The best is yet to come!!

Natten har varit KALL! Riktigt KALL! Alla låg under dubbla filtar och frös ändå, förmodligen minusgrader i rummet. Gick upp mitt i natten och satte på mig mössan också. Sov inte jättemycket. Men humöret var på topp.
   Kom iväg vid nio. Mina fötter krånglade så jag insåg att jag borde gå själv för att kunna fokusera på kroppen. Insåg att smärtan från fötterna fick mig in i kroppen ordentligt. Jag som varit så mycket i huvudet på senaste tiden behövde det verkligen.
   Gick och kände in mina fötter. Lokaliserade smärtan, det är fotknölarna som varit ömma. Som att jag har fått blåmärken på dem och det ömmar när jag går. Ordentligt. Andades igenom smärtan och insåg att det inte gjorde något för mitt humör. Jag var precis lika glad och lycklig som innan det började göra ont.

Det var då jag insåg att jag hoppats på en blåsfri Camino, som om det skulle bevisa något. Att jag lärt mig något, utvecklats. Men livet innebär smärta, Caminon innebär smärta. Saken är ju hur jag hanterar smärtan.
   Att jag inte gömmer undan den och ignorerar den som jag varit så bra på, men inte heller gör den större än den är. Den behöver inte ta över mitt liv.
   Jag försökte plåstra om det jag kunde plåstra om, provade olika snörningar av kängorna. Men trots att jag hade ont i fötterna, så kunde jag fortsätta njuta av de vackra omgivningarna, av solen som sken på mig. Och jag har gått med ett leende på läpparna hela dagen.

Trettio kilometer skulle jag gå idag hade jag tänkt. Upp för ett berg på slutet, till O'Cebreiro. De sista åtta kilometrarna är uppåt, jag tror det är den brantaste stigningen på Caminon. Jag fnittrade för mig själv, hur kom jag på nåt sånt. Och så bara gick jag.
   Och det lustiga var att när jag började gå uppför, så slutade det göra ont på fotknölarna, fötterna kom i en annan lutning. Är det inte förunderligt?
   Jag gick och solen började sjunka. Gick och insåg att den här Ellen, jag tycker att hon är en bra cool tjej. Hon går Caminon en tredje gång i december, förutom två par har jag bara träffat några få män som går. Jag insåg att hon är en sån som kan klara av vad som helst. Jag insåg att hon är en sån som väljer livet om och om och om igen och då började jag gråta.

Jag insåg att det inte finns någon jag hellre tillbringar varenda sekund av det här eviga livet med. Hjärtat svämmade över av kärlek och tacksamhet och jag skrattade högt medan jag grät och vandrade vidare uppåt.

Jag mötte ett gäng kor med sin kofösare. En äldre man med bara små tandflisor kvar i munnen. Han log stort, stannade och började prata med mig. Jag kan inte spanska, men kunde förstå att han frågade hur det gick och om jag vandrade själv.
   Sen började han prata om kärleken mellan en man och en kvinna, hur stor och viktig den är. Det var vad jag lyckades klura ut i alla fall. Jag försökte säga att jag inte förstår spanska, men det fick honom bara att börja om sin berättelse.
   Tillslut avbröt jag honom skrattandes och sa att jag måste vidare om jag skulle hinna till O'Cebreiro innan det blev mörkt. Men visst har han rätt. Den kärleken är också viktig! Så, ja tack livet, jag tar gärna en sån också!

Jag vandrade in i solnedgången och kunde knappt förstå hur välregisserat allt är.
   Landade på ett varmt härbärge och sen vid middagsbordet med elva män. Sergio hade förlorat sina bilder och lånade min dator för att försöka återskapa dem.
  Jag har fått tre nya blåsor, har ont i benen och armarna. Men jag så lycklig, så lycklig!