Försmak av en fjärde...

Jag har åter igen vandrat efter gula markeringar, denna gång på Korsika.
   Vandringar som väckt upp något inom mig.
   Något jag ständigt verkar glömma, när för lång tid går mellan vandringarna.




Det är inte så mycket en tanke, som en känsla.
   En känsla av närvaro och av att något liksom drar i mig.
   En upplevelse av fördjupad mening och kontakt inåt, uppåt och nedåt.
   Grundad ner i jorden, i kontakt med det gudomliga inom och utom.
   Ett klarare fokus och riktning framåt.
   Upplevelsen av att vara ledd.


Det är så lätt att glömma.
   Att bli distraherad, fördunklad.
   Av rädslor, ego, den världsliga världens alla bekymmer och problematiseringar.
   När allt egentligen är så enkelt.
 
Det handlar bara om att följa, flöda, vara.
   Överlåtelse, tillit, liv.
   Alltid tillbaka till samma insikter.
   Vägen leder mig dit, alltid.
   Om jag bara följer med.

Vägen kallade mig in i en klosterkyrka i bergen.
   Ner på knä, sen vidare ner på golvet.
   En längtan efter att falla djupt.
   Överlåta mig, överlåta mitt jag.
 

Min favoritmystiker Etty Hillesum skriver i sin dagbok:
   Jag övar mig att böja knä. 
   Jag var ännu för generad över den åtbörden som är lika intim som kärlekens gester som inte heller kan beskrivas i ord, ifall man inte är diktare. 
 
Det är nära sammanflätat.
   Inte bara nära, utan helt sammanflätat.
   Inser jag mer och mer.
   Livet och kärleken.
   Det världsliga och det gudomliga.
   Det kroppsliga och det själsliga.


På denna vandring släppte jag också de gula markeringarna och följde en man.
   Följde i kärlek och tillit.
   En process som får ta tid.
   Som handlar om att prova sig fram, att vara, utan att analysera.
   Steg för steg, mer och mer i öppenhet och sanning.

En process som befriar och fördjupar.
   På en väg som leder långt utanför en Camino.
   Som handlar om att släppa kontrollen och låta någon annan hålla i kartan.
   Som hjälper mig att släppa mitt "kan själv".
   Som öppnar upp mina inre rum och sprider frid och lätthet i mig.

Ettys älskare säger till henne:
   Jag tror att jag är en förövning för en verkligt stor kärlek för dig.
   Jag tror rörelsen går åt båda hållen.

Genom kärleken till och från en närvarande och kärleksfull man, lär jag mig mer om kärleken till och från Gud.
   Fördjupas jag i mina känslor och i mitt varande, i min kropp och i min själ.
   Men genom min överlåtelsekamp med Gud, har jag också skapat förutsättningarna för en verkligt nära, levande och utvecklande, överflödande kärleksrelation.

   

För mig är det nytt att vandra i tvåsamhet, att leva i tvåsamhet, på riktigt.
   Inte bara sida vid sida, utan i fördjupat samspel.
   En ny ingrediens jag bär med mig när jag nu förbereder mig för en fjärde Camino till Santiago de Compostela.