På stranden

En man kom fram till mig på den i övrigt ganska folktomma stranden.
   Han visade mig sina snäckor.
   "Visst är de vackra?" sa han.
   Jag höll med.

Jag berättade att jag var här i somras, att jag gick på stranden varje dag, att jag är så glad att vara tillbaka.
   "Ta dem!", sa han, "Jag går här varje dag.".
   Så fick jag hans vackra snäckor.
 
Vi gick vidare åt varsitt håll och jag funderade över var jag sett honom tidigare, för han verkade så bekant.










Till och med snäckorna är annorlunda såhär års.
   De har andra färger.
   I somras var det många små i knalliga färger, rosa, gula, orangea, nu är de stora i lila, grönt, gammelrosa, brunt och grått.
   Men lika vackra.
 
Fåglarna svävar fram i vinden och de från början hotande mörka molnen drog undan och släppte fram solens strålar.
 
Havet betyder något alldeles särskilt för mig, det har det alltid gjort.
   Vid havet finns en frihetskänsla som är så självklar.
   Jag kan inte leva för långt från vatten.
   När jag gick där med fler och fler snäckor i händerna hörde jag det viska i mig:
   "På samma sätt bär du alltid med dig havet, bär du alltid med dig Caminon."

Ja, visst är det så.
   Jag behöver inte komma tillbaka hit för att känna det.
   Men jag behövde komma hit för att påminnas.