Skärtorsdag

Jesus beskriver för lärjungarna hur de ska gå in i staden och möta en man som bär på en vattenkruka. De ska följa honom till ett hus och fråga ägaren till huset var salen är som redan står färdig för deras påskmåltid. Och det visade sig så klart att allt var som han sa.

   Ibland blir jag förundrad över hur det är som att en regissör verkar regissera det som händer också i mitt liv. Ibland är det bara så att det som händer faller så på plats att jag omöjligt kan tro att det är en slump.

   När Jesus berättar för lärjungarna om rummet som står färdigt, så kan det ju vara så att han har förberett med den här mannen och att han sett till att en man med vattenkruka kommer gå genom staden en viss tid. 

   Eller så har han inte det. 

   På samma sätt berättar han ju om annat som ska hända, att han ska bli förrådd, att han kommer att lida, att han kommer att dö och uppstå. Så kanske vill berättelsen visa på just det här, ibland är det som om livet är väldigt väl regisserat.

Innebär det att allt är förutbestämt? Jag vet inte, men jag tror inte det. För jag har ju hela tiden val jag kan göra och som jag gör, även när jag låter bli att göra val, så har jag ju gjort ett val. Och jag tror att jag kan påverka mitt liv och det som händer.

Ibland liksom backar jag tillbaka lite från livet och ser allt i ett lite större perspektiv. Ofta är man ju så uppe i vardagens bekymmer och ja, då tänker jag på när Adam och Eva lämnade paradiset och började uppleva sig som distanserade från Gud. På hur den symboliska berättelsen försökt förklara mänsklighetens relation till och upplevelse av en distans från Gud. Och så tänker jag mig att det finns ett mål där i fjärran, en enhet med Gud igen. Och det är dit jag är på väg. Allt i livet vill föra mig dit, det är som en naturkraft som jag varken kan eller behöver försöka påverka.

   För att komma dit, så måste det rensas bort som ligger i vägen i mig, allt som stänger till mitt hjärta och hindrar mig från att uppleva den där närheten med Gud, med människorna omkring mig och också med mig själv. Så på min väg genom livet utvecklas jag och lär mig och förstår lite mer och upptäcker nytt och släpper taget och överlåter mig och en massa sånt. Och livet ger mig möjligheter till det här, vare sig jag vill det eller inte.  

   Ibland på väldigt smärtsamma sätt och när det händer, så är det förstås jobbigare att förhålla sig till och svårare att tänka att Gud också finns med i det. Då försöker jag påminna mig om att jag inte tror att Gud är en illvillig Gud, att jag mer och mer börjar uppleva det som att Gud faktiskt inte lägger in en värdering i något. Det finns inga straff eller belöningar. Att kärleken, den gudomliga kärleken, fungerar på ett annat sätt än jag trott. Och när vi inte förstår det som sker, så beror det också på att vi inte har det större perspektiv som Gud har. Att tänka så hjälper mig att förhålla mig på ett mer sunt sätt till livet.

Och vi kan kämpa emot och brottas med det, brottas med livet, önska att det var annorlunda, ifrågasätta och aldrig få några svar. För i slutändan måste vi nog acceptera att vi inte kan förändra hur livet fungerar. Jag kan omöjligt leva ett liv där det aldrig kommer att finnas sorg eller smärta. Så det jag kan göra är att leva mitt i allt det som sker och försöka göra det bästa av det. Låta Gud hjälpa mig att göra det bästa av det. 

   Och det jag också kan se i backspegeln, är att det som varit mest smärtsamt i mitt liv också lett till störst befrielse. Kanske inte på en gång, men tids nog, har det hjälpt till att förvandla mig. 

Jesus berättar om hur måltiden som de äter tillsammans, där innan lidandet, avslutas i Guds rike. En bild för mig, om livet som måltiden. ”Ta detta och dela det mellan er”, säger Jesus. Möts mitt i lidandet, bär varandra när det behövs, dela med dig av din sårbarhet och skörhet, öppna ditt hjärta mitt i smärtan och känn hur mycket liv det finns där, hur mycket liv som alstras också i mötet med en annan. Och så möts vi i Guds rike.

   Och med Jesus där vid bordet sitter de alla, också den som förråder. ”Ve honom” säger Jesus, för det är en otacksam roll, men ändå nödvändig för händelsernas fortsättning. Och det är inte bara Judas som förråder, det är andra lärjungar som också sviker, som inte vågar stå upp för sin vänskap med Jesus. Det är lätt att välja ut en syndabock, men vi står alla i detta. Tillsammans. Om vi kan bryta igenom vår prestige och våra fasader, så kan vi våga se både vår brustenhet och vår storslagenhet. Och allt är välkommet där vid bordet, här vid den gemensamma måltiden, här i livet. Vår mänsklighet och vår gudomlighet.

   

Jag inser att jag inte alltid förstår hur saker ska lösa sig eller vad de kommer leda till. Men jag har släppt taget. I tillit har jag sagt till Gud att ”Okej, jag lägger mitt liv i dina händer, led mig.” Och vissa dagar är det lättare än andra. Och när det smärtar, för det gör det ju ibland, så vilar jag numera i att inget i mitt liv hittills varit utan mening. Även det som varit som värst. Och att jag har överlevt och fortsätter leva.

Vi vandrar in i påsken tillsammans med Jesus, mot död och uppståndelse, mot lidande och befrielse. Och Jesus vandrar tillsammans med oss, längs samma väg genom våra liv, hur den än ser ut.