Den blinkade till som för att säga, "Jag skulle kunna lysa om jag ville, men du ska vandra i mörkret".Jag vandrade vidare med ett leende, fnittrandes faktiskt. På den här vandringen är det inte test, bara bekräftelser. Här fick jag vandra en timme i skogen i mörkret för att inse att jag inte är rädd, att jag inte är orolig, att jag har full tillit och att jag kan. Kan vandra i mörkaste mörker också.
Och jag insåg att min låga känsla, när jag känt mig lite gråtmild, jag är rörd. Jag är rörd över allt det jag upplever och tar emot, jag är skör och blottad, sårbar och ändå helt osårbar, totalt öppen och närvarande.
Min galna idé, att gå in i Santiago idag. Att korta vandringen med en dag. Igår gick jag 28 km, idag 39, rakt in i Santiago. För jag insåg att jag var klar. Jag ville inte gå mer, jag har vandrat klart. Mina tre vandringar, det är klart nu. Och så fort jag bestämde mig släpptes energin på igen. 
Och det har regnat idag. Alla andra dagar har det varit sol och vindstilla, men idag har det regnat, vissa delar har det öst ner. Men så när jag närmade mig Santiago så sprack himlen upp och solen kom fram. Jag hade inte kunnat regissera det bättre.
På vägen in gjorde jag bokslut. Det här dryga året, på drygt 14 månader har jag gått tre Caminos. När jag på den första vandringen på andra dagen föll ner på knä på en topp, överlämnade mig till Gud och bad om ledning, "Nu är jag här, jag har följt dig hit, nu får du hjälpa mig vidare. Hjälpa mig med balansen i livet, jobbet, kärleken.".
Aldrig hade jag väl kunnat ana att vägen framåt skulle leda mig hit till Santiago de Compostela två gånger till, inte att jag skulle sluta på mitt jobb och få ett nytt, inte att jag skulle skriva en bok, inte att jag skulle inleda en intensiv kärleksrelation med mig själv.
Men jag är inte förvånad. Jag har insett att livet fungerar så. Aldrig som jag tänkt mig, men alltid bättre. Jag är så otroligt tacksam!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar