Det är skolavslutnings- och studenttider
och det är en särskild känsla som infinner sig hos mig, lite som
när jag var yngre och fick sommarlov, som att ha kommit i mål, som att jag kan
andas ut lite, även om det inte är dags för semester än på ett tag.
Men det har
varit en intensiv vår för mig. Jag har börjat på ett nytt jobb och försökt
komma in i allt nytt, jobbat ganska mycket och samtidigt försökt hålla kvar i de
insikter jag fått under mina pilgrimsvandringar.
”Frid lämnar jag kvar åt er, min
frid ger jag er”, säger Jesus. Och ibland, så tänker jag att var sjutton är den
där friden då? Men sen vet jag ju att den finns där och jag påminns om
Predikarens ord, ur Bibeln, ”Gud gjorde människan enkel och rak, men hon hittar
på alla möjliga konster”.
Ofta är det ju vi själva som trasslar till livet för
oss. Och gör det mer komplicerat än det skulle behöva vara.
Jesus pratar om friden han lämnar
och om Hjälparen, den heliga Anden som ska lära oss allt och påminna oss om
vad Jesus sagt. Och när han pratar om friden så säger han också att ”jag ger er
inte det som världen ger”. Världen ger visst annat än frid.
Jag upplever att
det blir tydligare och tydligare hur det finns en uppdelning mellan det
världsliga och det gudomliga, mellan det väldigt mänskliga och det andliga,
mellan egot och själen. Och det är inte alltid så lätt att hålla balansen
mellan dem.
Om vi tänker att det finns en helig
Ande. Om vi tänker att det finns en Hjälpare. En gudomlig kraft som verkar i
våra liv. För kallas man Hjälpare så måste man ju också kunna göra något. Hur
låter vi den verka? Hur låter jag Hjälparen verka i mitt liv?
Om Hjälparen och Världen är två
olika krafter, så är det inte konstigt om det är svårt för oss att höra
Hjälparen. För Världens röst är väldigt högljudd och påträngande. Vem är du om
du inte är duktig på ditt jobb, om du inte är världens bästa mamma, om du inte ställer
upp för alla hela tiden, om du inte är ett offer, om du inte är sådär arg på
allt och alla, om du inte…
Säkert har du också något särskilt som du identifierar dig
med. Någon kraft i dig som är så stark och som måste upprätthållas. En
identitet som är så självklar att du kanske inte ens ser den. Men det är bara
för världen som de här sakerna är viktiga, och för det i dig som är av världen,
ditt ego.
Den del av dig som behöver en identitet som separerar dig från andra,
som behöver det så mycket att det inte spelar så stor roll om det är en
identitet som är bra för dig eller inte. Men själen, den vet att du är värd
något bara för att du är. Och inget mer. Så enkelt och så otroligt svårt.
”Känn ingen oro och tappa inte
modet”, säger Jesus för att uppmuntra oss. För det är inte lätt det här. Det är
inte lätt att låta friden finnas, att inte dras med av Världens krafter, att
inte låta egot få vara drivande. ”Men oroa er inte”, tänker jag mig att han
säger, ”själen är starkare än så”.
Jag har som sagt haft en intensiv
vår, men på senaste tiden är det som om jag har pressats fram till någon slags
gräns där jag har fått kapitulera inför att jag inte orkar mer. Jag tror det är
min själ som inte tillåter mig att vara lika vårdslös med mig själv längre.
Det
blir tydligt att själen inte riktigt haft mest att säga till om innan. Men nu,
av någon anledning, så får den ta mer plats och har också mer att säga till om.
Och den säger Stopp och den säger Nej och den säger ett innerligt Ja till det
som är liv och frid och glädje och kärlek och varande.
Och i den här inre
maktkampen som jag upplever, så blir jag mer och mer klar över att själens varande
är ett helt annat Jag än de identiteter jag varit van vid. Det presterande
jaget, det prestigefulla jaget, det skamfulla jaget, offerjaget. Det finns ett
helt annat jag där inne som sprudlar och jublar över att äntligen få finnas
lite mer.
Och jag tror att det har börjat få
ta plats lite mer, när jag också börjat lita lite mer på den här Hjälparen. Att
den gör precis det, hjälper mig. Att Gud gör det. Hjälper mig. Också genom en
massa människor som finns omkring mig, om jag låter dem.
Att jag inte behöver
göra allt själv och att jag inte försvinner bara för att några av mina gamla
identiteter gör det.
”Känn ingen oro och tappa inte modet”, säger Jesus, ”Min
frid ger jag er!”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar