Nystartstid!

Det luktar skolstart!
   Det tänkte jag när jag nyss promenerade iväg med Linus i kvarteren där jag bodde under mina skolår.
   Det luktar skolstart!

Av äpplen som fallit av träden och börjat ruttna på gräsmattan.
   Blandat med doften från mammas alla rosor.
 

Och så en lite kyligare frisk luft.
   Solen som står lågt över trädkronorna.
   Nystartstid!
   Min favorittid på året!

I veckan var jag på bokrelease.
   Storycoachen Katrin Sandberg presenterade sin bok Hitta din sanna STORY!

Jag var hos härliga Katrin för ett par år sen och hon hjälpte mig hitta vad det är min själ längtar efter att jag ska göra.
   Det visade sig handla om andra själar.

Sen dess har jag startat mitt företag själsligt.nu.
   Med flytt och samboskap och graviditet och barn, har jag inte riktigt kommit igång som jag tänkte mig då.

Jag har inte direkt haft tid att läsa de senaste tio månaderna heller.
   Men nu köpte jag Katrins bok och passade på att utnyttja möjligheten till barnpassning under några dagar hos mina föräldrar i skärgården.
   Och processen gick igång direkt.

Jag har mina papper kvar hemma, som Katrin och jag jobbade fram.
   Jag har tagit fram dem då och då under åren som gått och använt dem mycket.
   Men av någon anledning kunde jag nu inte komma ihåg vad det var vi funnit, i min guldkompass.
 
Så jag satte ivrigt igång med övningarna hon har i boken.
   Jag började titta tillbaka på mitt liv, hitta var jag haft flow, lätthet och glädje.
   Började formulera mig kring mina superkrafter.
 
Och insåg när jag formulerade mitt syfte att det kändes väldigt välbekant.
   Och plötsligt kunde jag se framför mig guldkompassen Katrin ritat upp för mig.
   Och jag mindes att vi försökte hitta rätt ord.
   För vad det är jag gör med själen.
   Att vi smakade på olika, men inte riktigt hittade rätt.
   Att jag tog med mig uppgiften hem och fortsatte söka.
 
Kanske har jag hittat rätta orden nu.
   Kanske finns även de orden med på papperen där hemma, bara att jag glömt det.
   Kanske behövde jag ta det ett varv till, nu med lite mer distans till vad jag arbetat med.

Nystartstiden bubblar i mig.
   Även om jag för tillfället nöjer mig väldigt väl med att vara föräldraledig med Linus, så är det något som dragit igång i mig.
   Ett ljus har riktats mot min kärna igen, en glöd har tänts att vilja verka.
   Men också vara, mer utifrån den jag verkligen är.

Han är Linus!

Vissa tycker han är lik mig, vissa att han är lik sin pappa.
   "Han har i alla fall dina ögon!"
   "Han är otroligt lik sin storebror!"
   "Jag gillar inte sånt, han är lik sig själv. Han är Linus!" sa min pappa.

Jag antar att det är något biologiskt.
   Att söka likheter.
   När han föddes var han väldigt lik sin pappa.
   Och det känns ju logiskt när moderskapet ju är självklart när bebisen kommer ut ur min kropp.  
   Medan faderskapet liksom måste bevisas.

Han ligger och sover bredvid mig i soffan.
   Jag äter chips väldigt tyst och har TVn på i bakgrunden, nästan utan volym för att inte väcka honom.
   När jag tittar på honom, ser jag inte mig själv eller hans pappa.
   Jag ser bara Linus!
   Och jag är så nyfiken på vem han är.


Han verkar ha upptäckt det här med skuggor.
   Han har alltid varit väldigt intresserad av ljus, men nu kan jag hitta honom stirrandes på sin skugga.
   Och så gungar han på huvudet, så den rör sig.
   Eller viftar på några fingrar.
   Jag undrar om han förstår än att den är en del av honom, fast ändå inte.
   Tids nog kommer han ju upptäcka sina egna skuggsidor också!

Jag har på senare tid läst och sett ett antal inslag om vad som formar en människa.
   Man har undersökt vad som är arv och vad som är miljö.
   Självklart påverkas vi av både ock.
   Men jag tycker mig ana en trend där arv betyder bra så mycket mer än miljö för en människas utveckling.
   Kanske främst vad som finns anlag för och vad som sen kan triggas igång i olika miljöer.
 
Men jag tror att det finns något utöver arv och miljö också.
   Jag tror vi alla har en unik själ som liksom går bortom det där.
   Som ligger på en annan frekvens än våra fysiska celler.
 
Hur det fungerar vet jag inte riktigt.
   Jag tror det övergår mitt förstånd.
   Men likväl tror jag.
   Att det finns något i Linus som inte är från mig eller hans pappa.
 
Något som liksom slank in i honom någon gång innan han föddes.
   Något som kommer slinka ut när han dör och som kommer leva vidare även sen, i all evighet.
   Det tror jag.

Jag brukar ofta sjunga för Linus.
   En favorit kommer från Djungelboken.
   "Jag vill ju va som du-u-u,
   jag vill se ut som du,
   gå som du, du-u-u.
   Det vill jag nu-u-u,
   ett djur som ja-a-ag.
   Det lär sig bra,
   bli en människa-a-a."

Den har bara kommit, men nu undrar jag om jag inte behöver byta sång.
   För jag vill inte att han ska vilja vara som någon annan.
   Jag vill att han ska vara Linus och bara Linus.
   Känna att han är perfekt precis som han är.
   Just för att han är Linus!

Jesus och Kristus och Linus

"Mamma, jag kan flyga!"

Så sa kanske Jesus till sin mamma Maria när han var liten.

Kanske avfärdade hon honom som de flesta andra mammor, 

med att han hade en väldigt livlig fantasi. 

"Varför står ni och ser mot himlen?" (Apg 1:11)

Det frågar två vitklädda män lärjungarna, 

som är med när Jesus lyfts upp i skyn och försvinner iväg i ett moln. 

Kanske en konstig fråga, 

då det verkligen inte är varje dag man får se någon försvinna upp i himlen. 

Och kanske för att allt är så konstigt, 

så blir det extra viktigt att påminna dem om 

att Jesus aldrig ville att de skulle stå och stirra mot himlen.

Han ville att de skulle se bortom,

inom.

Se det gudomliga som finns här.

Se himmelriket som finns inom oss alla.

Som liksom ligger innanför den här världen, 

med allt sitt kaos som distraherar oss.

Jesus och Kristus.

En och samma, 

men ändå olika.

Jesus,

pilgrimen med de dammiga sandalerna.

I fysisk kropp,

vandrandes i världen.

Kristus,

den uppståndne,

men också alltid närvarande.

Ett med alltet och evigheten. 

Levande i oss alla.

Jag tror vi föds med den vetskapen,

men sen glömmer vi bort.

Han gjorde det inte!

Jesus gjorde det inte.

Han kom ihåg att han var ett med Gud.

Alltid.

 Han försökte förklara,

att vi är det också.

Men hur skulle vi kunna våga tro?

När så starka krafter försöker övertyga oss om motsatsen.

Att vi bara är jord och ego och ägodelar.

Att vi är separata.

Och att vi behöver hålla varandra ifrån oss. 

Om jag ser att det är en sårig del av mig själv som skapar jordens kaos,

hur kan jag istället älska den tillbaka till helheten?

Till enheten.

Till kärleken.

Varför behöver vi en berättelse om att Jesus inte bara uppstod från döden,

utan också kom tillbaka till jorden för att sen fysiskt tas upp till himlen?

Kanske för att vi har så svårt att tro.

Att tanken om uppståndelsen är så abstrakt. 

Att allt det som Jesus försökt säga, 

hur mycket han än försökt konkretisera det i liknelser,

är för abstrakt och konstigt för oss. 

Ibland kanske för att det helt enkelt låter för enkelt. 

"Älska varandra!"

Men kanske behöver vi också berättelsen 

för att den påminner oss om att vi faktiskt kan flyga. 

Att det som verkar omöjligt är möjligt. 

Jag ska försöka tro på Linus när han påminner mig om att också jag kan flyga!

Och att jag kan älska ännu mer än vad jag tror är möjligt! 

Klippa navelsträngen

För 6 månader sen idag föddes min son.
   Jag var så fascinerad att han kom ut så perfekt.
   Att allt liksom fanns där.
   Att han var så färdig.

Att han hade tånaglar och ögonfransar och fingeravtryck och örsnibbar.
   Att allt det hamnat på sin rätta plats inne i min kropp.

Han kom ut och behövde inte längre få syre från mig, utan började andas själv.
   Navelsträngen klipptes och han började amma.
   Fortfarande kom hans näring från mig och så har det (med några få undantag när han fått ersättning) varit sen dess.
   Tills för några dagar sen när han fick prova gröt för första gången.
 

Och det finns en glädje i att han nyfiket provar.
   Och att se honom upptäcka livet.
   Men det finns också en sorg i att en fas är över.
   Jag kommer fortsätta amma så länge han och jag vill det, men ju mer annan mat han äter desto mindre är han ju beroende av mig.

Livets gång.
   Helt naturligt!
   Men visst känns det.

Som att klippa nästa navelsträng.
   Och jag förstår ju att det kommer klippas en till när han inte längre behöver att jag bär honom, för att han själv kan gå.
   Och när han sover borta första natten.
   Och när han börjar på förskolan.
   Och, och, och...
   Och flyttar hemifrån.

Och jag hoppas jag kommer kunna glädjas åt det faktum att det fungerar.
   Att han mår bra och växer och blir mer och mer självständig.
   Och jag hoppas att han även när han inte behöver, kommer välja att låta mig bära honom ibland.
   På många olika sätt.
 

För 6 månader sen

För 6 månader sen var jag gravid.
   Höggravid!
   Det var bara några dagar kvar tills Linus skulle födas.
   Jag försökte förbereda mig så mycket jag kunde för hans födelse.
   Och jag njöt av min gravidkropp.

Jag tror aldrig jag känt mig så kvinnlig och vacker och faktiskt sexig, som när jag var gravid.
   Det fanns en sån självklarhet i kroppens form och funktion.
   Inget tvivel i den liksom.
   Jag kan sakna den känslan.

Det var en hel sommar när jag inte en enda gång behövde dra in magen för att känna mig snygg.
   Det var helt plötsligt tillåtet att svälla ut.
   Och bara uppleva allt som hände i kroppen.

Så jag är glad att jag förevigade kroppen när den nästan var som störst.
   Ylva Maria Thompson skulle passande nog ner till Skåne och kom förbi och gipsade in mig.
   Sen körde mina föräldrar upp gipsformen till Stockholm och hon gjöt en vacker skulptur i den.
 

Nu har hon återigen haft orsak att komma ner till vårt lilla Södra Sandby för att vara med på konstrundan och tog då med den färdiga skulpturen.
 
Och jag älskar den!
   (Och Linus också verkar det som!)
 




Vi funderade ett tag på om man verkligen kan ha en skulptur av sin nakna kropp hängande i vardagsrummet.
   Men den är så mycket ett konstverk att vi inte kan låta bli.
   Och den passar så bra mot den smaragdgröna väggen.
   En ögonblicksbild av min gravida kropp, som den aldrig kommer se ut igen.

 

Småbarnstiden

Jag förstår verkligen inte hur det är tänkt att man ska få ihop det.
   Få ihop det och må bra.
   Hur man ska ta hand om en liten ny bebis.
   Samtidigt som man ska vårda sin relation.
   Samtidigt som man ska hinna med sig själv.
   Samtidigt som en ska jobba heltid.

Det känns ganska självklart att vara föräldraledig som nybliven mamma.
   Det är verkligen ingenting som ifrågasätts, utan snarare uppmuntras och tas för givet.
   Vi har en stor fördel av en generös föräldrapenning.
   Och den andra föräldern har sina tio första dagar.

Men sen då?
   Det är en ny tillvaro för alla inblandade.
   Det sätter stort tryck på parrelationen.
   Det är lätt att som ny mamma gå helt upp i den nya bebisen, framförallt som den sitter klistrad på ens kropp största delen av dygnet.

Eftersom jag hunnit bli 40 innan jag fick barn och dessutom levt många år själv, insåg jag snabbt att det var viktigt att fortsätta ha balans i livet.
   Jag har inte velat tappa bort mig själv, samtidigt som jag älskar den nya rollen som kommit in i mitt liv.
   Jag har velat låta mammarollen bli en del av mig och inte min enda roll.
   Jag har velat hitta ett sätt att låta Linus bli en naturlig del av mitt liv.
 

Och jag tycker det går ganska bra.
   Jag tror att både han och jag trivs ganska bra.

Men sen finns det en parrelation som också behöver få näring.
   Vi har båda en längtan efter varandra och en önskan att tillbringa mycket tid ihop.
   Men när båda sover dåligt på natten, en har fullt upp med en bebis på dagarna och den andra har fullt upp med jobb på dagarna, är båda ganska sega på kvällen.
 
Det är många par som separerar under de första två åren med en bebis.
   Jag kan verkligen förstå det.
   För hur vi än försöker tänka kreativt, är det svårt att få ihop det så att alla mår bra.
 



Jag har ansträngt mig för att skapa ett liv för mig själv, där jag hela tiden försöker ifrågasätta om jag lever på det sätt jag vill.
   Där jag inte vill göra något bara för att man borde, eller brukar.
   Där jag vill styras av vad jag mår bra av, av vad som känns rätt för mig, snarare än vad som betalar sig bra, eller är tryggt.

Självklart har det här varit lättare när jag levt själv!
   Självklart är det annat jag måste ta hänsyn till när jag har barn.
   Självklart finns det nu en annan vuxen, som också är med och tar besluten om vårt gemensamma liv.

I slutändan har vi märkt att vi vill samma sak.
   Vi vill leva livet fullt ut.
   Vi vill må bra.
   Vi vill leva livet med mycket kärlek.
   Vi vill ha roligt.
   Och vi är villiga att tänka utanför boxen för att få till det!


Och det är spännande att inte längre bara vara en som ska få ihop det.
   Det är en givande utmaning att nu vara tre!
   Och jag tycker inte det är konstigt att vilja ha allt.
   Att inte vilja kompromissa med mitt liv.
   Jag tycker det konstiga är att vi lever i ett samhälle som inte gör det lättare.

Skratt

Jag har varit lite låg på senaste tiden. 

   Lite sömnbrist och så det faktum att jag landat lite i mitt nya liv och att allt det nya nog kommit ikapp mig.

   

Allt det nya som varit det senaste dryga året.

   För det har ju inte bara varit att få barn.

   Allt har ju i princip förändrats.

   Och det är klart att det tagit en del energi.

Men det jag inser är att även om jag är låg, så skrattar jag mer.

   Jag vaknar varje morgon av att en liten sötnos ler mot mig.

   Han ler och skrattar mest hela dagarna.

   (När han inte får ett utbrott och blir kanonledsen på en gång, han får såna också!) 

Men vi ler och busar och jag sjunger mest hela dagarna.

   Jag hittar på sånger om händer och fötter och pruttar och bajs och allt annat som vi sysslar med. 

   Och så har jag på schlagermusik i bakgrunden och dansar och sjunger med och Linus viftar och skrattar i babysittern. 

Det krävs inte mycket för att jag ska le och jag tror det påverkar mig. 

   Jag har nog varit väldigt glad i mitt liv, med sorgsnare perioder förstås, men så här mycket har jag nog inte lett varje dag.

Och pussats och kramats!

   All kroppskontakt man får av den här lillen som på nätterna ligger ihopkrupen vid min sida med fötterna mot min mage. 

Visst gör det nog något med en som väger upp för den där lågheten och tröttheten.

   Det tror jag nog! 

   

Och det spiller nog också över på vår vuxna relation. 

   För vi skrattar mer än på väldigt länge.

   Och vi brottas och busar med varandra. 

Jag brukar säga på dop att det inte är vi vuxna som ska lära barnen att bli människor, utan att de lär oss.

   Och ett av mina favoritbibelord kan nog användas här:

   "Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in."