Jag förstår inte!

Det är en lite jobbig Camino det här.

   Den körde igång direkt med att rycka undan mattan under fötterna på mig och så fort jag tycker jag landat nånstans, så rycks den undan igen.

Och jag vet vad som händer, det är bara en fortsättning på vårens arbete.

   På att skala bort och rensa.

   Bryta ner och frilägga.

   Gamla sår som tas upp till ytan för att läka och gamla mönster som blottas för att kunna brytas.

Och en avgrundsdjup känsla av att inte förstå, som bara sprider ut sig över fler och fler områden.

   Och det är ju poängen, jag vet det.

   Men ändå pågår försöken att förstå.

   Se mönster.

   Koppla ihop.

   Finna mening.

   

Ångest, rädsla, sorg, rastlöshet, irritation och förvirring.

   När det inte fungerar.

   När förståndet får ge upp.

   

Åkt tåg till Agueda idag.

   Åter igen åkt förbi ruiner och fallfärdiga hus.

   Det är som om döendet förföljer mig.

   Påminner mig om att jag inte är klar.

   Att det inte är dags för uppståndelsen än.

Även här är det festival och färgglada paraplyer hänger över gatorna.

   I hundratal.

   Väcker barnet i mig som bara vill leka och inte behöva vara vuxen.

   Som inte vill behöva ta beslut eller ta ansvar.

   Som bara vill gå fram och tillbaka under paraplyerna.