Igår kväll gick jag ut för att söka månen. Den var stor och lysande, men skymdes av trädtopparna utanför mitt fönster. Jag gick genom svepande ängar ner mot vattnet.
Idag ska min morbror begravas och jag har fått ett armband han brukade ha på sig och på det hängde ett litet ankare som fastnade i precis allt. I mina tröjor, i min filt i soffan, i folks hår när jag kramade dem. Så jag hängde av det.
På vägen ut tog jag med mig det.
Jag gick ner och satte mig på en brygga vid vattnet, månen rakt framför mig, ovanför vad som såg ut som Golgata med sneda kors. En slalombacke är det egentligen. 
Tänkte på ankaret, på döden och att släppa taget om det jordiska. Min morbror älskade att segla så jag gav ankaret en begravning till sjöss.
Slängde ut det i vattnet och det landade strax bredvid månens spegelbild i det mörka vattnet. Utan rep som binder fast...
Sen satte jag mig och gungade och ett par moppar kom körande i mörkret. Tre ungdomar kom fram till gungorna och frågade om de störde, de ville gunga och satte sig på gungorna bredvid min. "Här sitter du och är djup i mörkret vid vattnet!"
"Under en fullmåne dessutom!", svarade jag.
"Bor du här?", "Kommer du härifrån?", "Jobbar du här?", "Vad jobbar du med?" kom i snar följd.
När jag svarade präst, sa ena tjejen "Coolt! Jag gillar sånt.".
Hon hade nyligen konfirmerats och funderade på att bli konfaledare. Nu hade de precis gått ut nian och skulle börja på samma gymnasium där jag gått "Då är du ju riktig Lidingöbo!".
"Brukar du sitta här och gunga ofta, brukar det komma ungdomar då?"
"Ja, det gör jag, men ni är de första."
"Det kanske är fullmånen. Nu ska vi inte störa längre."
"Ni störde inte."
"Jag ser upp till såna som er, präster!", sa hon när de gick.
Jag vandrade hemåt med ett stort leende.
Döden och livet och alltid är det ändå mest liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar