På buss-stationen i Finisterre mötte jag pilgrimer jag inte sett på ett
tag. Kära återseenden, de skulle med samma buss.
Och på bussen insåg jag att
något väckts i mig. En känsla, en längtan, efter ett djupare möte.
Så vi flirtade
lite. Och insåg att vi båda skulle vänta i flera timmar i Santiago på våra
bussar som skulle ta oss vidare åt olika håll i Spanien. Så vi strosade på stan
och tittade på konst och på någon nivå skedde en kommunikation som vi båda var
väldigt medvetna om, men som ingen av oss ville sätta ord på.
Och tillslut var
det oundvikligt. En kyss. Och sen flera. Och vi gick och fnittrade och kysstes
och pratade och visste att mötet nu, är för nu. Och nu är allt som finns. 
Och jag visste redan dagen innan att det var den bussen jag skulle
med, och att det var nattbussen jag skulle ta, trots att jag från början tänkt
annorlunda.
Och jag visste så fort jag såg honom att det skulle hända, något i
mig visste. Och så tänker jag att det är Caminons sista gåva till mig. (Eller
kanske kommer det fler?)
Att få känna den
känslan igen. Hur något väcktes i kroppen, en längtan, en vilja. Inte efter
mer, bara efter ett nu. Ett möte i ett nu. Att allt i mig bara var ett Ja. 
För nu är jag klar och redo för något nytt. Nu har jag
bearbetat det i mig som behövts bearbetas, jag har vänt ut och in på allt.
Rivit ner mina skyddsmurar och vädrat ur i alla vrår. Vågat slänga mig ut i
tillit till en älskande Gud och funnit kärlek överallt.
Insett att jag
vågar älska och bli älskad. På riktigt. Öppen och mottaglig. Utan skyddsnät,
för det går det inte att ha. Osårbar i sårbarheten, bejakandes allt det som är
liv.
Min resa började vid nymånen och slutar under fullmånen. Och jag lämnar i
glädje, tacksam för alla möten. Tacksam för att ständigt få släppa taget och gå
vidare. Tacksam för att få bära med mig vidare, det som är värdefullt. Död och uppståndelse, alltid och om och om och om igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar