Ändå fortsatte han framåt.
Han bad Gud att slippa undan.
Men fogade sig i sitt öde.
En stark övertygelse måste ha lett honom vidare.
En vetskap om vilken röst i sig han skulle lyssna till.
En vetskap om vilket uppdrag han hade.
Att visa på kärlekens kraft.
När vi vill slippa undan.
När vi är osäkra på vilken väg vi ska gå framåt.
Vilket framåt som är det rätta.
Hur vet vi vilken röst vi ska lyssna till?
Vilken väg framåt är kärlekens?
Inte den romantiska utan den radikala som förde Jesus rakt in i döden.
Var går den?
Överlåtelse.
Svaret för mig just nu i allt, är överlåtelse.
Att säga "Jag vet inte".
Jag vet inte.
Och så släpper jag återigen taget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar