Skräp och ruiner

Var jag än vänder mig så står där fallfärdiga hus och ruiner, längs vägarna skräp överallt.
   Det är som om allt faller isär.
   Allt skapat av människohänder faller isär, krackelerar och lämnar efter sig spillror.

Jag tog tåget idag till Santarém.
   Min fot är svullen och öm, så jag har lindat den och haltar fram i sakta mak.
   Beslutat mig för att det här är en pilgrimsfärd där alla sätt att ta sig fram är tillåtna!
   Inga regler och borden längre.

På väg från stationen in mot stan kom jag fel och fick gå en lång omväg, uppför och uppför och uppför såklart. 

   Omvägen ledde mig till ett kloster som stod i ruiner och när jag klev in kom tårarna oväntat.

   Äntligen upplevde jag något som tog sig in i mig.

   Jag mindes en kyrka i ruiner i Viana, längs den franska vägen och hur jag liksom nu satt där och upplevde hur mycket mer äkta det rummet kändes än alla andra kyrkor jag gått in i längs vägen. 

För där finns kontakten, det avskalade, det som bara är utan att försöka.

   Där bryter livet igenom det som försökt stänga in och strukturera upp.

   Det som velat så gott, men i ängslan börjat stänga in istället för att bjuda in.

   Där finns inga låsta portar som i sin iver att skydda kyrksilver och krucifix också stänger ute dem rummen är till för.

Som i livet i övrigt är det nytt som gäller.

   Allt vänds det upp och ner på, allt gammalt får falla bort och lämna plats för något nytt.

   Lämna kvar vackra, flagnande minnesbilder kanske, men mest blotta något som legat gömt bakom.

   Något som kraftfullt vilat och väntat på sin tur att få komma fram i ljuset.

Att vandra runt i en liten stad i slow motion ger tid att ta in och reflektera.

   Gamla minnen väcks till liv, också från tidigare Caminos.

   Jag förstår att det inte går att gå tillbaka, att inget längre är sig likt.

   Att jag inte är mig lik, men kanske mer lik än någonsin.

Jag har störts av bullret längs vägarna och skräpet vid vägkanten.

   Stört mig, för att jag inte accepterat det som är.

   För att jag jämfört och haft förväntningar.

Men allt är nytt nu och det är precis såhär.

   Och det krackelerade får påminna mig om allt det jag håller på att låta falla. 

   Och ljuset som får komma fram.

   Och kraften som får komma fram.

   Och glädjen som får komma fram.

   Och friden som får komma fram.