Ja, eller vad man nu vill kalla dem.
Ibland dyker de upp hos mig och vill följa med en bit på vägen.
Oftast för att vi har något ofärdigt mellan oss, tror jag.
Eller för att de bär på nån nyckel, som låser upp de inre rum i mig som behöver vädras ut.
Så vi går där och pratar, ibland blir jag arg, ibland ledsen, ibland får jag förklara mig färdigt och ibland lyssnar jag på spökets version.
Ibland gör det att jag förstår bättre, oftast är det så.
Ibland verkar det som att de förstår bättre, det ger lättnad, även fast jag vet att det inte är på riktigt.
Förr trodde jag min livliga fantasi mest handlade om verklighetsflykt, men nu kan jag se hur fantiserandet hjälper mig att jobba med det som behöver jobbas med.
Och det är nästan aldrig planerat och jag kan bli väldigt förvånad över vem det är som dyker upp där på vägen.
På en Camino finns det ro att prata klart.
Att närma sig det som är jobbigt i den takt som behövs.
Idag har varit en dag när det funnits den tiden.
Idag har jag gått genom eukalyptusskogar och olivlundar, under korkekar, längs floder och ängar.
Njutit av molnen som på förmiddagen gjorde luften svalare och fågelkvittret som ersatt lastbilsbullret.
I 12 timmar har jag vandrat i glädje och frid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar