Det är som om jag behöver fylla resan med något annat meningsfullt istället då, har jag märkt.
Som om jag slösar bort tiden här annars.
Att se saker, kan ses som meningsfullt, har jag märkt.
Kyrkor, kloster, universitetsbibliotek, små gränder, torg och parker kan ses som meningsfulla, har jag märkt.
Men när jag sett dem blir det svårare.
Har jag märkt.
Att lägga märke till saker går väldigt lätt när man inte har så mycket att göra.
Vissa tankar känns också mer meningsfulla.
Om framtida jobb, teologi eller andlighet.
Samtal och möten kan också kännas meningsfulla.
Men det har inte blivit så många såna de senaste dagarna.
Men sen stannade jag upp inför det här "meningsfullt".
Vadå meningsfullt?
Är det meningslöst annars?
Vadå slösa bort tid?
Går det ens?
Jag som ju är ganska så övertygad om att tiden inte ens existerar.
Egentligen.
Men så ibland så kommer jag på mig själv med att liksom ta ett steg tillbaka och se mig själv lite utifrån.
Från lite avstånd, så är det ganska spännande att det sitter en Ellen på en bänk, vid en flod hon inte ens visste fanns för några dagar sen, i en stad hon inte heller visste fanns, i ett land hon bestämde sig för att resa till för bara några veckor sen och känner dofter som är helt nya och njuter av solens värme mot huden och en sval bris som rufsar om i håret och att det inte finns någonting annat hon behöver göra just då, än att sitta precis där och njuta av stunden.
Och då känns begreppet meningsfullt väldigt långt borta.
Jag är väldigt förtjust i Coimbra, det är en underbar stad.
Studenterna sätter sin prägel på den med politiskt klotter och kultur som väl kontrasterar mot de gamla murarna, katedralerna och vindlande små gränder.
Att ha fått tre dagar här känns som en gåva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar