Inte den väg jag är van vid, utan från andra hållet närmade vi oss katedralen.
Lite som att komma in bakvägen.
Ett passande slut på en upp och nervänd Camino.
Eller slut?
Tidigare såg jag Santiago så tydligt som ett mål.
Ett slut på en vandring.
Den här gången gick vi in i katedralen först dagen efter.
En söndag under mässan när kyrkan var full.
Jag kände mig klaustrofobisk och gick snabbt ut igen.
Fast katedralen har ju egentligen aldrig känts som ett värdigt slutmål.
Här vid Finisterre infinner sig en annan upplevelse av att landa.
Här där jag sitter på en strand vid världens ände, med stora vågor som rullar in.
Men denna Camino har startat processer som inte avslutas här.
Livet har serverat mig utmaningar som behöver fortsatt arbete.
Gränserna mellan mitt "vanliga" liv och Camino-livet har suddats ut ytterligare.
Jag har inte behövt brottas med mina för Caminon så karakteristiska blåsor på fötterna.
Istället har brottningarna varit av annat slag.
Mer på allvar.
Att min fot skadats och läkt under samma vandring ger mig hopp.
Att jag kan ge mig själv det jag behöver för att läkas.
Att jag kan be om hjälp, ta emot den och låta mig bäras när det behövs.
Att det ens delas ut diplom baserat på ett enda kriterium, att du har gått ett visst antal, exakt rätta kilometrar, känns mest futtigt.
Det värderar inget av det som betyder något för mig.
Istället går jag upp på berget och ställer mig på de gungande stenblocken i solnedgången.
Suger i mig solens och havets och vindens och bergets helande kraft.
Och sätter bestämt en fot framför den andra, vidare på livets väg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar