75 %

Idag har jag kommit 75 % igenom graviditeten.
   Ja, det beror ju lite på när han där inne behagar titta ut och det räknas lite olika på olika ställen har jag märkt.
   Men jag kan i alla fall konstatera att det inte är så lång tid kvar nu.

Jag älskar att vara gravid.
   Jag älskar min kropp som gravid.
   Upplevelsen av att någon växer i mig.
   Att jag kan skapa nytt liv.
 
Nu när han blivit så pass stor och rör sig så pass mycket, så har jag ju börjat bygga relation med honom.
   Han sparkar så magen hoppar och jag petar tillbaka från utsidan.


Redan från början har jag förklarat för honom vad som händer.
   Om jag blir väldigt arg eller orolig eller ledsen, har jag förklarat för honom att det inte är farligt.
   Jag har småpratat med honom både ljudligt och tyst i mina tankar.
   Jag tänker ju att mycket av vår kommunikation sker energimässigt och på andra plan ändå.
   Han förstår ju inte mina ord än, utan påverkas nog mer av tonen, känslan.

Men jag känner mig helt övertygad om att han tar in mig.
   På många olika sätt.
   Vad jag känner och upplever, vilket humör jag är på, vilka hormoner jag skickar in till honom.

Det är spännande att tänka att vi nu är ett system.
   Och att han sen ska separeras från det och bli sin egen.
   Jag undrar vem han är.

Kroppen börjar kännas tyngre.
   Detta trots att jag fortfarande väger mindre än jag gjorde när jag blev gravid.
   Jag gick ganska snabbt ner tre kilo och låg kvar där länge för att sen sakta börja röra mig lite uppåt.

Magen och brösten växer, men allt annat krymper.
   Det är som om kroppen kommit in i en andra andning.
   Som om den förbränner på ett annat sätt nu.
   Som om den, utan att jag behöver anstränga mig, antar en ny form.
   Sin rätta form.


Jag tror den längtat efter det här.
   Jag tror den stortrivs.

Jag försöker så gott jag kan att ge den vad den behöver.
   Näring, lagom med rörelse, vila och ett saktare tempo rent allmänt.
   Den säger ifrån tydligt när jag inte lyckas, med brännande gnissel i fogarna och värk i ligamenten.

Såhär långt är det mest överraskande.
   Att det gör så ont.
   Fast det borde jag ju förstått, när något som i vanliga fall är stort som ett päron tillslut ska rymma en färdig bebis.
   Och att han rör sig så mycket.
   Det är också mest överraskande.

Jag har lärt mig hans mönster, när han rör sig som mest.
   Var han oftast sparkar, uppåt till höger.
   På ultraljudet i veckan fick jag se att han verkligen ligger med huvudet nedåt också.
   Ovillig att visa sin profil, fick jag se honom rakt i ögonen istället.
   Där ligger han nu och lagrar fett och förbereder sig för en värld som är så totalt annorlunda från den han befinner sig i nu.

Och jag förbereder min värld för honom, så gott jag kan.