Det här med tid...

På julaftons lunch, pratade vi om det år som gått. Alla tyckte det gått så fort. Jag sa att mitt senaste år känts som sju och de andra skrattade.
   Men det är sant. Det känns som om otroligt mycket hänt sen förra julen. Jag vet inte ens om jag känner mig som samma person, som den som firade jul förra året.

Jag tror också att tiden gått så långsamt för att jag mer medvetet använt mig av den. Jag har inte haft ett schema att hålla mig till, inte haft saker inplanerade i nästa vecka. Inte heller oroat mig över att jag inte haft det.
   Jag har tillbringat mer tid själv, men även när jag varit mer aktiv och social, har jag nog varit mycket mer nu. Och alla dessa nu, har nog gjort att mitt år känts mycket längre.
 
Och jag tycker ju om det, så klart. Jag har känt mig mer levande än på mycket länge och jag har varit mer i mig själv. Inte bara när jag varit på vandring, jag har också kunnat föra över det på livet här hemma.
   Bättre efter andra vandringen än efter den första. Och nu är jag hemma efter den tredje och är nyfiken på hur det ska bli när jag börjar jobba igen.
   Men jag tror på många sätt att mitt sätt att förhålla mig till tiden och till livet har förändrats och när jag nu sitter här i vintermörkret som bara omsluter mig i en skön vila, så känner jag bara frid.

De senaste dagarna har jag tillbringat i mörkret här hemma. Jag har adventsstjärnorna, julgranen, stjärnan i krubban, kyrkan och eventuella levande ljus tända, men i övrigt får det vara mörkt. Och det är en sån skön vila. Gärna får det vara tyst också. Stilla.

Jag vilar in det nya året. Begrundar det som varit. Alla gåvor jag fått. Allt jag lärt mig och förstått. Inte bara med huvudet. Mycket har jag förstått mest med hjärtat och själen. Liksom landat in i. Kanske landat in i mig.
   Ett magiskt år har det varit. Och jag förstår att det är få förunnat att ta sig ett år på det här sättet. Och jag är bara tacksam. Till livet som låtit mig få det.

Men det här året har också lärt mig att det går! Och om jag får för mig att det här är något utöver det vanliga, så tror jag att jag förminskar det. Vad jag lärt mig är ju att detta är livet. Att detta kan vara livet. Att livet kan vara såhär, hur jag än väljer att tillbringa det. Och att det här egentligen inte är något unikt, konstigt, främmande.

Att leva närvarande ska inte vara något främmande eller konstigt. 

Något man bara kan göra om man tar tjänstledigt och ger sig ut på pilgrimsvandring. 

   Så jag antar att det riktigt intressanta börjar nu. 

Att leva kvar i dessa nu.    

Och det hände sig vid den tiden...

"Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas."
   Det är en inledning på en berättelse många av oss hört väldigt många gånger. Den fortsätter med att beskriva hur det gick till när Jesus föddes i ett stall i Betlehem.
   Men när jag hörde julevangeliet läsas härom dagen, så fastnade jag i just den meningen. Hela världen skulle skattskrivas. Det är ju jättespännande. Att man hade en tanke om att alla människor i hela världen skulle räknas och katalogiseras och att man skulle kunna få kontroll och struktur, på hela världen.
   Hela världen skulle skattskrivas.

Och mitt i detta försök att få någon slags ordning på hela världen, så föddes Jesus. Jesus som hellre vänder upp och ner på alla strukturer. Inte för att skapa ett destruktivt kaos, utan för att frigöra den kreativa livskraften.

I vårt samhälle vill man gärna ha kontroll. Det upprättas register, lagliga och olagliga. Information samlas in, analyseras, sparas. Gränser bevakas. Vi struktureras och placeras in i hierarkier. Vem är ansvarig? Vilket är ditt område?
   Vi tilldelas och tar på oss olika roller i olika sammanhang. Är du äldre eller yngre? Jag har arbetat här längre än du. Så här har vi alltid gjort.
   Vi gillar att sätta etiketter. ADHD, Asperger, lite schizofren, deppig, med eller utan diagnoser vill vi gärna klassificera. Som tomten i Kalle Ankas jul, vill vi sätta en stämpel i rumpan på folk så vi vet var vi har dem. Som om dessa etiketter skulle säga något om vilka vi är.
 
Vi gillar de här mönstren och det vi känner igen oss i. Det skapar en viss känsla av trygghet. Men egentligen är det ju bara rökridåer. För både livet och människor är så mycket mer komplicerade.
   Och jag undrar över det här behovet av trygghet och struktur. Och faran med den falska tryggheten som så lätt slås sönder. Som gör oss mer oförberedda på det som sker som är utom vår kontroll. På det som hur hårt vi än håller fast, ändå kommer glida ur våra händer.

In i tiden när hela världen skulle skattskrivas, föddes ett litet värnlöst barn, som snabbt blev en flykting, som sen blev en vuxen man som talade till oss om Gud och Guds rike. Som visade på det gudomliga i oss människor och i våra liv. Som utan falsk trygghet eller styrd av rädsla vandrade runt i världen för att visa på kärleken.
   Kärleken som finns bortom strukturerna. Kärleken som är livet som aldrig dör, som är tryggheten i otryggheten, som gör oss osårbara mitt i sårbarheten.

Som inte skyddar oss från livet utan är livet. Är det som flödar fritt och rinner över. Är det som i tilliten spränger alla gränser. Alla gränser.
 

Och in i en tid,
när vi fortfarande försöker katalogisera världen och varandra,
sjunger änglarna sin bön för oss:

Ära vare Gud i höjden och djupet,

 och frid och fred på jorden, 

bland människorna till vilka hen alltid har behag! 

Fjärde söndagen i advent

I Sankt Jacobs kyrka i Bilbao, finns det en staty av Maria och Jesusbarnet. Det är ju en ganska vanlig skulptur som finns i många kyrkor, framförallt i katolska. Men den här är lite annorlunda. Maria sitter liksom och ler lite hemlighetsfullt och Jesusbarnet också. Nästan lite busigt, sådär pillemariskt. Som om de har en hemlighet. Som om de vet något, som vi inte vet.

"Salig är hon som trodde", sa Elisabet om Jesu mor Maria, salig är hon som trodde. 

Tänk om vår verklighet skapas utifrån vad vi vågar tro på. Tänk om jag själv skapar mina omständigheter, utifrån vad jag vågar tro på. 

Tänk om det är så.

Paulus frågar sig i andra Korinthierbrevet om han är så mänskligt svag i sina beslut att han säger ja och nej på samma gång. Visst är det mänskligt att tvivla, att inte riktigt veta, att vela. 

   Det känns ju rätt, men alla säger att det är fel, hur ska jag göra? Jag vill ju egentligen, men jag borde inte, kan jag våga? Inte kan väl jag, fast det ju skulle vara spännande.

   I oss finns ofta alla de här rösterna och det är inte lätt att veta vilken man ska lyssna till. Men det har blivit lättare, när jag börjat identifiera de här rösterna. När jag till exempel börjat känna igen rösten som kommer ur rädslan, som nästan alltid kommer med argumentet att det är läskigt eller farligt, att det är tryggare att låta saker vara som de är.

   Sen finns det rösten som ibland manar till övermod, du klarar dig bäst själv, du kan vad som helst, mer, större, bättre, vill ha. 

   Sen finns det rösten som förminskar. Vem tror du att du är? Du kommer aldrig lyckas, varför skulle de välja dig? Du är inte värd allt det där. Varför skulle just du få ha det så bra, ha sån tur?

   

Men det spännande är att när jag börjat bekanta mig lite med rösterna, så kan jag ibland fnittra till lite när någon dyker upp, för att jag inser att den bara går på repeat och är ganska förutsägbar. Den säger bara samma sak om och om igen. 

   Och när jag kommit dit, då har jag börjat kunna känna efter bortom de där rösterna, innanför. Finns det något annat där, finns det en annan slags röst? Som kanske till och med, när jag känner efter, känns lite mer sann.

   En röst som kommer ur en djup vetskap om livet, som jag tror finns i oss alla. En djup vetskap om vad som är liv och vad som ger liv. Som inte kommer ur rädsla eller egoism, som bara kommer ur kärlek. Den där urkraften i oss. Som är kärlek och ljus och vetskap och tro och hopp och frid.

Paulus menar att i Jesus finns bara ett Ja. Ett rungande Ja till livet och allt som ger liv. En klarhet över vad det livet är.

   Och det är därför jag tror att Maria också ler på den där skulpturen, för hon vet också vad det innebär att säga Ja till livet. Det är inte bara Jesus som har förstått, utan hon också.  

   Som vågar tro att hon, en ung flicka, ingen särskild, kan få påhälsning av en ängel som berättar att hon ska föda ett alldeles särskilt barn. Att hon kan våga tro att det ska gå bra, fastän hon inte är gift, fastän det nog går bortom allt hon kunnat tänka sig. Och att hon kan våga tro på det tillräckligt mycket för att våga säga Ja.  

Säkert fanns det tankar som for runt i hennes huvud som sa annat, men i sitt hjärta, där hade hon ett Ja och det var den rösten hon lyssnade till. Rösten som uppmuntrar att våga det som är liv. Tänk om hon inte vågat, vad annorlunda våra liv hade varit då. 

   

Tänk om våra Ja, faktiskt betyder precis lika mycket, är lika viktiga, faktiskt också påverkar vår värld. Tänk om det händer något när just jag och just du vågar säga Ja. Tänk om det är så.

Måste man då tro och tro och tro en massa för att saker ska kunna ske? Nej, jag tror inte att man liksom trollar fram saker med sitt troende, jag tror att allt redan finns där. Men jag måste våga tro på att det finns. Givet av Gud. Mitt liv, allt jag är och kan, alla möjligheter, de finns redan där. Men jag måste säga Ja till dem. Jag måste våga tro på att allt detta är givet just mig. Att jag är värd och kan och får.

Jag vet ju att vi alla är ett Ja. Jesus föddes ju in i vår värld för att visa oss det. Guds rike finns inom er, säger han. Alla oss. Så jag hoppas vi alla kan hitta det där leendet som Maria har. Det som visar på att vi också har hittat den där hemligheten. Att vi också vet. Att hemligheten, att nyckeln till liv, är att helt enkelt våga tro, att helt enkelt säga Ja.

Idag har jag avskedspredikat i församlingen där jag arbetat de senaste åren. När jag började var det med ett stort Ja, och nu går jag vidare med ett lika stort Ja. Tacksam för allt jag bär med mig, allt jag lärt mig, alla jag mött. Vandrandes på vägen jag började vandra på för så länge sen. 

Guggenheim och tjurfäktningar

Jag vandrade i labyrinter, spiraler, som in i en livmoder kändes det ibland, fnissade nöjt för mig själv.
   Konst kan göra sånt med en.
   Förra gången avslutade jag med ett besök i Gaudis Basilica, den här gången blev det Guggenheim i Bilbao.
   Inte ens nära en lika omtumlande upplevelse, men vandrandet i Richard Serras konstverk The matter of time, fick mig att fundera.

Dessa rundade metallväggar lutar åt olika håll och böjer sig, letar sig inåt eller bara bortåt, på ett sätt som förvillar. 

Ibland kände jag mig vinglig, ibland lite obehaglig till mods, ibland barnsligt förtjust.
   När varje ny sväng bara avslöjade en till sväng i en spiral som aldrig verkade ta slut.
   När proportionerna förlorades i bristen på översikt.
   När en väg in i mörker, visade sig leda till ljuset.
   Ja, då tänkte jag på Caminon och de vingliga vägar vi vandrat.

Där tid och rum ibland liksom upphört.
   Där det ibland känts som om man gått baklänges, ibland åt fel håll.
   Ibland på en oändlig raksträcka som plötsligt avslöjat ett efterlängtat samhälle nedanför ett krön.
   När jag ibland inte vetat om det är jag som lutar eller underlaget.
   Vad vet vi då egentligen om någonting?
   Det undrar jag då.
   Vad vet vi som är säkert?

När den påtagliga verkligheten blir mer och mer oviktig och den bortom blir mer levande. Behöver vi ens veta något då?

Guggenheim är ett spännande virrvarr av vinklar och kurvor. Lekfull som Gaudis Basilica, men ändå mer återhållen. Mer strukturell än organisk.

Och ute på stan hittade jag mer av den riktigt gripa-tag-i-magen-konsten.
   Antitaurino jobbar för ett slut på djurplågeriet i tjurfäktningar och pengarna för det de säljer i sin butik går även till stöd för stopp av annat djurplågeri.
   Såklart shoppade jag!
   Och insåg att hur bortom man än kommer, så finns det det i den verkliga verkligheten som man fortfarande behöver engagera sig i.

Camino-romans...

Igår lämnade jag. Både Finisterre och Santiago. Nattbussen tog mig sen vidare till Bilbao och i morgon bär det hemåt. Jag tog avsked av Finisterre ute på piren och solen hälsade mig farväl. En strålande dag.

På buss-stationen i Finisterre mötte jag pilgrimer jag inte sett på ett tag. Kära återseenden, de skulle med samma buss. 

   Och på bussen insåg jag att något väckts i mig. En känsla, en längtan, efter ett djupare möte.

   Så vi flirtade lite. Och insåg att vi båda skulle vänta i flera timmar i Santiago på våra bussar som skulle ta oss vidare åt olika håll i Spanien. Så vi strosade på stan och tittade på konst och på någon nivå skedde en kommunikation som vi båda var väldigt medvetna om, men som ingen av oss ville sätta ord på.

Och tillslut var det oundvikligt. En kyss. Och sen flera. Och vi gick och fnittrade och kysstes och pratade och visste att mötet nu, är för nu. Och nu är allt som finns.

Och jag visste redan dagen innan att det var den bussen jag skulle med, och att det var nattbussen jag skulle ta, trots att jag från början tänkt annorlunda. 

   Och jag visste så fort jag såg honom att det skulle hända, något i mig visste. Och så tänker jag att det är Caminons sista gåva till mig. (Eller kanske kommer det fler?)

   Att få känna den känslan igen. Hur något väcktes i kroppen, en längtan, en vilja. Inte efter mer, bara efter ett nu. Ett möte i ett nu. Att allt i mig bara var ett Ja.

  

För nu är jag klar och redo för något nytt. Nu har jag bearbetat det i mig som behövts bearbetas, jag har vänt ut och in på allt. Rivit ner mina skyddsmurar och vädrat ur i alla vrår. Vågat slänga mig ut i tillit till en älskande Gud och funnit kärlek överallt.

   Insett att jag vågar älska och bli älskad. På riktigt. Öppen och mottaglig. Utan skyddsnät, för det går det inte att ha. Osårbar i sårbarheten, bejakandes allt det som är liv.

Min resa började vid nymånen och slutar under fullmånen. Och jag lämnar i glädje, tacksam för alla möten. Tacksam för att ständigt få släppa taget och gå vidare. Tacksam för att få bära med mig vidare, det som är värdefullt. Död och uppståndelse, alltid och om och om och om igen. 

På stranden

En man kom fram till mig på den i övrigt ganska folktomma stranden.
   Han visade mig sina snäckor.
   "Visst är de vackra?" sa han.
   Jag höll med.

Jag berättade att jag var här i somras, att jag gick på stranden varje dag, att jag är så glad att vara tillbaka.
   "Ta dem!", sa han, "Jag går här varje dag.".
   Så fick jag hans vackra snäckor.
 
Vi gick vidare åt varsitt håll och jag funderade över var jag sett honom tidigare, för han verkade så bekant.










Till och med snäckorna är annorlunda såhär års.
   De har andra färger.
   I somras var det många små i knalliga färger, rosa, gula, orangea, nu är de stora i lila, grönt, gammelrosa, brunt och grått.
   Men lika vackra.
 
Fåglarna svävar fram i vinden och de från början hotande mörka molnen drog undan och släppte fram solens strålar.
 
Havet betyder något alldeles särskilt för mig, det har det alltid gjort.
   Vid havet finns en frihetskänsla som är så självklar.
   Jag kan inte leva för långt från vatten.
   När jag gick där med fler och fler snäckor i händerna hörde jag det viska i mig:
   "På samma sätt bär du alltid med dig havet, bär du alltid med dig Caminon."

Ja, visst är det så.
   Jag behöver inte komma tillbaka hit för att känna det.
   Men jag behövde komma hit för att påminnas.

Tredje söndagen i advent

Jag kan inte spanska. Jag har ju snappat upp en del ord här och där, "Gracias", "Por favor", att "mujer" betyder kvinna så jag vet vilket duschrum jag ska använda, lite sånt.
   Någon tyckte det var respektlöst att resa i ett land och inte bemöda sig om att lära sig språket, men för mig är det också en gåva att inte kunna det. Jag får uppleva vad det är att vara en främling. Att vara i ett land under en längre tid och att faktiskt vara utesluten ur viss kommunikation.
   Efter ett tag inser jag ofta att jag förstår ganska mycket ändå, tonfall, gester och sammanhang kan ofta ge hintar om vad människor vill. Och jag blir mer lyhörd märker jag, för andra slags signaler.

Jag har aldrig bott i ett annat land än Sverige. Jag har rest mycket, men det mesta jag spenderat i ett land, förutom Sverige, är faktiskt tiden jag spenderat i Spanien. Och även om jag börjar känna mig ganska hemma här, så är jag en främling.

En främling för att jag inte kan koderna, inte förstår språket. Det är en viktig erfarenhet att få vara en främling. Och jag är här en viss tid, sen vet jag att jag ska åka hem. Jag kan inte ens tänka mig hur det skulle kännas att behöva ta mig till ett främmande land och försöka leva där, fastän jag kanske inte ens vill det.
   Att få prova på främlingskapet på det här sättet tänker jag är en del av att vara pilgrim. För det gör något med en, även om det bara är för en kort tid.

I mig nynnar Ylva Eggehorns psalm "Innan gryningen": Så kom du då till sist, du var en främling, en mytgestalt som jag hört talas om. 
Så många hade målat dina bilder, men det var bortom bilderna du kom.
Vi trodde du var användbar, till salu, vi skrev ditt namn på våra stridsbanér.
Vi byggde katedraler högt mot himlen, men du gick hela tiden längre ner.

Den där Jesus, som jag så gärna följer. Som nog ofta känt sig som en främling, olik andra. Som alltid går längre ner, längre in, längre bort, längre... Som jag sällan möter i katedralerna, men ofta har bredvid mig på vägen.
   Idag har jag vandrat med honom upp på ett berg igen, ute på udden vid Finisterre. Åter igen är jag vid världens ände. Åter igen sitter jag andäktigt och blickar mot solnedgången.

En busstur på tre timmar tog mig hit och det var så vackert längs vägen att jag ibland bara började skratta, för att jag på något sätt behövde få uttrycka alla känslor jag hade i mig.
   Här känner jag mig hemma. Välbekanta stigar tog mig upp för berget och de gungande stenbumlingarna väntade på mig. Det finns många heliga platser, altaren och naturliga dopfuntar, tänk att få ta hit konfirmander.
   Att vara pilgrim tar en bortom att vara främling. När alla man möter är främlingar inser man att ingen är det. Att det vi är för varandra går bortom språk eller nationalitet, bortom kultur och religioner. "Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus." Ja, så är det. Alla är vi ett!

Så nej, inte är jag en främling. Inte är du en främling. Hur skulle du kunna vara en främling när du är en del av mig?