Jag är inte helt säker på att jag kan sätta ord på det, men försöker, mest för min egen skull.
Det började ju med att jag fick ändra mig från pilgrimsvandring, till pilgrimsfärd.
Men när jag strosade runt i ett av dagens tre kloster, så skedde någon ytterligare förändring.
Jag pratade med en medvandrare härom dagen om vad jag upplever att Caminon gör med mig, för mig.
Att jag kan ge mina problem, mina frågor, mina tvivel till vägen och så får jag alltid de svar jag behöver, vägen ger mig det jag behöver.
"Som du tänker dig Caminon, tänker jag mig livet" sa hon då.
"Jo, så tänker jag mig ju också livet" sa jag och började fundera över varför jag ser det som så typiskt för en Camino då.
För att det blir så koncentrerat här, tänkte jag.
För att jag förväntar mig det, insåg jag sen också.
Men förväntar jag mig inte det i "övriga" livet också?
Och det var då det började rassla till.
Jag har kommit hem från mina vandringar och försökt applicera det jag upplevt här, på det livet, utan att förstå att det är samma sak.
Förstå på djupet alltså!
Jag har sagt att en ny Camino börjar när man går i mål, men jag har inte riktigt förstått att det innebär att Caminon egentligen inte finns.
Att den bara är en illusion.
Något jag och många andra kallar något som vi ringat in som något.
Med särskilda regler, och som lever upp till särskilda förväntningar.
Och det var kanske i mötet med klostret i ruiner, som det landade.
När jag läste om hur nunnorna levt sina liv där, som jag hajade.
Det här är också mitt liv.
Mitt helt vanliga liv.
Inte särskiljt eller utanför det övriga.
Inte varken större eller mindre, djupare eller mer betydelsefullt.
Om jag tar bort vandringen från pilgrimsvandringen, utmanar det mig att fundera över vad en pilgrim är.
Jag har redan tidigare reflekterat över att det handlar om ett sätt att leva, vara, inte bara när jag är på vandring.
När jag klev in på Arlanda med min ryggsäck på ryggen, kunde jag redan känna vad det innebär.
Att ha allt jag behöver för en månad fram på ryggen.
Att ha skalat bort allt onödigt.
Att veta att jag varje dag kommer kliva ut i något nytt och ännu oupptäckt.
Med friheten att gå åt vilket håll som Gud än leder mig åt.
Utan begränsningar eller måsten.
Och att jag också varje dag kommer att lämna något bakom mig, för att kanske aldrig komma tillbaka.
Möta människor jag kanske aldrig kommer möta igen, eller vänner för livet.
Jag måste vara villig att släppa taget på en vandring, och öppna upp för nytt.
Och jag har sett allt det här som en möjlighet att öva på det jag också har sån nytta av "i övriga livet".
Utan att förstå att det inte finns något övrigt liv.
This is it!
Men idag kände jag det.
Kände hur de smälte ihop och hur det inte längre finns någon åtskillnad.
Här, innanför illusionen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar