Kärleken jag känner.
Det har infunnit sig ett lugn och en sprudlande glädje.
Dels en förväntan över barnet som snart kommer.
En föraning om hur hjärtat kommer att växa sig större.
Men framförallt en lekfull och passionerad kärlek till mannen jag älskar.
Mannen jag väntar barn med.
Kanske är det för att de senaste ett och ett halvt åren varit ganska tuffa.
Att det tagit på krafterna att inleda ett liv tillsammans mitt i livet, med allt vad det innebär.
Men att vi nu börjat komma ut på andra sidan.
Att vi nu börjar kunna känna frid tillsammans.
Att vi skrattar så mycket.
Kanske är det hormonerna.
Hormonerna som binder oss närmare så vi ska kunna ta hand om vårt barn tillsammans.
Så vi ska orka med sömnlösa nätter och en annan varelse som upptar vårt fokus.
Att vi jobbar med ett gemensamt projekt att förbereda oss och få allting färdigt.
Att vårt gemensamma liv äntligen fått ta mer utrymme i oss.
Kanske är det för att jag tvingats kapitulera inför kroppens begränsningar och ber om hjälp mer.
Låter honom hjälpa mig mer.
Låter honom finnas där för mig.
Tillåter mig att bara finnas där.
Tillåter mig att älskas, trots att jag inte orkar tömma diskmaskinen.
Kanske är det en kombination.
Och kanske spelar det ingen roll.
Kanske är det enda viktiga att kärleken flödar.
Att den återigen fyller ut mina inre utrymmen.
Och med den passionen och glädjen och tryggheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar