Jag hade frågat några olika barnmorskor varför jag fick antibiotikan och hur det var tänkt att fungera, eftersom jag vid senaste urintestet inte haft Streptokocker B längre.
De menade att man aldrig blir av med dem helt och därför behövde behandlas.
Men om jag ändå inte kunde bli av med dem, varför var det då ens lönt att behandla, undrade jag.
De verkade alla bli lite irriterade.
Så när en äldre specialistläkare nu kom förbi, så förklarade han det ärligt för mig på ett sätt jag uppskattade.
Streptokocker B är otroligt vanlig hos kvinnor och även om det inte längre finns i urinen, kan det finnas i födelsekanalen och alltså smitta bebisen på vägen ut.
Det är ett spektrum av bakterier, där några få är väldigt farliga för bebisar, medan övriga är ofarliga.
Att testa vilken sort man har kostar för mycket, så det gör de inte.
De behandlade alltså mig, för att antibiotikan skulle gå över till bebisen, som skulle skyddas utifall att det var en farlig sort.
Okej, sa jag, då förstår jag.
Det andra han ville prata om var att jag fick ligga ner för att huvudet inte var fixerat.Jag var ganska frustrerad, eftersom det knappast gick att snabba på förlossningen liggande.
Jag ville upp och röra på mig, så bebisen skulle röra sig neråt.
Läkaren tyckte att han nu låg så pass långt ner, trots att han inte var helt fixerad, att risken var försumbar att navelsträngen skulle klämmas.
"Så det sämsta du kan göra" sa han, "är att ligga stilla här! Ut och promenera!".
"Och vill du vänta med igångsättning tills det gått 72 timmar så går det bra."
Så jag fick permission till nästa antibiotikados och vi gav oss ut på stan.Vi promenerade ner och överraskade en kompis i hennes butik och eftersom hon visste om att vi låg på förlossningen blev hon härligt förvånad.
Vi åt smarrig pizza på en restaurang, jag andades igenom värkar och sen promenerade vi väldigt sakta tillbaka igen.
På vägen kom vi förbi domkyrkan och jag som inte varit inne i en kyrka på många månader kände en längtan att gå in.Vi gick runt sakta, tog en tur ner i kryptan och tittade på förberedelserna inför påvens besök.
Så tände vi ett varsitt ljus i ljusbäraren och jag bad om en lyckad förlossning.
Att bebisen skulle må bra och att jag skulle ta rätt beslut under förlossningen, för honom och för mig.
Den första natten fick vi ett rum där det även fanns en säng för Peter, men andra natten hamnade jag i ett rum med en annan tjej.Hon var i vecka 27 och hade sammandragningar.
Doulan kommenterade det passande, "Det är lite förvirrad energi där inne när en ska hålla igen och en ska försöka öppna upp".
Peter fick låna en säng i ett litet rum rakt över korridoren.
Jag låg hela natten med mer regelbundna värkar och andades och andades.
När morgonen kom kände jag mig nästan euforisk och så nöjd med att jag kunnat andas mig igenom hela natten.
Andningen var det som verkligen var min stora trygghet under hela förlossningen.
Att bara andas helt vanligt, in och ut genom näsan som jag är van vid.
När jag andas normalt, låter jag kroppen veta att allt är normalt och den blir lugn.
Ingen profylaxandning och inget flåsande, bara vanlig andning.
På fredagen vandrade jag återigen tålmodigt fram och tillbaka i korridoren.
Peter undrade om vi inte skulle låta dem sätta igång mig, men jag kände så tydligt att om förlossningen tar ett par dagar extra av mitt liv, vad spelar det för roll.
Så länge bebisen mår bra och jag har ork.
För att snabba på förloppet lite på mer naturlig väg, kallade vi på doulan som fick hjälpa oss med några övningar för att få ner bebisen i förlossningsläge.
Vid en fick jag ligga på sidan i sängen, med det övre benet liggande över det andra, lutandes ner mot golvet.
Vid den andra fick jag stå på knä uppe på sängkanten och sen luta mig ner och ställa mig på underarmarna på golvet.
Japp, med stor gravidmage och allt.
Men självklart också med hjälp av Peter och doulan som sen fick baxa upp mig igen.
Sen bestämde vi oss för att gå ut och äta middag på stan."Ta ett glas vin" sa doulan, "då brukar det komma igång".
Vi promenerade sakta ner till Stortorget och jag åt mellan värkarna en god Ceasarsallad.
Bredvid oss satt en mamma med en bebis i sjal, kändes som ett lovande tecken.
Eftersom värkarna blivit starkare, orkade jag inte sitta kvar så länge och sen fick Peter leta upp en taxi som tog oss tillbaka till sjukhuset.
För att kunna fokusera lite mer på mitt värkarbete hade vi under dagen fått ett eget rum där jag nu under natten fick starkare och starkare värkar.
Äntligen verkade det hända saker och när jag undersöktes visade det sig att livmoderhalsen var helt utplånad och jag var öppen 1,5 cm.
Inte mycket, men äntligen något.
Några timmar senare var jag öppen 2-3 cm och fick mitt i natten äntligen lämna perinatalavdelningen och rullas ner till förlossningen.
Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar