Nedanför mig finns en lummig trädgård med rosenbuskar, buxbom och palmer.
Fiskmåsarna som seglar förbi skränar, småfåglarna kvittrar, en hund skäller och katterna råkar då och då i slagsmål.
Tuppen väcker mig på mornarna med sitt galande.
Det är fridfullt.
Det känns som om jag och Portugal börjar finna varandra.
Färgerna, de slitna husen med kakelfasader i alla de mönster, kullerstenarna.
Värmen och ljuset.
De här dagarna har jag rört mig runt och bara tagit in.
Strosat på måfå och känt efter.
Men också varit i väntan.
För snart är den första delen av den här Caminon/oCaminon över och en ny del börjar.
En del där jag ska få vandra tillsammans.
Tillsammans med någon som aldrig vandrat en Camino.
Genom någon annans ögon kan jag få upptäcka vägen igen.
Väntan påminner mig om Astorga, men mötet kommer bli väldigt annorlunda.
Den här gången väntar jag på rätt man.
Med en kärlek som lyfter mig.
En ihärdig och tålmodig man.
Påträngande och försiktig.
Ända från början väldigt, väldigt tydlig.
Så jag behöver inte undra.
I morgon kommer han under aftonstjärnan, alldeles i solnedgången.
Och en ny vandring får börja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar