Jag går helst barfota så ofta jag kan och även där ute, trots kottar och barr.
Pappa undrade varför jag inte hade skor när jag sakta trippade fram.
"För att det är skönt", svarade jag.
Och så började jag fundera över det där med skönt.
Ibland gör det ju ont, innan fötterna vant sig, men det är något med att få uppleva som jag gillar.
Att få känna och uppleva.
Naturen, och min kropp i relation till den.
Beröring, olika intryck.
Jag förbereder mig för att föda barn.
För att bli mamma.
För en förlossning.
Jag läser en del och gärna kring naturliga födslar.
Nu senast i Natural Birth, A holistic guide to Pregnancy, Childbirth and Breastfeeding, av Kristina Turner.
Jag funderar över det här med smärta och att få uppleva.
Jag är inte alls rädd för smärtan.
Kanske kommer jag bli det när det närmar sig, eller i stunden, men inte alls nu.
Smärta för mig handlar så mycket om upplevelse.
Och inställning.
På vandringarna har jag arbetat med min kropp i relation till smärta.
Framförallt vad gäller fötterna.
Jag har gått in i smärtan och verkligen känt hur den känts, vilket varit allt från kittlande till brännande, och var den sitter.
När jag närmat mig den har jag insett att den inte är så farlig.
Ibland har jag känt en tacksamhet för den då jag också insett att den gjort att jag varit mer närvarande i kroppen.
Oftast finns också ett syfte med smärtan, den vill mig något.
Antingen tala om för mig att jag behöver ta hand om någon del av mig bättre.
Eller att något inte står rätt till, i kropp eller själ.
Lyssnar jag och förstår brukar den försvinna.
Nu är det ju lite annorlunda med smärtan vid en förlossning.
Den har ju också ett syfte, men inte att tala om att något är fel.
Snarare tvärt om.
Jag läser om hur upplevelsen kan bli en av en överväldigande kraft, snarare än smärta.
Men att vi lärt oss av med att uppleva kroppens och livets krafter på det viset.
Jag tror det stämmer.
Istället går vi in i rädsla, vi spänner oss, håller andan.
Och känner mer smärta.
Istället läser jag om att låta sig föras bortom tid och rum.
Att få uppleva en kraft som lyfter slöjan och låter oss se mysterierna bortom tid, död och födelse.
Men för att komma dit krävs förberedelser och rätt omständigheter runt omkring.
Det kräver att jag är och kan vara aktiv i mina val, att saker inte bara görs med mig.
Att jag får bra stöd och får möjlighet att lita till min kropp och allt det den vet.
När jag läser om förlossningskriser runt om i landet, inser jag att det gör det ännu viktigare att själv göra vad jag kan för att vara så väl förberedd som jag bara kan vara.
Inte för att jag tror att jag kan kontrollera vad som händer, utan för att bättre kunna möta vad som än händer.
Och för att göra denna helt unika upplevelse så bra som det är möjligt för både mig och mitt barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar