Andra söndagen i advent

Jag tycker mycket om Jesu ord om att Guds rike finns inom oss. Idag på andra söndagen i advent säger Jesus i evangelietexten att ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.”

   

Det är när vi tror på det budskapet, när vi öppnar oss för det, inser att Guds rike redan finns där i oss, som jag tror att det kan få blomma ut i världen. 

   Och det är nära, nära, alldeles så nära. Det handlar bara om dig och dig och dig och mig och några till. Det handlar bara om att vi alla ska förstå och våga tro på att också i mig finns Guds rike. Också genom mig kan det få komma. 

Och visst är tiden inne, det har den varit länge, och det finns där Guds rike, i varje välvillig handling, i varje kärleksfull tanke, för så enkelt är det. 

   Men tiden är inne för ett nytt slags Guds rike här på jorden. Ett Guds rike där vi värnar våra medmänniskor, tar hand om varandra, där vi tar hand om vår jord och brukar den på ett hållbart sätt, där vi lever i harmoni med både djur och växter. 

   Vi har alla förutsättningar, men vi låter makt, status, pengar och konflikter få stå i mellan. Och vi gör det inte av illvillighet, vi gör det för att det är svårt. Det är svårt att stå emot omvärldens och samhällets tryck att tjäna mer, äga mer, beundras.

Men så gick det en fattig man här på jorden. Han gick i sina dammiga sandaler, då som han gör nu, bredvid oss alla. Jag ser honom här, bredvid mig på vägen. Och han visste något som vi ibland kan ana. Att det finns något mer. Något bortom. Något innanför. 

   Han går där bredvid oss och viskar det i vårt öra. Guds rike finns inom dig, tiden är inne, det är nära nu, våga tro på budskapet och lev det!  

Idag har jag vandrat lååååångsamt med början i soluppgången. Mina fötter ömmar. Blåsorna känner jag inte av alls, men fötterna är ömma. Å andra sidan var det ett tag sen jag gick sju mil på tre dagar, så de får känna sig precis hur ömma de vill.
   Jag har mest strosat fram och njutit av omgivningarna. Fascinerats av den totala tystnaden. Det är sällan jag upplever det så tyst.

Solen har skinit från en klarblå himmel hela dagen och det är helt vindstilla.
   När jag står och ser ut över berg och dalar och bara då och då hör en fågel som kraxar eller en hund som skäller, då känns det som om omgivningarna speglar den stillhet jag känner på insidan.
   Jag har stannat ofta, fikat eller ätit eller bara suttit på en sten och tittat. Tagit av skorna oftare än jag brukar och masserat fötterna, givit dem lite kärlek. Fötterna som troget bär mig land och Guds rike runt.
   Och när jag går här, så är allt så enkelt. Och jag kan bara vara i allt det här enkla. Och jag vet att det är enklare, än det ofta är. Och jag vet att det är enklare att dela med varandra här, än det ofta är.
   Men jag tror att det går. Jag tror på dig och dig och dig och mig och många till, att vi kan göra skillnad. Att Guds rike finns här mitt ibland oss.

Oavsett var din Camino (väg) nu går...