Min förlossningsberättelse - del 4 - ett barn är fött

Vid kl 21 på kvällen den 29e oktober var det dags för skiftbyte och jag fick en ny barnmorska och undersköterska. 
   Då var jag 10 cm öppen.

   Ungefär samtidigt dök doulan upp igen efter att vi kallat på henne.

   Genast ville barnmorskan diskutera vissa saker i mitt förlossningsbrev.

   Jag hade önskat att få föda på huk eller på alla fyra för att arbeta med tyngdkraften, men han meddelade att det inte gick om han skulle kunna göra det norska greppet, som är till för att minska bristningar. 

   Då behöver man ligga på sidan eller halvsitta i sängen.

Jag blev lite ställd och var inte jättesugen på att diskutera när jag var så nära att föda fram mitt barn. 

   Det var även några andra frågor som behövde tas och när jag sen fick sitta en stund i duschen kom doulan in till mig.

   Hon hade ju noterat att jag reagerat på den förändrade stämningen och märkte att jag var lite låg, så hon sa att jag ju om jag ville kunde be om att få byta barnmorska. 

   Jag vill inte gärna vara till besvär och tyckte det kändes jobbigt, men hon erbjöd sig att ta det med honom om jag ville.

   Det ville jag.

Sen kom hon dock tillbaka och berättade att han ville prata med mig.

   Jag satte mig i sängen igen och han frågade om jag ville byta för att jag inte fick föda i den ställning jag ville, för alla barnmorskor skulle tydligen vilja att jag födde i samma position.

   Jag försökte förklara att jag är en känslomänniska och mest bara kände att vi inte klickade. 

   Sen kom en kvinna in som presenterade sig som en koordinator på avdelningen och hon sa att jag hade den enda barnmorskan som bara hade mig, de andra var upptagna med flera födande, så det gick tyvärr inte att byta.

   Jag insåg att jag behövde fokusera om för att liksom ladda rummet med ny energi och sa till barnmorskan att "Då fungerar jag så här att då litar jag på att det kommer gå bra och så kör vi!". 

   Han var med och så släppte vi det som varit.

   Eftersom jag skrivit att jag själv ville ta ut mitt barn ur min kropp, sa jag att den ställning som kanske passade bäst för att göra det, var att halvsitta i sängen och han sa att jag bara behövde sätta mig ner precis mot slutet. 

   Fram tills dess kunde jag stå på knä eller på huk, som jag ville.

Vi återgick till att föda barn och jag ställde mig på knä i sängen lutad mot en sacco-säck.
   När värkarna övergick till krystningsvärkar kände jag en tydlig skillnad. 
   Värkarna gjorde inte ont längre utan det kändes bara som en stark kraft och jag insåg att den delen som gjorde ont var helt över. 

   Jag kände att jag ville trycka på och de sa att jag bara skulle krysta om jag verkligen inte kunde låta bli.
   Så jag lät bli.
   Tillslut sa de att det tog för lång tid, så nu behövde jag verkligen krysta.
   Hade de bara sagt tidigare att jag fick, hade jag ju gjort det för länge sen, så jag blev lite irriterad.
 
Jag tyckte det kändes som om han kommit bra långt ner, men barnmorskan sa att det var en bit kvar.
   Doulan uppmuntrade mig att själv känna efter hur långt ner bebisen kommit och när jag kände med ett finger, upptäckte jag att han var precis där, kanske 1 cm in bara. 
   Jag sa det till barnmorskan, och vid nästa värk tittade han och sa att "Jo, där är han visst".
   "Jag sa ju det!". 

Värkarna kom alltmer sällan och tillslut kände jag nästan inte av dem alls.
   Jag hade fått värkstimulerande i många timmar nu och de hade hela tiden höjt dosen.
   Nu fick jag klämma i och krysta på ren vilja.
   Barnmorskan coachade mig i hur länge jag skulle trycka på och tillslut var det dags för mig att sätta mig ner. 
   Det knackade på dörren och barnmorskan försvann en stund.
   När han kom tillbaka sa han att de var lite bekymrade för att det tog så lång tid. 
   Jag hade nu varit i utdrivningsfasen i nästan 3 timmar. 
   Jag kände att jag blev jättestressad och sa det till honom, att det var väldigt onödigt att säga det till mig, så jag blev stressad.
   "Vet du vad jag svarade?" sa han, "Att han är ute om 5 minuter, så nu fokuserar vi". 

Barnmorskan hade redan börjat hålla mot med varma blöta handdukar och coachade mig vidare med att säga till när jag skulle trycka på och när jag skulle pausa. 
   Jag började misströsta lite och fick återigen känna efter att huvudet var på väg ut.
   Jag tryckte på, men kände att det inte skulle gå.
   Peter, doulan och barnmorskan började heja på mig, att han alldeles snart var ute. 
   Jag kände det som att jag hade ett hinder i mig.
   Att jag för att få ut honom var tvungen att släppa taget helt. 
   Öppna upp mig helt.
   Inte bara fysiskt, utan på något annat plan också.
   Tillslut kände jag att jag bara behövde släppa på allt, så jag öppnade mig och öppnade mig och tryckte på och bestämde mig för att spricker jag nu så må jag spricka, men nu ska han ut. 
   Och jag tryckte på igen, fick pausa och så trycka på lite halvt och så var huvudet ute. 

Jag kan den här delen väl, för jag har den på video, doulan filmade. 
   Barnmorskan tog loss navelsträngen som satt ett varv runt halsen.
   Jag fick trycka på lite igen och så kom axlarna ut.
   "Nu kan du ta honom", sa barnmorskan och jag tog tag i honom och drog ut honom.
   Lyfte upp honom och utbrast "Men Gud" och "Herregud" och la honom på bröstet.
   När han väl låg där, tittade jag på honom och sa "Hej!" sen började jag skratta.
   Där var han, mitt barn.

Han var lite slö men kom efter ett tag igång och började skrika.
   Jag hade gissat att han inte skulle vänta med att födas till det beräknade datumet som var den 4e november, utan trodde han skulle komma den 29e oktober. 
   Nu visade det sig att han föddes 3 minuter över midnatt den 30e oktober.

Jag började blöda mycket och barnmorskan förvarnade oss att rummet skulle fyllas upp med folk. 
   Doulan uppmanade mig att bara fokusera på barnet på mitt bröst och det gjorde jag.
   Jag kände mig helt lugn och tittade på honom och smekte honom, vi räknade hans fingrar och tår och bekräftade att han faktiskt är en pojke. 
   En läkare kom in, men barnmorskan sa att jag slutat blöda. 
   1,35 liter blod förlorade jag.
   När de städat undan syddes jag med några stygn, men jag hade tack och lov bara spruckit väldigt lite. 
   
Jag hade önskat att bebisen skulle få gå igenom de 9 stegen. 
   Att i lugn och ro få ta sig fram till bröstet och börja suga.
   Barnmorskan ville helst få väga och mäta, så han skulle kunna gå vidare till nästa födsel sen, men vi stod på oss om att bebisen skulle få de 2 timmar det kan ta att ta sig till bröstet. 
   Han rörde sig sakta baklänges mot ena bröstet.
   Så låg han där ett tag och provade sig fram, fick tag på bröstvårtan, men orkade inte riktigt suga. 
   
Vi fick in en bricka med mackor och cider och vid halv 4 började Linus amma.
   Sitt namn hade han inte fått än, vi hade några namn på förslag, men inget verkade stämma, så det var först nästa dag när vi letade nya namn som vi hittade det. 
   Lintotten Linus.

Fortsättning följer...