Ovandring

Nej, det gick ju inte så bra att vandra idag.

   Kom ett par hundra meter i morse och fick sen ge upp.

   Foten gjorde för ont.

Det är lustigt.

   Jag bli arg på foten när den inte samarbetar.

   När det är foten som borde bli arg på mig.

För att jag är så dålig på att ta hand om den.

   Som tvingar ut den att gå 30 kilometer fastän den inte är smärtfri.

Det är svårt det där att acceptera, tycker jag.

   När det bara inte går fastän jag vill. 

   Att jag inte kan vandra när jag är på vandring.

   Att kroppen står i vägen.

För så ser jag det ju.

   Ingen väloljad samarbetsmaskin det här inte.

   Jag alltså.

   Min terapeut brukar säga att jag har en otroligt kommunikativ kropp.

   Det är ju bara det att jag inte vill acceptera det den kommunicerar.

Men där efter ett par hundra meter i morse så lyssnade jag ju i alla fall och gick tillbaka.

   Fick skjuts tillbaka till Tomar av hostelägarens son som skulle till skolan och skriva examen för att kunna komma in på universitetet och läsa till elingenjör.

   Han vill flytta till Norge och jobba med förnyelsebar energi.

  

Sen tog jag tåget till Coimbra, universitetsstaden i Portugal.

   Slängde in väskan på ett litet hotell och åkte till sjukhuset.

   Blev röntgad och klämd på och ordinerad vila, antiinflammatorisk gel och piller.

   Och kunde åka därifrån med hopp om att kunna vandra igen om några dagar.

   Tills dess lär ju Caminon fortsätta på precis samma sätt som hittills.

   Precis som den vill.

   

Så nej, det gick ju inte så bra att vandra idag, men det gick nog ganska bra med annat.

(Med bilder från tempelordens borg och kloster i Tomar, med spännande konstutställning!)