Förberedelser och avgrundsdjup

Om en vecka flyger jag till Lissabon för att börja vandra min fjärde Camino. 

   Denna gång blir den en ny led, där jag kommer börja gå ensam, ett nytt sätt att vandra en Camino för mig.

Det händer något när man bestämmer sig för att vandra en Camino.

   Den börjar genast jobba med en. 

När man vandrar och verkligen överlåter sig till vägen.

   Då ger den en allt vad man behöver där man står i livet just då.

De senaste dagarna är det som om mina djupaste rädslor och sår har aktiverats. 

   Som om livet säger: Nu tar vi det ett varv till och får det gjort ordentligt.

Jag vet att det kommer fram för att jag är redo. 

   För att jag är trygg och vågar se och känna.

För att jag känner mig älskad och nära.

   För att jag har något att riskera.

Stort är det och svindlande.

   Att stå kvar i rädslan, låta den rasa genom kroppen utan att söka skydd, sårbar och öppen.

Att lufta den, prata om den, smeka den lite ömt.

   Den där lilla Ellen där inne som är så himla rädd.  

Det ska bli fint att få vandra en Camino med henne.