Vilodag

Efter tjugo vandrade mil på åtta dagar, tar jag mig idag en vilodag. I ett vinterlugnt Santiago är det enkelt. Det är en annan atmosfär här än tidigare gånger. Färre människor, svalare, julpyntat.
   Utanför katedralen mötte jag direkt mina pilgrimsvänner Lucas och Sergio, som också vandrade in igår.
   Katedralen i sig är också i annan skepnad. Under reparation. Jag gillar det. En katedral som uppdateras, som också behöver fixas till. Som Gaudis Basilica i Barcelona som ännu inte är färdigbyggd.
   För vi blir aldrig riktigt färdiga. Även om jag kanske känner mig färdig med Caminon just nu.

En av ritualerna när man kommer fram till Santiago är att gå upp i katedralen och krama om Jacob, Jesu lärjunge, vars ben sägs ligga i silverkistan under altaret i katedralen. Han sitter ovanför altaret, i sin guldklädnad översållad med ädelstenar och blickar ut över katedralen.
   Jag har inte gjort det tidigare. Det har varit för lång kö för att jag ska orka stå där och vänta, eller så har det varit stängt. Men nu var det både folktomt och öppet, så jag tog chansen att ge honom en kram.
   Jag la kinden mot hans rygg och handen mot hans bakhuvud och så stod jag där ett tag. Tänkte på vad det innebär att vara en lärjunge, att låta sig ledas, men att också leda och inspirera andra. Att rörelsen alltid går åt båda hållen.
   Och jag tänker på att jag åter igen ska träda in i tjänst. Efter nästan ett år där jag kunnat spendera tiden mer fritt. Jag hoppas jag klarar av att fortsätta vara lika öppen för ledning.

Jag har hämtat ut min Compostela, certifikatet man får när man vandrat minst hundra kilometer på Caminon. Det var mer känslosamt att vandra in den här gången. Det kändes större. Säkert är det för att detta inte bara var slutet på en åtta dagars vandring utan på ett drygt års.
   Certifikatet må "bevisa" att jag gått Caminon, men min söndertrasade guidebok är ett bättre och sannare vittne.