Idag kan vi ju ana att pojken som pappan kom med till Jesus (Bibeltexterna ligger längst ner) fick epileptiska anfall.
Idag har vi ju en annan kunskap om vad som händer i kroppen.
Men det är ju inte så konstigt egentligen, att man förr tänkte att det var onda andar i farten.
Hur skulle man annars förklara det som hände?
Idag kan vi med våra mikroskop se de bakterier och virus som ger oss sjukdomar.
Och vi kan studera hjärnan och förstå när det blir felkopplingar och även behandla dem.
Mycket kan vi göra, men ändå kan vi helt plötsligt drabbas av oväntade virus som sprider sig över världen, fortare än vetenskapen kan hitta vaccin mot dem.
När lärjungarna frågade Jesus om varför de själva inte kunde driva ut anden ur pojken, sa han att ”Den sorten kan bara drivas ut med bön”.
Det här tycker jag är lite spännande.
För om lärjungarna ändå förväntades kunna driva ut onda andar, så borde det väl också innefatta bön.
Eller gjorde de det på andra sätt?
Jag vet inte.
Men på vilket annat sätt gjorde då Jesus det med bön?
Han var besviken över människornas brist på tro så säkert hade det med det att göra.
Men här kan det ju bli lite farligt också.
Om vi får för oss att om vi bara har tillräckligt med tro, så kan vi bli friska från vad som helst.
Och blir vi inte friska, så är det för att vi saknar rätt och tillräckligt stark tro.
Eller så kan man ju få för sig att Gud är upptagen med annat, på något ärende, eller ligger och vilar sig.
För varför hör Gud inte min bön?
Varför blir inte jag frisk när jag ber Jesus att hjälpa mig?
Ber jag på fel sätt, för lite?
Jag tror inte att vi kan bota allt med bön.
Jag tror inte att alla människor kan bli friska med bön.
Men jag tror att bönen gör skillnad.
Och jag tror den gör skillnad genom att fokusera oss på Gud.
Fokusera oss på helande, läkning, det goda, släppa in lite mer av Gud i våra liv, i våra tankar.
Ber vi så stannar vi upp och tar kontakt med vårt inre, sätter ord på vår önskan, längtan, vilja.
Stressar inte vidare bara på rutin, utan börjar kanske fundera mer över vilka värden som verkligen är viktiga i livet.
Oavsett om vi är drabbade av sjukdom eller inte.
Har ni märkt vad som händer runt omkring oss?
Jag tillbringar en del tid på facebook och där lägger människor upp inlägg med erbjudanden om hjälp.
En kvinna som är duktig med barn och bor i Danmark, la upp ett erbjudande om att föräldrar som tycker det är påfrestande att behöva tillbringa så mycket tid med sina barn när de är hemma tillsammans nu, kan höra av sig till henne för tips eller bara för att få prata av sig, helt skamfritt.
Människor erbjuder sig att handla åt dem som sitter i karantän.
Andra uppmuntrar att inte begära pengarna tillbaka vid inställda kulturevenemang för att stötta mindre aktörer som annars kanske skulle gå i konkurs osv osv.
Kriser har en tendens att ruska om oss.
Och antingen leder det till att vi sluter oss och blir mer egoistiska och börjar hamstra toapapper, ansiktsmasker och handsprit, eller så inser vi att vi faktiskt behöver varandra.
Att vi alla står lika inför såna här virus och att vi har störst chans att klara oss om vi hjälps åt.
Inta bara gör det som skyddar oss själva utan också det som skyddar andra.
Li Edelkoort är ett trendorakel som gör förutsägelser om framtiden.
Hon tror att den här viruskrisen kommer att förändra hur vi konsumerar, hur vi reser och hur vi umgås.
Och att en sån här omställning i hela samhället kommer att kräva att vi funderar mer på hur vi ser på arbete och mänskliga värden.
Vår planet har behövt att vi ställer om för klimatets skull och nu blir vi tvingade till det.
På satellitbilder kan man se hur luftföroreningar över Kina minskat radikalt sedan Corona bröt ut.
Vilka andra konsekvenser det här kommer få på världen kan vi inte veta nu.
Men det vi kan veta är att det händer och här kan vi vara med och påverka.
Vad har du för gåvor som kan vara till nytta nu?
Hur skulle du vilja bidra och vara delaktig i en omställning som gynnar både vår jord och oss människor på den?
Om inte annat, så kanske vi kan påverka genom bön.
Gud, du känner vår oro.
Hjälp oss att inte förblindas av den utan ge oss lugn och närvaro så vi kan göra det bästa av de svårigheter vi har framför oss.
Gud, vi ber för dem som är sjuka och svaga.
Var med dem och deras anhöriga, med helande och frid.
Gud, du som lever i våra hjärtan.
Hjälp oss alla att se på vilka sätt vi kan vara med och förändra det här livet vi lever, till det bättre.
För oss, för våra medmänniskor och för jorden vi lever på.
Amen
När de kom tillbaka till lärjungarna fann de mycket folk omkring dem och skriftlärda som diskuterade med dem. Men när folket fick se honom greps de av bävan och skyndade fram för att hälsa honom. Han frågade: ”Vad är det ni diskuterar?” – ”Mästare”, svarade en i mängden, ”jag har kommit till dig med min son som har en stum ande. Var den än faller över honom kastar den omkull honom, och han tuggar fradga och skär tänder och blir stel. Jag bad dina lärjungar driva ut den, och de kunde inte.” Han sade: ”Detta släkte som inte vill tro! Hur länge måste jag vara hos er? Hur länge måste jag stå ut med er? För hit honom!” De kom fram med pojken, och när han fick se Jesus började anden genast slita i honom så att han föll omkull och vältrade sig på marken med fradga kring munnen. Jesus frågade hans far: ”Hur länge har det varit så här med honom?” Fadern svarade: ”Sedan han var liten, och ofta har anden kastat honom både i eld och i vatten för att ta livet av honom. Men förbarma dig över oss och hjälp oss, om du kan.” Jesus sade: ”Om jag kan? Allt är möjligt för den som tror.” Då ropade pojkens far: ”Jag tror. Hjälp min otro!” När Jesus såg att folk strömmade till sade han strängt till den orena anden: ”Du stumma och döva ande, jag befaller dig: far ut ur honom och kom aldrig mer tillbaka.” Den gav till ett skrik och ryckte och slet i pojken och for så ut ur honom. Och pojken låg där så livlös att alla sade att han var död. Men Jesus tog hans hand och reste honom upp, och han steg upp. När Jesus hade kommit hem och lärjungarna var ensamma med honom frågade de: ”Varför kunde inte vi driva ut den?” Han svarade: ”Den sorten kan bara drivas ut med bön.” Sedan gick de därifrån och vandrade genom Galileen. Han ville inte att det skulle bli känt eftersom han höll på att undervisa sina lärjungar. Han sade: ”Människosonen skall överlämnas i människors händer, och de kommer att döda honom, och tre dagar efter sin död skall han uppstå.” Men de förstod inte vad han menade och vågade inte fråga. (Mark 9:14-32)
Då tog de den tjur de hade fått och gjorde i ordning den. Sedan åkallade de Baal oavbrutet från morgonen ända till middagstiden: ”Baal, svara oss!” Men det kom inget ljud och inget svar. Då började de hoppa kring altaret som de hade rest. Vid middagstiden hånade Elia dem. ”Ropa högre!” sade han. ”Han är ju gud, men han har väl sitt att sköta, han kan ha gått avsides eller vara ute i något ärende. Kanske han sover och måste vakna först!” De ropade ännu högre och sargade sig med knivar och spjut som de brukade, så att blodet flöt. Hela eftermiddagen fortsatte de i profetisk extas, ända till tiden för matoffret. Men det kom inget ljud, inget svar, inget tecken. När tiden för matoffret var inne trädde profeten Elia fram och bad: ”Herre, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det i dag bli uppenbart att du är Gud i Israel, att jag är din tjänare och att det är på din befallning jag har gjort allt detta. Svara mig, Herre, svara mig, så att detta folk inser att det är du, Herre, som är Gud och att det är du som har vänt deras hjärtan bort från dig.” Då slog Herrens eld ner och förtärde offret och veden, stenarna och jorden och slickade upp vattnet i diket. Folket såg vad som hände och föll ner på sina ansikten och ropade: ”Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud.”
(1 Kung 18:26-29, 36-39)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar