig mest lite fnittrig.
   En fnittrig energi.

Jag går på gravidyoga och frågade någon där om det här.
   Om vad det kan vara och om det kan påverka bebisen.
   "Det är nog snarare bebisen som påverkar dig", fick jag till svar, "de är ju bara ren energi."
   "Och tänk vad mycket aktivitet det finns där inne just nu, det skapas liv."

Såklart det är, att jag inte tänkt på det.
   Att bebisen ju har en mycket högre energi än jag.
   Än finns det inga rädslor, blockeringar eller begränsningar.

När jag döper barn säger jag ofta i mitt doptal att vi vuxna ofta tror att vi ska lära barnen om livet.
   Fast det ju är precis tvärt om.
   Det är de som kan lära oss något om livet.
   Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in. 
   Så jag tar tacksamt emot den energimässigt fnittriga vägledningen från min nya läromästare.