tisdag 9 januari 2018

Låtande-sig-dragas

Jag har en ensam kväll hemma i soffan.
   Sonen sover och sambon är på resa.
   I bokhyllan snubblade jag över Hjalmar Ekströms Den fördolda verkstaden.
   En av alla de mystiker jag läst och uppfyllts av.
   Och jag hittar sånt jag tidigare strykit under.


Jag läser:
   "Men bliva vi stilla inför Gud, så att Hen får draga och leda oss, då för Hen oss genom död till liv, åter och åter.
   Vi får aldrig tro oss vara färdiga, ty då bedraga vi oss själva.
   Men vi behöva icke frukta.
   Den som har börjat det goda verket, Hen skall ock fullborda det.
   Hen skall leda oss ända fram." (s 17)

"Själv orörlig rör Hen allt.
   Stillhetens verkande är det mest genomgripande av allt.
   Guds dragande är ett dragande just genom stillheten, och människans låtande-sig-dragas är något som sker i stillheten." (s 53)

Det är inte mycket stillhet med en 14-månaders här hemma.
   Eller en sambo att leva ett fullt liv med, för den delen.
   Jag funderar över vad som hänt med mitt låtande-sig-dragas.

Och jag tänker att jag levde mer så förr.
   I 15 år levde jag själv.
   Främst fokuserad på mitt jobb, mitt verkande.
   Mitt låtande-sig-dragas.

Men det behövs balans.
   Så nu fick jag ett liv som stannade upp allt.
   Som lät mig fokusera bara på mitt och mina närmaste.
   Och säkert drog Gud mig dit också.
 
Säkert är det helt rätt att låta sig dras dit också.
   För där finns en annan slags stillhet.
   En stillhet borta från omvärldens larm, från kallandet.
   En lärdom om att inte finnas till bara för andra.
   Utan att också bara finnas till.

Men nu tror jag att ett annat dragande börjat igen.
   Jag lyssnar in och agerar.
   Agerar på det som kallar.
   De som kallar.

En yttre och en inre kallelse talas det om i antagningsprocessen när man blir präst.
   Man är inte präst i ett vakuum.
   Man är präst där människor kallar.
   Där Gud, genom människor, kallar.
   Och jag hör dem nu.
 
Förr trodde jag att jag bara kunde ha utrymmet för stillhet om jag var ensam.
   Men kanske är det inte så.
   Kanske har jag nu lärt mig hitta stillheten också i livets larm.
   Kanske behöver jag inte vara ensam för att höra och känna in.
   Kanske kan jag få både det levande livet, kärleken och låtandet-sig-dragas.
   Jag hoppas det.

(Och så har jag tagit mig friheten att byta ut Herren till Gud och Han till Hen i Ekströms texter. Inte för att Ekströms texter behöver det, utan för att jag behöver det i min läsning av texterna.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar