Tredje söndagen i advent

Jag kan inte spanska. Jag har ju snappat upp en del ord här och där, "Gracias", "Por favor", att "mujer" betyder kvinna så jag vet vilket duschrum jag ska använda, lite sånt.
   Någon tyckte det var respektlöst att resa i ett land och inte bemöda sig om att lära sig språket, men för mig är det också en gåva att inte kunna det. Jag får uppleva vad det är att vara en främling. Att vara i ett land under en längre tid och att faktiskt vara utesluten ur viss kommunikation.
   Efter ett tag inser jag ofta att jag förstår ganska mycket ändå, tonfall, gester och sammanhang kan ofta ge hintar om vad människor vill. Och jag blir mer lyhörd märker jag, för andra slags signaler.

Jag har aldrig bott i ett annat land än Sverige. Jag har rest mycket, men det mesta jag spenderat i ett land, förutom Sverige, är faktiskt tiden jag spenderat i Spanien. Och även om jag börjar känna mig ganska hemma här, så är jag en främling.

En främling för att jag inte kan koderna, inte förstår språket. Det är en viktig erfarenhet att få vara en främling. Och jag är här en viss tid, sen vet jag att jag ska åka hem. Jag kan inte ens tänka mig hur det skulle kännas att behöva ta mig till ett främmande land och försöka leva där, fastän jag kanske inte ens vill det.
   Att få prova på främlingskapet på det här sättet tänker jag är en del av att vara pilgrim. För det gör något med en, även om det bara är för en kort tid.

I mig nynnar Ylva Eggehorns psalm "Innan gryningen": Så kom du då till sist, du var en främling, en mytgestalt som jag hört talas om. 
Så många hade målat dina bilder, men det var bortom bilderna du kom.
Vi trodde du var användbar, till salu, vi skrev ditt namn på våra stridsbanér.
Vi byggde katedraler högt mot himlen, men du gick hela tiden längre ner.

Den där Jesus, som jag så gärna följer. Som nog ofta känt sig som en främling, olik andra. Som alltid går längre ner, längre in, längre bort, längre... Som jag sällan möter i katedralerna, men ofta har bredvid mig på vägen.
   Idag har jag vandrat med honom upp på ett berg igen, ute på udden vid Finisterre. Åter igen är jag vid världens ände. Åter igen sitter jag andäktigt och blickar mot solnedgången.

En busstur på tre timmar tog mig hit och det var så vackert längs vägen att jag ibland bara började skratta, för att jag på något sätt behövde få uttrycka alla känslor jag hade i mig.
   Här känner jag mig hemma. Välbekanta stigar tog mig upp för berget och de gungande stenbumlingarna väntade på mig. Det finns många heliga platser, altaren och naturliga dopfuntar, tänk att få ta hit konfirmander.
   Att vara pilgrim tar en bortom att vara främling. När alla man möter är främlingar inser man att ingen är det. Att det vi är för varandra går bortom språk eller nationalitet, bortom kultur och religioner. "Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus." Ja, så är det. Alla är vi ett!

Så nej, inte är jag en främling. Inte är du en främling. Hur skulle du kunna vara en främling när du är en del av mig?