Vem är jag?

För ett par veckor sen var jag på middag hos vänner och hamnade mitt emot en man jag inte träffat tidigare.
   Efter ett tag frågade han mig: "Och vem är du då?"

Vem är jag?
   Jag insåg ganska snabbt att jag tyckte den frågan var mycket svårare att svara på nu, än vad det varit tidigare.
   Jag visste liksom inte ens var jag skulle börja.
   Kanske är det för att så mycket har förändrats de här senaste åren.
 
Jag har aldrig varit särskilt förtjust i att definiera mig som vad jag gör, även om det är vad människor ofta verkar tycka är enklast.
   Och egenföretagare vet jag inte om jag tycker känns riktigt som jag än.
   Visst är jag präst fortfarande, även om jag inte jobbar som det just nu, men det gör ju också att det inte heller känns så aktuellt att presentera mig som.

Relationella definitioner kan ju också funka.
   Jag är dotter, syster, sambo, faster och svägerska till exempel.
   Men det är väl inte heller något som säger något särskilt specifikt om vem just jag är.

Gravid känns som en hyfsat påtaglig beskrivning just nu.
   Men den är också väldigt "just nu".
 
Många definitioner är så "just nu".
   Boende i Skåne, sambo, egenföretagare.
   Jag var dem inte för ett år sen, jag vet inte hur länge till jag kommer vara dem.
   Ser jag det till ett lite större perspektiv är det mesta "just nu".

Jag tror att jag också tappat bort lite vem jag är när jag flyttat och helt plötsligt inte har en egen sfär, utan delar boende och liv med andra.
   Det var lättare förr att uppleva bara mig själv och det som är mitt.
   Nu blandas mina känslor och intryck och jag vet inte alltid vad som är vems egentligen.

Finns det då något som är beständigt?
   Kvinna, människa...
   Är jag min kropp?
   Den förändras ju ständigt.

Definitionen gravid kommer ju så småningom att gå över till mamma också och rollen som förälder upplever jag att människor beskriver som väldigt dominerande.
   Hela livet förändras och får ett annat fokus.
   Ja, det har det ju redan börjat göra.

Så kanske är det då bra att ha någon slags förankring i vem JAG är, innan dess.
   Eller så är det helt enkelt så att jag närmar mig en annan slags förankring just i släppandet av identifikationen med görande och relationer.

 
Kanske är den riktiga grundningen insikten om att allt "jag" är egentligen är en själ.
   Evig, en resande genom livet.
   En del av själva livet.
   Livet som tar sig olika uttryck genom mig.