Guggenheim och tjurfäktningar

Jag vandrade i labyrinter, spiraler, som in i en livmoder kändes det ibland, fnissade nöjt för mig själv.
   Konst kan göra sånt med en.
   Förra gången avslutade jag med ett besök i Gaudis Basilica, den här gången blev det Guggenheim i Bilbao.
   Inte ens nära en lika omtumlande upplevelse, men vandrandet i Richard Serras konstverk The matter of time, fick mig att fundera.

Dessa rundade metallväggar lutar åt olika håll och böjer sig, letar sig inåt eller bara bortåt, på ett sätt som förvillar. 

Ibland kände jag mig vinglig, ibland lite obehaglig till mods, ibland barnsligt förtjust.
   När varje ny sväng bara avslöjade en till sväng i en spiral som aldrig verkade ta slut.
   När proportionerna förlorades i bristen på översikt.
   När en väg in i mörker, visade sig leda till ljuset.
   Ja, då tänkte jag på Caminon och de vingliga vägar vi vandrat.

Där tid och rum ibland liksom upphört.
   Där det ibland känts som om man gått baklänges, ibland åt fel håll.
   Ibland på en oändlig raksträcka som plötsligt avslöjat ett efterlängtat samhälle nedanför ett krön.
   När jag ibland inte vetat om det är jag som lutar eller underlaget.
   Vad vet vi då egentligen om någonting?
   Det undrar jag då.
   Vad vet vi som är säkert?

När den påtagliga verkligheten blir mer och mer oviktig och den bortom blir mer levande. Behöver vi ens veta något då?

Guggenheim är ett spännande virrvarr av vinklar och kurvor. Lekfull som Gaudis Basilica, men ändå mer återhållen. Mer strukturell än organisk.

Och ute på stan hittade jag mer av den riktigt gripa-tag-i-magen-konsten.
   Antitaurino jobbar för ett slut på djurplågeriet i tjurfäktningar och pengarna för det de säljer i sin butik går även till stöd för stopp av annat djurplågeri.
   Såklart shoppade jag!
   Och insåg att hur bortom man än kommer, så finns det det i den verkliga verkligheten som man fortfarande behöver engagera sig i.