Må det ske med mig som du har sagt...

Överlåtelse... jag antar att det är min slutsats.
 
Idag på Marie bebådelsedag har jag pilgrimsvandrat och med oss på vandringen tog vi några av historiens hängivna kvinnor, mystiker.
   Kvinnor som levt med Gud närvarande och verkande i sina liv.
 
Från Jesu mor Maria som svarade ängeln "Må det ske med mig som du har sagt", fastän hon nog knappast kunde förstå vad det skulle innebära.
 

Till Heliga Birgittas bön som omfamnade vår vandring med orden man kan meditera över länge.
   "Gud, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den".
 
Till Teresa av Ávilas blottande.
   ”När själen nu kommit hit vill hon inte vilja något, inte heller vill hon ha någon fri vilja; därom bönfaller hon Gud; till Gud vill hon överlämna nycklarna till sin vilja.”
   
Till Etty Hillesums ord från ett naziockuperat Polen under andra världskriget. 
   ”Livet och döden, lidandet och glädjen, blåsorna under söndergångna fötter (För att judarna nu förbjuds att åka spårvagn) och jasminen utanför huset, förföljelserna, de oräkneliga grymheterna, alltsammans finns i mig som ett enda kraftfullt helt och jag accepterar det som en helhet." 
   Men också.
   ”Jag älskar människorna så oerhört mycket därför att jag i varje människa finner ett stycke av dig, min Gud, att älska. Och jag försöker gräva fram dig ur andras hjärtan, Gud, och jag söker dig överallt hos människorna, Gud.”
   
Till Marguerite Poretes ljuva. 
   ”Sedan går den mest Älskade mot det vackraste av de gömda rummen i den osynliga Gudomligheten. Där finner hon en schäslong och Kärlekens välbehag och Gud väntande på henne. Detta är vad Gud säger: 
   ”Stanna, Fru själ.” 
   ”Vad är din önskan, herre?” 
   ”Att du skall vara naken.” 
   ”Herre, hur kan detta hända mig?” 
   ”Fru själ du är så upptagen i Mig att inget kan komma mellan dig och Mig… din nobla åtrå och din omättliga hunger skall jag tillfredsställa för evigt med mitt oändliga överflöd.”

Och varvat med vackra hus och glittrande vatten så var det mötena. 
   Delandet av Gudsupplevelser.
   Ögon jag mötte med stjärnform runt pupillen. 
   Och jag antar att något väcktes igen. 
   Minnet av att vara på vandring, tillsammans, delandes.
   
Och tillsammans med många andra fick vi fira mässa. 
   Sjunga, lyssna, ta in, beröras, gråta. 
   Och när jag satt där i bänken med tårarna rinnandes så insåg jag att det var gemenskapen som berörde mig mest.
   Och välsignelsen i att få släppa taget, att öppna upp och möta Gud tillsammans. 
   Och låta sig blottas och beröras, och låta sig bäras. 
   Även jag med prästkragen på. 

Som Teresa av Ávila redan insett.
   ”Gud har ingen annan kropp på jorden än din, inga andra händer än dina, inga andra fötter än dina. Det är dina ögon Gud måste se genom med sin medkänsla för världen. Det är dina fötter Gud måste gå med, när Gud ska göra gott. Det är bara dina händer Gud kan välsigna människor med idag.”