Min förlossningsberättelse - del 4 - ett barn är fött

Vid kl 21 på kvällen den 29e oktober var det dags för skiftbyte och jag fick en ny barnmorska och undersköterska. 
   Då var jag 10 cm öppen.

   Ungefär samtidigt dök doulan upp igen efter att vi kallat på henne.

   Genast ville barnmorskan diskutera vissa saker i mitt förlossningsbrev.

   Jag hade önskat att få föda på huk eller på alla fyra för att arbeta med tyngdkraften, men han meddelade att det inte gick om han skulle kunna göra det norska greppet, som är till för att minska bristningar. 

   Då behöver man ligga på sidan eller halvsitta i sängen.

Jag blev lite ställd och var inte jättesugen på att diskutera när jag var så nära att föda fram mitt barn. 

   Det var även några andra frågor som behövde tas och när jag sen fick sitta en stund i duschen kom doulan in till mig.

   Hon hade ju noterat att jag reagerat på den förändrade stämningen och märkte att jag var lite låg, så hon sa att jag ju om jag ville kunde be om att få byta barnmorska. 

   Jag vill inte gärna vara till besvär och tyckte det kändes jobbigt, men hon erbjöd sig att ta det med honom om jag ville.

   Det ville jag.

Sen kom hon dock tillbaka och berättade att han ville prata med mig.

   Jag satte mig i sängen igen och han frågade om jag ville byta för att jag inte fick föda i den ställning jag ville, för alla barnmorskor skulle tydligen vilja att jag födde i samma position.

   Jag försökte förklara att jag är en känslomänniska och mest bara kände att vi inte klickade. 

   Sen kom en kvinna in som presenterade sig som en koordinator på avdelningen och hon sa att jag hade den enda barnmorskan som bara hade mig, de andra var upptagna med flera födande, så det gick tyvärr inte att byta.

   Jag insåg att jag behövde fokusera om för att liksom ladda rummet med ny energi och sa till barnmorskan att "Då fungerar jag så här att då litar jag på att det kommer gå bra och så kör vi!". 

   Han var med och så släppte vi det som varit.

   Eftersom jag skrivit att jag själv ville ta ut mitt barn ur min kropp, sa jag att den ställning som kanske passade bäst för att göra det, var att halvsitta i sängen och han sa att jag bara behövde sätta mig ner precis mot slutet. 

   Fram tills dess kunde jag stå på knä eller på huk, som jag ville.

Vi återgick till att föda barn och jag ställde mig på knä i sängen lutad mot en sacco-säck.
   När värkarna övergick till krystningsvärkar kände jag en tydlig skillnad. 
   Värkarna gjorde inte ont längre utan det kändes bara som en stark kraft och jag insåg att den delen som gjorde ont var helt över. 

   Jag kände att jag ville trycka på och de sa att jag bara skulle krysta om jag verkligen inte kunde låta bli.
   Så jag lät bli.
   Tillslut sa de att det tog för lång tid, så nu behövde jag verkligen krysta.
   Hade de bara sagt tidigare att jag fick, hade jag ju gjort det för länge sen, så jag blev lite irriterad.
 
Jag tyckte det kändes som om han kommit bra långt ner, men barnmorskan sa att det var en bit kvar.
   Doulan uppmuntrade mig att själv känna efter hur långt ner bebisen kommit och när jag kände med ett finger, upptäckte jag att han var precis där, kanske 1 cm in bara. 
   Jag sa det till barnmorskan, och vid nästa värk tittade han och sa att "Jo, där är han visst".
   "Jag sa ju det!". 

Värkarna kom alltmer sällan och tillslut kände jag nästan inte av dem alls.
   Jag hade fått värkstimulerande i många timmar nu och de hade hela tiden höjt dosen.
   Nu fick jag klämma i och krysta på ren vilja.
   Barnmorskan coachade mig i hur länge jag skulle trycka på och tillslut var det dags för mig att sätta mig ner. 
   Det knackade på dörren och barnmorskan försvann en stund.
   När han kom tillbaka sa han att de var lite bekymrade för att det tog så lång tid. 
   Jag hade nu varit i utdrivningsfasen i nästan 3 timmar. 
   Jag kände att jag blev jättestressad och sa det till honom, att det var väldigt onödigt att säga det till mig, så jag blev stressad.
   "Vet du vad jag svarade?" sa han, "Att han är ute om 5 minuter, så nu fokuserar vi". 

Barnmorskan hade redan börjat hålla mot med varma blöta handdukar och coachade mig vidare med att säga till när jag skulle trycka på och när jag skulle pausa. 
   Jag började misströsta lite och fick återigen känna efter att huvudet var på väg ut.
   Jag tryckte på, men kände att det inte skulle gå.
   Peter, doulan och barnmorskan började heja på mig, att han alldeles snart var ute. 
   Jag kände det som att jag hade ett hinder i mig.
   Att jag för att få ut honom var tvungen att släppa taget helt. 
   Öppna upp mig helt.
   Inte bara fysiskt, utan på något annat plan också.
   Tillslut kände jag att jag bara behövde släppa på allt, så jag öppnade mig och öppnade mig och tryckte på och bestämde mig för att spricker jag nu så må jag spricka, men nu ska han ut. 
   Och jag tryckte på igen, fick pausa och så trycka på lite halvt och så var huvudet ute. 

Jag kan den här delen väl, för jag har den på video, doulan filmade. 
   Barnmorskan tog loss navelsträngen som satt ett varv runt halsen.
   Jag fick trycka på lite igen och så kom axlarna ut.
   "Nu kan du ta honom", sa barnmorskan och jag tog tag i honom och drog ut honom.
   Lyfte upp honom och utbrast "Men Gud" och "Herregud" och la honom på bröstet.
   När han väl låg där, tittade jag på honom och sa "Hej!" sen började jag skratta.
   Där var han, mitt barn.

Han var lite slö men kom efter ett tag igång och började skrika.
   Jag hade gissat att han inte skulle vänta med att födas till det beräknade datumet som var den 4e november, utan trodde han skulle komma den 29e oktober. 
   Nu visade det sig att han föddes 3 minuter över midnatt den 30e oktober.

Jag började blöda mycket och barnmorskan förvarnade oss att rummet skulle fyllas upp med folk. 
   Doulan uppmanade mig att bara fokusera på barnet på mitt bröst och det gjorde jag.
   Jag kände mig helt lugn och tittade på honom och smekte honom, vi räknade hans fingrar och tår och bekräftade att han faktiskt är en pojke. 
   En läkare kom in, men barnmorskan sa att jag slutat blöda. 
   1,35 liter blod förlorade jag.
   När de städat undan syddes jag med några stygn, men jag hade tack och lov bara spruckit väldigt lite. 
   
Jag hade önskat att bebisen skulle få gå igenom de 9 stegen. 
   Att i lugn och ro få ta sig fram till bröstet och börja suga.
   Barnmorskan ville helst få väga och mäta, så han skulle kunna gå vidare till nästa födsel sen, men vi stod på oss om att bebisen skulle få de 2 timmar det kan ta att ta sig till bröstet. 
   Han rörde sig sakta baklänges mot ena bröstet.
   Så låg han där ett tag och provade sig fram, fick tag på bröstvårtan, men orkade inte riktigt suga. 
   
Vi fick in en bricka med mackor och cider och vid halv 4 började Linus amma.
   Sitt namn hade han inte fått än, vi hade några namn på förslag, men inget verkade stämma, så det var först nästa dag när vi letade nya namn som vi hittade det. 
   Lintotten Linus.

Fortsättning följer... 

Min förlossningsberättelse - del 3 - till 10 cm

Natten mellan fredag och lördag 28-29e oktober kom vi ner till förlossningen.
   Vi ringde efter doulan, som följde med oss ner.
 
På perinatalavdelningen hade de undersökt mig och konstaterat att jag var 2-3 cm öppen.
   Nu gjorde de en till undersökning och liksom på avdelningen verkade det lite svårt att avgöra.
   Tillslut sa barnmorskan att "Nej, det är bara ett veck man känner, du är bara 1,5 cm öppen".
   Och jag kände det som att det gick bakåt.
   "Måste jag åka upp på avdelningen igen då?" undrade jag förskräckt.
   Men jag fick stanna kvar.
   Något nedslagen fick jag ta ett bad och medan doulan satt och höll mig sällskap fick Peter sova.

Väl tillbaka på rummet la jag mig att vila och doulan åkte hem för att göra detsamma så hon också skulle orka vara med sen när det kom igång ordentligt.
   Jag låg och slumrade och andades igenom mina värkar.
 
Jag kände någon konstig smärta åt ryggen som om en nerv kom i kläm.
   Satte mig tillslut upp och insåg att jag behövde kräkas.
   Insåg att jag inte hann be om en påse och att det bästa vara att kräkas ut över golvet och kaskadkräktes rakt ut.
   Ropade på Peter som yrvaket flög upp ur sängen och jag bara kräktes och kräktes.
   Han lyckades tillslut ringa på larmet och en barnmorska och en undersköterska kom in och städade lugnt upp.
   Tydligen var det helt normalt att kaskadkräkas över ett helt golv och de var vana.

Eftersom jag inte öppnade mig mer, föreslog de på förmiddagen att jag skulle ta lite cytotec.
   Jag har hört om cytotec innan, att det egentligen inte är ett läkemedel framtaget för förlossningar och att det dessutom kan ha ganska ordentliga biverkningar i form av blödningar i livmodern och till och med att livmodern kan brista.
   Därför var jag inte jättesugen på det.
   Men jag insåg också att vi nog behövde göra något för att det skulle gå framåt och gick med på att testa.

Trots att jag sagt ja efter en del diskuterande, fortsatte barnmorskan att argumentera.
   Jag sa att hon inte behövde.
   Att jag valde det!
   Något som kändes viktigt för mig, då jag själv ville känna genom hela förlossningen att det var jag som tog besluten.
   Att jag aldrig kände mig överkörd eller som att jag gick med på något som jag egentligen inte ville.
 
De ville även börja med värkstimulerande, när jag väl öppnat mig mer, så att bebisen skulle få hjälp att komma ut.
   Även här visste jag om biverkningar i form av problem med anknytning till bebisen och försenad amning.
   Detta på grund av att man tillför ett syntetiskt oxytocin, vilket gör att kroppen inte bildar eget.
   Det syntetiska påverkar dock inte kroppen på samma sätt som det egna, utan bidrar bara till att dra samman livmodern.
   Därför får hjärnan alltså inte ta del av det må-gott-hormon som till exempel behövs för att signalera till brösten att producera mer mjölk.

En av orsakerna till att jag ville vara väl informerad om eventuella biverkningar, var att ändå kunna välja att använda ett läkemedel, men med en medvetenhet om vad man sen måste vara uppmärksam på och kanske kompensera för.
   Och eftersom jag nu var så pass trött efter flera dagars värkarbete, gick jag med på att använda det.

Eftersom jag var väldigt trött föreslog de också att jag skulle ta lite morfin och ett par alvedon för att få hjälp att sova lite.
   Tar man morfin för nära födseln, vet jag att det kan påverka bebisens andning, men tas det i tid innan hinner det gå ur kroppen och påverkar inte.
   Jag räknade med att det var ett antal timmar kvar, och gick med på det också.

Jag slumrade in i en dimma och minns hur de kom in och undersökte mig lite då och då och hur jag nu var 3 cm öppen, 5 cm öppen, 7 cm öppen.
   Eftersom morfinet slappnar av kroppen är det inte ovanligt att det börjar gå fortare framåt med öppningen.
   Jag började kvickna till och varierade mellan att sitta på pilatesbollen och gunga, eller stå upp lutad mot en sacco-säck på sängen, medan Peter masserade mig på ryggen.

När jag lärde mig om smärtlindringsmetoder innan ville jag veta vilka som inte hade biverkningar som påverkade mig eller bebisen negativt.
   En av dem var sterila kvaddlar och jag var lite nyfiken på att testa dem.
   Man sprutar då in lite sterilt vatten under huden där man har ont, i mitt fall nere i ryggen.
   Kroppen tycker inte om sterilt vatten utan tar sig snabbt an det vilket frigör ett kroppseget smärtstillande medel i området som håller i sig i ett par timmar.
   Vissa tycker att smärtan att sätta dem är värre än smärtlindringen de ger, men jag tyckte inte det var så farligt.
   De lindrade nog smärtan i ryggen, men jag hade nog lika gärna kunnat vara utan dem.
   Vi satte inte heller några fler.

Det som under hela förlossningen fungerade bäst för att hantera smärtan var absolut andningen.
   Det i kombination med att Peter masserade mig väldigt hårt på några punkter nere i ryggen, men även strök mig lätt över övre delen av ryggen.
   Beröringen gjorde stor skillnad!
   Doulan tryckte även på akupressurpunkter på olika ställen på kroppen, vilket hjälpte.
   Annan smärtlindring kände jag inte att jag behövde och jag ville inte heller ha lustgas, då jag ville vara så klar som möjligt i huvudet för att uppleva vad som hände i min kropp.

Under de här timmarna under dagen när jag öppnade mig till 10 cm, var det Peter och jag och en barnmorska och en undersköterska som i dämpat ljus och stort lugn arbetade oss fram.
   Det var den stämning jag hade hoppats på och jag upplevde aldrig smärtan som särskilt jobbig, utan lät krafterna verka i kroppen.

Doulan har i efterhand påmint mig om hur jag beskrev upplevelsen av värkarna i början.
   När jag följde med dem ner på djupet, kändes det som om det öppnades stora salar inom mig.
   Sal efter sal.
   Jag upplevde även att värkarna hade olika färger.
   Någon ljust gul och någon varmt röd, någon djupt blå.
   Att inte försöka fly värkarna utan snarare nyfiket upptäcka dem var häftigt.
   Krafter i min kropp som tog mig till någonstans bortom.

Fortsättning följer...

PS. Det finns såklart medicinska saker jag kan ha fel om, och beskriver bara allt som jag uppfattat det.

Tankens kraft

Min gammelmormor Ellen brukade prata om tankens kraft. 

Att det faktiskt spelar roll vad man tänker. 

Att ens tankar kan förändra tillvaron.

När jag vandrade brukade jag ifrågasätta det jag kände och tänkte.
   Jag utforskade om det verkligen behövde vara sämre att vandra i regn än sol.
   Eller att vandra i bullrig stadsmiljö än i fridsam natur.

Det jag insåg var att jag kände och tänkte så mycket negativt per automatik, där det faktiskt inte behövdes.
   Att jag, om jag ansträngde mig lite, kunde hålla isär det.
   Att jag kunde fortsätta vara glad trots att det gjorde ont i fötterna till exempel.

Mina erfarenheter har varit bra att ha de här veckorna med en liten bebis.
   När jag blivit väckt flera gånger per natt för att amma eller byta blöja.
   Då har jag insett att om jag tänker att det är jobbigt, så blir det också det.
   Men om jag hälsar min lilla älskling med kärlek och anstränger mig för att tänka att det är ganska så fantastiskt att jag får möjlighet att amma just honom, ja då blir det också det.

Vissa gånger är det svårare så klart.
   Men ännu svårare blir det faktiskt om jag låter de negativa tankarna ta över.

Vissa dagar har jag gått upp och känt mig som en zombie.
   Jag har blivit arg för minsta lilla och varit irriterad och ledsen.
   Men så har jag ofta upptäckt att jag tycker det är ganska så tråkigt att känna så.
 
Att här sitter jag med den här underbara lilla varelsen i famnen och känner mig sur.
   Det är ju jättetråkigt.
   Så då bestämmer jag mig för att så vill jag inte ha det.
   Att om jag ska vara trött kan jag ju i alla fall vara glad också.
   Och om jag bara accepterar det som är och slutar tycka att det vore bättre på något annat sätt, så kan jag njuta av det som är.

Så då sätter jag på lite julmusik och dansar runt med Linus i famnen.
   Jag attackpussar honom tills han tittar på mig med en sex veckor gammal bebis tonåringsblick som säger "Vad jobbig du är mamma!".
   Idag ställde jag mig också och målade väggmålning istället för att sova. 
   För jag har insett att lite egentid och att göra något som känns riktigt Ellen, är lika viktigt som att sova ikapp.
   Det fyller på energidepåerna på andra sätt bara.

Min förlossningsberättelse - del 2 - värkar och permissioner

På torsdag förmiddag, den 27e, gick de ronden.
   Jag hade frågat några olika barnmorskor varför jag fick antibiotikan och hur det var tänkt att fungera, eftersom jag vid senaste urintestet inte haft Streptokocker B längre.
   De menade att man aldrig blir av med dem helt och därför behövde behandlas.
   Men om jag ändå inte kunde bli av med dem, varför var det då ens lönt att behandla, undrade jag.
   De verkade alla bli lite irriterade.

Så när en äldre specialistläkare nu kom förbi, så förklarade han det ärligt för mig på ett sätt jag uppskattade.
   Streptokocker B är otroligt vanlig hos kvinnor och även om det inte längre finns i urinen, kan det finnas i födelsekanalen och alltså smitta bebisen på vägen ut.
   Det är ett spektrum av bakterier, där några få är väldigt farliga för bebisar, medan övriga är ofarliga.
   Att testa vilken sort man har kostar för mycket, så det gör de inte.
   De behandlade alltså mig, för att antibiotikan skulle gå över till bebisen, som skulle skyddas utifall att det var en farlig sort.
   Okej, sa jag, då förstår jag.

Det andra han ville prata om var att jag fick ligga ner för att huvudet inte var fixerat.
   Jag var ganska frustrerad, eftersom det knappast gick att snabba på förlossningen liggande.
   Jag ville upp och röra på mig, så bebisen skulle röra sig neråt.
   Läkaren tyckte att han nu låg så pass långt ner, trots att han inte var helt fixerad, att risken var försumbar att navelsträngen skulle klämmas.
   "Så det sämsta du kan göra" sa han, "är att ligga stilla här! Ut och promenera!".
   "Och vill du vänta med igångsättning tills det gått 72 timmar så går det bra."

Så jag fick permission till nästa antibiotikados och vi gav oss ut på stan.
   Vi promenerade ner och överraskade en kompis i hennes butik och eftersom hon visste om att vi låg på förlossningen blev hon härligt förvånad.
   Vi åt smarrig pizza på en restaurang, jag andades igenom värkar och sen promenerade vi väldigt sakta tillbaka igen.

På vägen kom vi förbi domkyrkan och jag som inte varit inne i en kyrka på många månader kände en längtan att gå in.
   Vi gick runt sakta, tog en tur ner i kryptan och tittade på förberedelserna inför påvens  besök.
   Så tände vi ett varsitt ljus i ljusbäraren och jag bad om en lyckad förlossning.
   Att bebisen skulle må bra och att jag skulle ta rätt beslut under förlossningen, för honom och för mig.

Den första natten fick vi ett rum där det även fanns en säng för Peter, men andra natten hamnade jag i ett rum med en annan tjej.
   Hon var i vecka 27 och hade sammandragningar.
   Doulan kommenterade det passande, "Det är lite förvirrad energi där inne när en ska hålla igen och en ska försöka öppna upp".
   Peter fick låna en säng i ett litet rum rakt över korridoren.
   Jag låg hela natten med mer regelbundna värkar och andades och andades.
   När morgonen kom kände jag mig nästan euforisk och så nöjd med att jag kunnat andas mig igenom hela natten.

Andningen var det som verkligen var min stora trygghet under hela förlossningen.
   Att bara andas helt vanligt, in och ut genom näsan som jag är van vid.
   När jag andas normalt, låter jag kroppen veta att allt är normalt och den blir lugn.
   Ingen profylaxandning och inget flåsande, bara vanlig andning.

På fredagen vandrade jag återigen tålmodigt fram och tillbaka i korridoren.
   Peter undrade om vi inte skulle låta dem sätta igång mig, men jag kände så tydligt att om förlossningen tar ett par dagar extra av mitt liv, vad spelar det för roll.
   Så länge bebisen mår bra och jag har ork.

För att snabba på förloppet lite på mer naturlig väg, kallade vi på doulan som fick hjälpa oss med några övningar för att få ner bebisen i förlossningsläge.
   Vid en fick jag ligga på sidan i sängen, med det övre benet liggande över det andra, lutandes ner mot golvet.
   Vid den andra fick jag stå på knä uppe på sängkanten och sen luta mig ner och ställa mig på underarmarna på golvet.
   Japp, med stor gravidmage och allt.
   Men självklart också med hjälp av Peter och doulan som sen fick baxa upp mig igen.

Sen bestämde vi oss för att gå ut och äta middag på stan.
   "Ta ett glas vin" sa doulan, "då brukar det komma igång".
   Vi promenerade sakta ner till Stortorget och jag åt mellan värkarna en god Ceasarsallad.
   Bredvid oss satt en mamma med en bebis i sjal, kändes som ett lovande tecken.
   Eftersom värkarna blivit starkare, orkade jag inte sitta kvar så länge och sen fick Peter leta upp en taxi som tog oss tillbaka till sjukhuset.

För att kunna fokusera lite mer på mitt värkarbete hade vi under dagen fått ett eget rum där jag nu under natten fick starkare och starkare värkar.
   Äntligen verkade det hända saker och när jag undersöktes visade det sig att livmoderhalsen var helt utplånad och jag var öppen 1,5 cm.
   Inte mycket, men äntligen något.
   Några timmar senare var jag öppen 2-3 cm och fick mitt i natten äntligen lämna perinatalavdelningen och rullas ner till förlossningen.

Fortsättning följer...

Min förlossningsberättelse - del 1 - vattnet går

Innan jag skulle föda läste jag ett antal förlossningsberättelser.
   De lärde mig att en förlossning i princip kan gå till hur som helst.
   Förutom att det kommer ut barn på slutet, verkar allt kunna ske i vilken ordning som helst och ta hur lång tid som helst.
   Och det var bra att inse innan min egen började.

Jag hade förberett mig noggrant.
   Just för att jag visste att inget egentligen gick att planera, ville jag veta vilka val jag kunde behöva göra och liksom sätta trygga ramar runt allt, så att vad som helst skulle kunna hända där innanför.

Jag hade pratat med min terapeut om mina upplevelser av tidigare sjukhusvistelser och fått övningar att göra där jag föreställde mig olika scenarior under förlossningen och att de kändes bra.
   Vi hade tre långa samtal med vår doula innan.
   Vi gick igenom förlossningsförloppet, smärtlindringsmetoder och smärthanteringsmetoder.
   Jag visste från början att jag ville ha en så naturlig förlossning som var möjligt.
   Och jag visste att sannolikheten var större om jag hade ordentligt med stöd, därför kändes det viktigt med en doula.

Jag hade en tanke om att stanna hemma så länge som möjligt när det väl satte igång.
   Sitta och gunga på min pilatesboll framför en öppen brasa.
   Sitta ute i badtunnan och andas.

Födseln var beräknad till den 4e november.
   Veckan innan hade Peter en sista jobbresa inplanerad, men jag kände mig lite tveksam till om jag ville släppa iväg honom.
   Jag hade nån känsla av att det kanske inte var en så bra idé.
   Vi kollade i alla fall upp när tågen gick hem och hur många timmar det skulle kunna tänkas ta om jag till exempel ringde honom mitt i natten.

På morgonen den 26e oktober låg jag och drog mig i sängen.
   Vid kl 10 gick jag upp för att gå på toaletten och upptäckte att det rann vatten ner längs insidan av benen.
   Hjärtat började skutta "Vattnet har gått!".
   Jag visste inte vem jag skulle ringa först och minns knappt vem jag valde.
 
Ringde i alla fall till förlossningen för att berätta att vattnet gått, men att bebisens huvud vid senaste besöket hos barnmorskan fortfarande inte hade fixerats.
   De ville att jag skulle komma in på undersökning och när de föreslog en tid om bara 45 minuter sa jag att jag nog inte hann till det eftersom jag var tvungen att ta bussen.
   Jag fick en tid en timme senare.

Jag ringde Peter som precis hade anlänt till Strängnäs och fick hyra en bil för att börja köra mot Lund.
   Jag ringde doulan som erbjöd sig att följa med mig in, eftersom Peter inte var hemma.
   Jag ringde mina föräldrar och berättade att det satt igång, varpå mamma talade om för mig att jag minsann inte skulle ta bussen in till förlossningen utan att hon gärna betalade en taxi.
   Taxi, det hade jag inte ens tänkt på att jag kunde ta.
 
Sen satt jag och försökte bestämma vilka strumpor jag skulle ha i 10 minuter.
   Jag åt ett par mackor till frukost, där den ena blev en halv cm tjock och den andra ungefär 3.
   Jag kände mig helt speedad och upprymd och tänkte att även om jag nog skulle få åka hem igen, så var det nog bra om jag tog med min förlossningsväska som jag i alla fall packat.

Det var bra eftersom de inte släppte hem mig.
   Jag hade en urinvägsinfektion ett par veckor tidigare och har man väl haft Streptokocker B under graviditeten, så vill de ge en antibiotika intravenöst innan bebisen föds.
   Dessutom var ju inte huvudet fixerat och alltså fanns det en risk att navelsträngen skulle klämmas om jag inte låg ner.

När jag kom in berättade sköterskan som tog emot mig, att det kanske skulle vara lite väntetid, eftersom jag var den 5e den morgonen som kommit in med vattenavgång.
   Något som var väldigt ovanligt då endast 10 % av förlossningarna börjar så.
   För att ta reda på om vattnet verkligen gått ville den unge läkaren göra en vaginal undersökning, något jag också blivit varnad för.
   När vatten har gått, ska man helst inte föra in något som kan dra in bakterier.
   Dessutom behövs det inte, då det finns andra sätt att ta reda på om det är vattnet som gått.
   Jag påpekade det och han lommade iväg för att titta på vätskan från min binda i ett mikroskop istället.
   Han kom tillbaka och meddelade att det inte gick att fastställa, men då hade det runnit ut så pass mycket mer vatten på britsen att han inte behövde undra längre.

Läkaren meddelade mig att de ville lägga in mig och gärna sätta igång förlossningen så fort som möjligt.
   Det var inte okej för mig.
   Jag visste att man i Lund gärna vill sätta igång förlossningen efter 24 timmar om vattnet går.
   Jag har hört att det tidigare var 48 timmar, men nu när de slagits ihop med Malmö som haft 24 timmar och vägrat byta, så har även de det.
   Alltså utan medicinska orsaker.
   I Ystad har de till exempel 72 timmar.
   Han gick tillslut med på att i alla fall ge mig 24 timmar och jag tänkte att det sen fanns tid att förhandla vidare.

Jag lämnades ensam med doulan en stund och lät tårarna komma.
   Tårar över att det inte blev som jag hade tänkt mig.
   Att jag som helst hade velat föda hemma, och inte kände mig särskilt sugen på att vara på sjukhus alls, nu blev inlagd.
   Jag sa till doulan att jag bara behövde få vara ledsen en stund, för att sen fokusera om och så är allt som det ska vara.

En sköterska kom in och bad mig vänta i väntrummet och jag undrade om jag verkligen borde det eftersom jag fått höra att jag inte borde resa mig upp.
   Hon gick för att dubbelkolla och återkom och sa att jag visst hade rätt och skulle ligga kvar.
   Sen kom de och rullade upp min säng på avdelningen.
 
Väl uppe på avdelningen hade det hunnit bli eftermiddag och jag fick en väldigt sen lunch.
   Doulan stannade med mig tills Peter kom.
   Jag pratade nästan konstant under de 8 timmarna vi tillbringade tillsammans och frågade henne vid något tillfälle om det var normalt.
   Vi skrattade gott och hon konstaterade att det var det.
   Man blir lite speedad.

På eftermiddagen började jag också få lite värkar, men varken särskilt starka eller ofta.
   Varje gång jag gick upp för att kissa under det första dygnet, fick jag ringa på barnmorskan som kom och kollade bebisens hjärtljud när jag väl lagt mig igen.
   Var 6e timme fick jag antibiotika.
   Jag hade på mig min nyköpta omlottklänning som jag tänkt ha för förlossningen eftersom jag inte ville föda i sjukhuskläder.
   Eftersom jag ville skapa en känsla som var så långt ifrån sjukhusaktig som jag möjligtvis kunde.

Ja, så börjar min förlossningsberättelse och fortsättningen följer...

Mitt eller ditt?

Vi bor några nätter hos mina föräldrar och pappa tog med Linus ut på promenad i vagn.
   Och jag började gråta.
 
Linus blev lite ledsen när vi satte på honom overallen och la honom i vagnen.
   Säkert blev det lite varmt.
   När vagnen kom utanför dörren blev det tyst och jag gick för att passa på att sova lite.

Men så överfölls jag av en klump i bröstet och tårarna kom.
   Jag tänkte att tänk om han ligger och gråter i vagnen.

Vi har ingen vagn till Linus hemma hos oss.
   Vi har en bärsjal och en sele.
   Bär honom nära kroppen.

Han ligger och sover på min mage eller bredvid mig i sängen.
   Jag tror på kroppskontakt och närhet.
   Ingen 5-minutersmetod här.

Mamma upptäckte att jag var ledsen och jag berättade varför.
   "Tror du inte att du är extra känslig för om Linus ska känna sig övergiven, för att du själv fick ligga ensam mycket när du var liten?" frågade hon.
   Jo, så är det säkert.

Jag låg i en kuvös på sjukhus i en månad när jag bara var några veckor gammal.
   Jag tror det påverkade mig mer än man trodde på den tiden.
   I terapin har jag besökt en liten Ellen och lagt mig bredvid henne där i sängen.
 
Mina egna erfarenheter ligger så klart till grund för hur jag vill att Linus ska ha det och inte ha det.
   Bebisar får ett stresspåslag av att ligga och gråta själva så det ska han inte behöva.
   Att han är ledsen är helt okej, men då ska han ligga i en famn.
   Min eller någon annans.

Jag tror att närheten och vetskapen om att någon finns där när de behöver, gör barn trygga.
   Jag tror inte att det går att skämma bort små barn med kärlek och närhet och trygghet.

Tycker han om att ligga själv i en vagn är det jättebra.
   Hemma ligger han och sover i nästet på dagarna.
   Så länge han är nöjd är det bra.

Pappa kom tillbaka med vagnen och Linus hade inte gråtit på promenaden.
   Han hade möjligtvis tyckt att det var lite instängt och försökt sparka av sig täcket.
   Det var allt.

När jag sen låg och vilade tänkte jag att det är viktigt att hålla isär det.
   Vad är mitt och vad är ditt.
   Att ta beslut om hur jag vill ordna det för mitt barn kan jag göra utifrån mina erfarenheter.
   Men inte tro att jag behöver trösta honom när det är min egen sorg jag känner.

Så jag letade upp den där lilla Ellen i mig som var ledsen och kände sig övergiven.
   Och så kramade jag om henne istället.

Den där sömnen

Man blir trött av att vara småbarnsförälder.
   Ja, det vet man ju.
   Det hör liksom till att man inte får sova på nätterna.
   Det vet man ju.
   Men det är ändå svårt att föreställa sig just hur trött man faktiskt blir.
   Av att sällan få sova mer än ett par timmar i taget, dygn efter dygn efter dygn.
 
Jag förlorade en hel del blod vid förlossningen, så har ett lågt blodvärde som också gör mig matt.
   Och när jag så åkte på en ordentlig förkylning med feber, så blev det ju knappast bättre.
   Peter byter gärna blöja mitt i natten, men amningen går inte att byta bort.

Linus är dessutom en livsnjutare som gärna äter i lugn takt, så med en rap-paus mellan brösten och kanske ett blöjbyte, får jag nog räkna med en timme för varje gång.
   Har jag tur väcker han mig bara var fjärde timme för att äta, oftast oftare.
   Härom natten låg han klarvaken och tittade på mig i över två timmar.
   Då försöker jag andas lugnt och tänka att tids nog kommer han att somna!

Tackar Gud att jag inte har en skrikig bebis i alla fall.
   Han gnyr kanske lite och knorrar, ligger och viftar med armar och ben.
   Men värre än så blir det sällan.
   Han är en fantastiskt cool och lugn unge, som mest tittar på oss med stora ögon.

Hans första vecka i livet tillbringade vi på sjukhus där det var schemalagd amning på nätterna och vägning eller tester lite då och då, men gott om tid att vila på dagen.
   Första veckan hemma, var Peter också ledig och tog honom efter första morgonmålet så jag fick sova ett par timmar, och lite då och då under dan.
   Sen kom mina föräldrar på besök och mamma stannar nu några dagar extra för att ge mig lite mer vila.
   Det behövs.
 
Kan knappt tänka mig hur jag skulle klarat mig om jag var själv.
   Fast jag vet ju också att man klarar av det man behöver.
   Eller blir galen, det är nog också ett alternativ.

It takes a village.
   Det är nyttigt att lära sig att be om hjälp och att ta emot den.
   Att släppa alla tankar på att man borde klara av sånt här själv.
   Att släppa alla tankar på att livet just nu ska innehålla mer än amning, sömn och mat.
   Låta någon annan gå och handla.

Och så vet jag ju att det är en begränsad tid i livet.
   Att det inte alltid kommer vara såhär.
   Att vi lär känna varandra bättre och bättre och att jag lär mig vad som fungerar för honom.
   Att han kommer äta lite mer sällan.
   Att han förmodligen kommer äta ännu oftare och sova ännu mindre i nån period.
   Men att det också kommer att gå över.

Viktigast av allt tror jag är att inse att det här är vår första tid tillsammans.
   Att det här får vara allt som är just nu.
   Att livet just nu inte behöver vara något mer än det här.
   Att det här är stort nog.

Paralleller

"Jag vet inte hur det är för dig", sa min mamma,"men jag kan inte låta bli att tänka på hur det var när du var liten."
   Det kunde inte jag heller.

Jag föddes med hjärtfel och låg en del på sjukhus när jag var liten.
   På den tiden tänkte man inte kängurumetod, men gjorde så gott man kunde för att göra det mysigt kring kuvösen med nallar och sånt.
   Kanske inte något som skapade en ökad känsla av närhet för en liten två veckors bebis dock.

Nu när det började närma sig tid att föda barn, kände jag att jag inte ville att min egen känsla för sjukhus skulle påverka min förlossning.
   Jag ville att det skulle kännas liv och födelse och inte sjukdom.
   Jag ville inte känna mig maktlös i relation till sjukhuspersonal som jag gjort tidigare.
   Därför såg jag till att ha med mig en doula, och förbereda mig så gott jag kunde om de alternativ jag hade kring smärtlindring och vilka konsekvenser de kunde få på förlossningsförloppet, bebisen och mig.
 
Jag ville ha en så naturlig förlossning som möjligt.
   Istället fick jag nio nätter på sjukhus med sjukhusmat och sjukhuspersonal och ronder och undersökningar.
 
När Linus sen hade fötts och fick gulsot var det han som behövde undersökas och stickas.
   Jag stod mitt i natten och smekte honom lugnt över huvudet samtidigt som de letade efter ett nytt ställe att sticka honom i handen för att kunna ta blod.
   Och då tänkte jag på lilla Ellen.
   Jag har fortfarande små vita ärr på mina händer där det suttit venflon för dropp och annat.
 
Jag berättade för barnmorskan som tog provet om det och hon sa att det ju är bra för Linus att jag har den erfarenheten, för jag kan ge honom det jag hade behövt då.
   Han sov hela tiden bredvid mig i sängen istället för i den lilla plastbaljan och när han behövde sola kändes det jätteviktigt att han inte skulle behöva ligga själv.
   Som tur är har de nu solmadrasser som man knyter fast de små på, som gör att de fortfarande kan sova i armhålan på en och som man sen kan lyfta upp i famnen när man ska amma.

Min terapeut kommenterade att man inte alltid får det man vill, man får det man behöver.
   Och jag tror det är något som läkt i mig under de här dagarna och nätterna.
   Att ta hand om Linus behov har varit att ta hand om lilla Ellens.
   Att stå på mig i relation till läkare och annan personal kring det jag tycker är viktigt har stärkt mig i att jag inte är maktlös.
   Att lära känna alla mysiga barnmorskor och undersköterskor gjorde mig trygg.
 
Så det är konstigt, ingenting blev som jag hade tänkt mig, men ändå precis som jag ville.

Elva dagar gammal

Han ligger och tittar på mig med stora ögon.
   Elva dagar gammal är han.
   Ögon som utforskar och ibland svävar iväg.

Jag undrar vad han tänker.
   Vad han upplever.
   Vem han är.

Han tittar på mig och jag vet inte vad jag ska göra.
   Just nu vet jag.
   Jag ska ge honom mat.
   Jag ska byta hans blöja.
   Jag ska pussa på honom och hålla honom.
   Jag ska försöka att inte ha ihjäl honom.

Men sen då?
   Hur ska jag kunna möta alla hans behov?
 
Det blev en ganska lång förlossning.
   Vattnet gick en onsdag morgon.
   Eftersom hans huvud inte hade fixerat sig, la de in mig på sjukhuset.
   Jag som tänkte vara hemma så länge som möjligt när förlossningen startade, fick tänka om.
   Nio nätter på sjukhus blev det tillslut.

När jag äntligen kunde dra ut honom ur min kropp tre minuter efter midnatt på söndagen, var han lite trött.
   Jag förlorade en hel del blod och var också ganska trött.
   Min kropp fokuserade på att skapa blod före mjölk och han fick gulsot.

Han låg vid mitt bröst och tittade på mig med apatiska ögon, orkade inte suga och blicken sa mig bara att han inte orkade bry sig ens.
   En blick som fortfarande förföljer mig.
   Att inte kunna mata sitt barn.

Så vi stödmatade och jag pumpade och han fick sola och så vände det tillslut.
   Det var aldrig någon riktig fara, så vi var aldrig oroliga för hur det skulle gå, men ändå.
   Man är skör som ny förälder.
   När man inte sovit mer än två timmar per natt i flera nätter.
   Räcker jag till?

Där ligger han i total tillit till att jag kommer ta hand om honom.
   Hos honom finns ingen rädsla än.
   Inga minnen talar om för honom att människor sviker.
   Han litar fullständigt på att jag ska skydda honom.
   Och ge honom det han behöver.

Efter nio nätter fick vi äntligen komma hem.
   Med en liten Linus, som nu äter nästan konstant.
   Som fått runda kinder och en liten dubbelhaka.
   Som frustrerat attackerar bröstet om maten dröjer för länge.
   Och med vakna ögon tittar på mig med närvaro och nyfikenhet.  

Från dag till dag

Hur snabbt livet förändras.
   För alltid och totalt.
 
Jag inser att dagen innan jag kommer att vara mamma till ett barn, kommer jag inte att veta att det är då det kommer ske.
   Från en dag till en annan kommer allt bara att förändras.
   Jag kommer att gå från att vara gravid, till att vara mamma.

Mitt barn kommer att gå från att vara ett foster i min kropp, till att vara ett barn i världen.
   Han kommer gå från att omslutas av varmt vatten till att känna luften mot sin hud.
   Från att få sitt syre via navelsträngen till att helt plötsligt öppna upp sina lungor och börja andas.

Det kommer att finnas ett före och ett efter.
   För oss båda.

Som med döden.
   Från en dag till en annan förändras allt.
   En människa går från att leva till att vara död i vår värld.
   Lika oåterkalleligt som födelsen.

Och vi människor kan inte förhindra det.
   Och ofta inte förutse det, exakt när det ska ske.
   Vi kan bara acceptera det.

Vilken livsläxa, att lära sig att acceptera det vi inte kan påverka.
   Att låta livet svepa med oss.
   Att låta oss slungas in i det och ut ur det när det är dags.
   Att acceptera att andra slungas in och ut ur våra liv när det är dags.
 
Att släppa taget när det är dags.
   Att låta sig omvandlas när det är dags.
   Att ta emot nytt liv när det är dags.

Kärleken

Något har hänt med kärleken.

   Kärleken jag känner. 

   Det har infunnit sig ett lugn och en sprudlande glädje.

Dels en förväntan över barnet som snart kommer.

   En föraning om hur hjärtat kommer att växa sig större. 

Men framförallt en lekfull och passionerad kärlek till mannen jag älskar. 

   Mannen jag väntar barn med. 

Kanske är det för att de senaste ett och ett halvt åren varit ganska tuffa.

   Att det tagit på krafterna att inleda ett liv tillsammans mitt i livet, med allt vad det innebär.

   Men att vi nu börjat komma ut på andra sidan.

Att vi nu börjar kunna känna frid tillsammans.

   Att vi skrattar så mycket. 

Kanske är det hormonerna.

   Hormonerna som binder oss närmare så vi ska kunna ta hand om vårt barn tillsammans.

   Så vi ska orka med sömnlösa nätter och en annan varelse som upptar vårt fokus. 

Att vi jobbar med ett gemensamt projekt att förbereda oss och få allting färdigt.

   Att vårt gemensamma liv äntligen fått ta mer utrymme i oss. 

Kanske är det för att jag tvingats kapitulera inför kroppens begränsningar och ber om hjälp mer.

   Låter honom hjälpa mig mer.

   Låter honom finnas där för mig.

   

Tillåter mig att bara finnas där. 

   Tillåter mig att älskas, trots att jag inte orkar tömma diskmaskinen.  

Kanske är det en kombination.

   Och kanske spelar det ingen roll. 

  

Kanske är det enda viktiga att kärleken flödar.

   Att den återigen fyller ut mina inre utrymmen.

   Och med den passionen och glädjen och tryggheten.

Han bestämmer

I morse vaknade jag med ett pirr i magen, som om det är julafton.
   Jag är i vecka 38 nu och det innebär att bebisen i magen är färdig för att födas.
   Det kan fortfarande dröja flera veckor, men bara vetskapen om att han är färdig gör mig alldeles pirrig.

När det är dags, är det han som bestämmer.
   Det finns något befriande i det.
   Att det inte är jag som ska bestämma när vi sätter igång.
   Att jag inte behöver försöka välja bästa möjliga tidpunkt.
   Att det är han som sätter igång det när han vill ut.
   När han är redo.

Och jag kan bara vänta.
   Och vila.
   Och förbereda mig.

Vår doula var här i veckan och vi gick igenom förlossningsförloppet, vad vi kan tänkas vara oroliga för och så fick vi öva på sätt att hantera smärta.
   Jag känner mig väldigt trygg i att jag kommer ha mina två coacher med mig som kan hjälpa mig att fortsätta vara närvarande.

Annars är det ju en överlåtelseövning det här.
   Att ha tillit till livet, till min kropp, till bebisen.
   Allt som jag inte kan ha kontroll över.
   Att våga bara vara i det och låta allt ske.

Det är en lektion i livet det här.
   Och jag kan undra hur den kommer påverka min relation till just livet.
   Och till Gud.
 
Hösten är för mig en tid för nystart.
   Att låta det gamla få dö bort och skapa plats för något nytt.
   En perfekt tid att få röra sig i gränslandet mellan kropp och själ, födelse, liv och död.

En möjlighet att få möta mitt mest primitiva jag.
   Där allt irrelevant skalas bort.
   Där jag får undersöka var mina gränser går, vad jag klarar av.
   Där jag tillslut kommer att få möta mitt barn i största öppenhet och sårbarhet.
   När han bestämmer att det är dags.

Kroppen och orken

Jag märker att kroppen förbereder sig för att föda.
   Jag har börjat få förvärkar.
   Livmodern blir alldeles hård och det molvärker nere i magen och i ryggslutet.
   Men inte direkt så att det gör ont.
   Sen går det över efter ett tag.

Igår höll det på från och till i några timmar, tills jag la mig ute i badtunnan och flöt ett tag.
   Helt plötsligt blev det så verkligt, att det kan sätta igång när som helst.
   Och det är så stort så jag kan knappt ta in det.

Jag läser en massa förlossningsberättelser och förundras över hur olika allas resor är.
   Jag tänker att han gärna får stanna där inne i ett par veckor till, på fredag går vi in i vecka 38.
   Men vet ju också att han kommer komma när det är dags.

Kroppen signalerar tydligt när jag anstränger mig för mycket.
   Som när jag böjer mig framåt för att sätta på mig strumpor.
   När magen kläms ihop lite kommer det en förvärk.
   När jag bär saker som är lite tyngre eller plockar upp saker från golvet så kommer de också.
   Eller så får jag ont i fogen fram eller i de inflammerade handlederna.
   Står jag upp för länge får jag kramp i benen.

Jag är både trött, orkeslös och rastlös på samma gång.
   Jag sover dåligt på nätterna och det är full aktivitet i magen.
   Jag vankar sakta runt här hemma och försöker hitta lagom pyssliga saker att göra.
   Jag önskar jag orkade göra mer, men känner också att det är ganska nyttigt att helt enkelt inte kunna göra.

Samtidigt försöker jag njuta av min gravidkropp medan jag kan.
   För jag tycker verkligen så mycket om den!
   Tror jag kommer sakna kulan jag har och hur bebisen rör sig i den.
   Men börjar också se fram emot att bli lite mer lättrörlig igen.
 
Kroppen har förändrats så mycket under graviditeten, så det ska bli spännande att se hur den kommer se ut och fungera när jag inte är gravid längre.
   När den kommer få helt andra funktioner.
   Den har verkligen fungerat bra för att vara gravid i.
   Jag hoppas den kommer fungera lika bra att föda i och att amma i.
   Jag ska i alla fall göra mitt bästa för att hjälpa den så gott jag kan.

Ylva Maria Thompson hjälper mig att föreviga min gravidkropp. 

I gipsformen ska hon gjuta och bronsera en skulptur till mig. 

Blir du också sugen på att föreviga en kroppsdel, hittar du info här!