Min gammelmormor Ellen brukade prata om tankens kraft.
Att det faktiskt spelar roll vad man tänker.
Att ens tankar kan förändra tillvaron.
Jag utforskade om det verkligen behövde vara sämre att vandra i regn än sol.
Eller att vandra i bullrig stadsmiljö än i fridsam natur.
Det jag insåg var att jag kände och tänkte så mycket negativt per automatik, där det faktiskt inte behövdes.
Att jag, om jag ansträngde mig lite, kunde hålla isär det.
Att jag kunde fortsätta vara glad trots att det gjorde ont i fötterna till exempel.
När jag blivit väckt flera gånger per natt för att amma eller byta blöja.
Då har jag insett att om jag tänker att det är jobbigt, så blir det också det.
Men om jag hälsar min lilla älskling med kärlek och anstränger mig för att tänka att det är ganska så fantastiskt att jag får möjlighet att amma just honom, ja då blir det också det.
Vissa gånger är det svårare så klart.
Men ännu svårare blir det faktiskt om jag låter de negativa tankarna ta över.
Vissa dagar har jag gått upp och känt mig som en zombie.
Jag har blivit arg för minsta lilla och varit irriterad och ledsen.
Men så har jag ofta upptäckt att jag tycker det är ganska så tråkigt att känna så.
Att här sitter jag med den här underbara lilla varelsen i famnen och känner mig sur.
Det är ju jättetråkigt.
Så då bestämmer jag mig för att så vill jag inte ha det.
Att om jag ska vara trött kan jag ju i alla fall vara glad också.
Och om jag bara accepterar det som är och slutar tycka att det vore bättre på något annat sätt, så kan jag njuta av det som är.
Så då sätter jag på lite julmusik och dansar runt med Linus i famnen.
Jag attackpussar honom tills han tittar på mig med en sex veckor gammal bebis tonåringsblick som säger "Vad jobbig du är mamma!".
Idag ställde jag mig också och målade väggmålning istället för att sova.
För jag har insett att lite egentid och att göra något som känns riktigt Ellen, är lika viktigt som att sova ikapp.
Det fyller på energidepåerna på andra sätt bara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar