En liten by där tre herdebarn 1917 fick en uppenbarelse, en lysande kvinna med en rosenkrans i handen "Lady of the Rosary".
Hon uppmanade barnen att be mycket och att återkomma samma datum de nästföljande månaderna.
Då visade hon sig igen för dem och den sista gången, även för 70 000 andra personer de tagit med sig.
Hon sa att de skulle bygga ett kapell där och det har såklart gjorts.
Eller kapell och kapell.
Någon slags gigantisk byggnad med något som liknar Roms Petersplats utanför och en Basilika som är stängd för renovering.
Det, och en mängd turister i matchande kepsar så de inte skulle tappa bort varandra, var vad som mötte mig på denna heliga ort, som jag tog bussen till.
Vad jag hade förväntat mig var nog något annat och kanske något lite mer genuint.
Jag förväntade mig Betlehem och fick Jerusalem, tänkte jag, när jag haltande skuffades runt till de heliga platserna där de allvarliga barnen stått eller byggt leksakshus en gång i tiden.
Det var inte riktigt min grej och jag undrade stilla vad det ska bli av den här Caminon egentligen.
Fnissande insåg jag att det nog verkligen var dags att släppa taget om "Caminon".
Sluta försöka över huvud taget utan bara följa med.
Utan några förväntningar alls.
Redan på vägen dit fick jag en känsla av att jag kanske inte skulle stanna där över natten.
Och när jag gick där bland alla hotell och souvernirshoppar, där de bland annat sålde gigantiska ljus och stearinmagar, -fötter, -barn och annat att tända eld på, blev det väldigt tydligt att det skulle vara totalt omöjligt.
Så sen eftermiddag tog jag en ny buss till tempelriddarnas by Tomar.
Vandrandes mot mitt nya hostel passerade jag en gata där det dukades upp bord, och människor i kostymer övade.
Det visade sig att det just den kvällen var en liten festival till minnet av ett gäng helgon.
Så efter att ha installerat mig på mitt nya rum och bekantat mig med Patricia från USA, ännu en pilgrim som tycker det är för varmt för att gå, gick vi tillsammans ut och satte oss för att äta sardiner och lyssna på folkmusik ute i vimlet.
Vi pratade och skrattade och jag mötte 15-åriga Aurora som vill bli sångerska och Paolo som försökt bli någon slags regionpolitiker, men förlorat med 13 röster och vi diskuterade politik och åt sommartårta och livet kändes väldigt gott.
Lärdomen antar jag är att släppa taget.
Sluta försöka.
Följa glädjen och lusten och inte kämpa emot så förbaskat mycket när kroppen och själen säger ifrån.
För då kan en smärtande fot vara precis det som gör att man hamnar på exakt rätt plats vid rätt tidpunkt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar