VAD SJUTTON GÖR JAG HÄR?
Varför jag är här vet jag, för att jag skulle hit, men vad jag gör här är en annan fråga.
De här två första vandringsdagarna från Lissabon, har på många sätt varit en plåga. Det är väldigt varmt, 38 grader när jag kom i mål idag vid kl 15. Vägen har till största del varit asfalterad, genom industriområden, med lastbilar dundrande förbi på rader.
Jag kom iväg sent igår, katedralen där jag hämtade ut mitt pilgrimspass öppnade först kl 9, och jag var inte färdig med mina första 3 mil förrän vid kl 20 på kvällen. Problemet längs den här delen av leden är att det är så långt mellan sovställen, så det finns inga andra valmöjligheter än att gå långt!
Jag insåg att jag hade gått för långt och missat avfarten till de små hotell som fanns i ett industriområde och när jag satt där på trappan till tågstationen kändes det helt omöjligt att gå tillbaka. Jag satt där och kände att nu orkar jag inte mer, nu sitter jag här tills någon löser det åt mig.
Så efter ett tag började jag titta i guideboken igen och såg att nästa ort med härbärgen låg en mil fram, längs järnvägen. Sagt och gjort, jag köpte en biljett och hoppade på ett tåg. Slog tre flugor i en smäll: slapp gå tillbaka, slapp bo på tråkigt hotell i industriområde och kortade dagens etapp med en mil. Kom fram mycket nöjd och fick ett eget rum med en lila säng!
När jag kom fram efter dagens etapp, träffade jag mina första pilgrimer. Två 18-åriga tjejer från Barcelona. De hade gått samma etapper som jag, men hade nu bestämt sig för att bryta och åka tillbaka till Lissabon.
"Vi lyssnar på våra kroppar och de säger att det inte går det här."
Bara sådär.
Igår fick jag en blåsa under trampdynan framme vid tårna under ena foten. Jag hade preppat fötterna noga och lyckats undvika blåsor på alla de vanliga ställena, så det känns som en konspiration.
"Hm, var ska vi sätta en blåsa den här gången då när de vanliga ställena inte funkar? Jag vet, under foten, det blir besvärligt!"
Vilka de är vet jag inte riktigt, fötterna, Gud, Universum, änglarna som lär mig läxor...
Ja, den sprack iaf sen och idag har den inte känts alls.
Så idag har jag fått ont i andra foten istället. Vid knölen på utsidan och sen spred det sig vidare fram över foten så jag har haltat fram vissa sträckor. Nu ser det ut som ett blåmärke på fotryggens sida...
Och så har jag fått skavsår i skarven mellan skinkor och lår.
Och så började min mens idag.
Hepp!
Sååå, vad gör jag då här? Jag sysslar ju INTE med självplågeri längre.
Jag ser allt som händer på en Camino som något som kan lära mig något om mig själv eller livet.
Tankar började formuleras igår om relationen mellan det själsliga och det världsliga, om det gudaskapade och det människoskapade. Om avstånd och tid, att räkna kilometer och timmarna de tagit att gå. Om vacker natur och all denna nedskräpning längs vägarna. Om hur jag värderar allt och irriteras. Om hur jag nånstans där innanför ändå alltid bara mår bra. När jag puttat egot åt sidan och hittat in, alternativt hittat en bänk i skuggan i en busskur.
Med kommentaren om att lyssna till kroppen i huvudet gick jag in och satte mig i kyrkan här i Azambuja. Där fanns mest död, lidande och överdådigt guld som vanligt, men hittade iaf en skulptur av en glad Jesus med ett brinnande hjärta, som såg ner på mig och sträckte ut sina händer. Som om han visade mig: "Allt det här finns här för dig!" Och det jag såg var inte kyrkorummet utan hela livet. Alla möjligheter, alla val.
Så jag insåg att jag måste tänka om, låta denna Camino, liksom livet, få bli ännu friare. Släppa formen, värderandet, kraven. Strunta i kilometrar och timmar, och börja fokusera på upplevandet, glädjen och njutningen. Kanske gå kortare, åka mer tåg eller buss, ta avstickare till kloster eller andra sevärdheter, upplevelsevärdheter.
Så kanske kommer det bli vad jag gör här. Omvärderar, avvärderar, uppvärderar...
Ja, så Bon Caminho!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar