Min förlossningsberättelse - del 1 - vattnet går

Innan jag skulle föda läste jag ett antal förlossningsberättelser.
   De lärde mig att en förlossning i princip kan gå till hur som helst.
   Förutom att det kommer ut barn på slutet, verkar allt kunna ske i vilken ordning som helst och ta hur lång tid som helst.
   Och det var bra att inse innan min egen började.

Jag hade förberett mig noggrant.
   Just för att jag visste att inget egentligen gick att planera, ville jag veta vilka val jag kunde behöva göra och liksom sätta trygga ramar runt allt, så att vad som helst skulle kunna hända där innanför.

Jag hade pratat med min terapeut om mina upplevelser av tidigare sjukhusvistelser och fått övningar att göra där jag föreställde mig olika scenarior under förlossningen och att de kändes bra.
   Vi hade tre långa samtal med vår doula innan.
   Vi gick igenom förlossningsförloppet, smärtlindringsmetoder och smärthanteringsmetoder.
   Jag visste från början att jag ville ha en så naturlig förlossning som var möjligt.
   Och jag visste att sannolikheten var större om jag hade ordentligt med stöd, därför kändes det viktigt med en doula.

Jag hade en tanke om att stanna hemma så länge som möjligt när det väl satte igång.
   Sitta och gunga på min pilatesboll framför en öppen brasa.
   Sitta ute i badtunnan och andas.

Födseln var beräknad till den 4e november.
   Veckan innan hade Peter en sista jobbresa inplanerad, men jag kände mig lite tveksam till om jag ville släppa iväg honom.
   Jag hade nån känsla av att det kanske inte var en så bra idé.
   Vi kollade i alla fall upp när tågen gick hem och hur många timmar det skulle kunna tänkas ta om jag till exempel ringde honom mitt i natten.

På morgonen den 26e oktober låg jag och drog mig i sängen.
   Vid kl 10 gick jag upp för att gå på toaletten och upptäckte att det rann vatten ner längs insidan av benen.
   Hjärtat började skutta "Vattnet har gått!".
   Jag visste inte vem jag skulle ringa först och minns knappt vem jag valde.
 
Ringde i alla fall till förlossningen för att berätta att vattnet gått, men att bebisens huvud vid senaste besöket hos barnmorskan fortfarande inte hade fixerats.
   De ville att jag skulle komma in på undersökning och när de föreslog en tid om bara 45 minuter sa jag att jag nog inte hann till det eftersom jag var tvungen att ta bussen.
   Jag fick en tid en timme senare.

Jag ringde Peter som precis hade anlänt till Strängnäs och fick hyra en bil för att börja köra mot Lund.
   Jag ringde doulan som erbjöd sig att följa med mig in, eftersom Peter inte var hemma.
   Jag ringde mina föräldrar och berättade att det satt igång, varpå mamma talade om för mig att jag minsann inte skulle ta bussen in till förlossningen utan att hon gärna betalade en taxi.
   Taxi, det hade jag inte ens tänkt på att jag kunde ta.
 
Sen satt jag och försökte bestämma vilka strumpor jag skulle ha i 10 minuter.
   Jag åt ett par mackor till frukost, där den ena blev en halv cm tjock och den andra ungefär 3.
   Jag kände mig helt speedad och upprymd och tänkte att även om jag nog skulle få åka hem igen, så var det nog bra om jag tog med min förlossningsväska som jag i alla fall packat.

Det var bra eftersom de inte släppte hem mig.
   Jag hade en urinvägsinfektion ett par veckor tidigare och har man väl haft Streptokocker B under graviditeten, så vill de ge en antibiotika intravenöst innan bebisen föds.
   Dessutom var ju inte huvudet fixerat och alltså fanns det en risk att navelsträngen skulle klämmas om jag inte låg ner.

När jag kom in berättade sköterskan som tog emot mig, att det kanske skulle vara lite väntetid, eftersom jag var den 5e den morgonen som kommit in med vattenavgång.
   Något som var väldigt ovanligt då endast 10 % av förlossningarna börjar så.
   För att ta reda på om vattnet verkligen gått ville den unge läkaren göra en vaginal undersökning, något jag också blivit varnad för.
   När vatten har gått, ska man helst inte föra in något som kan dra in bakterier.
   Dessutom behövs det inte, då det finns andra sätt att ta reda på om det är vattnet som gått.
   Jag påpekade det och han lommade iväg för att titta på vätskan från min binda i ett mikroskop istället.
   Han kom tillbaka och meddelade att det inte gick att fastställa, men då hade det runnit ut så pass mycket mer vatten på britsen att han inte behövde undra längre.

Läkaren meddelade mig att de ville lägga in mig och gärna sätta igång förlossningen så fort som möjligt.
   Det var inte okej för mig.
   Jag visste att man i Lund gärna vill sätta igång förlossningen efter 24 timmar om vattnet går.
   Jag har hört att det tidigare var 48 timmar, men nu när de slagits ihop med Malmö som haft 24 timmar och vägrat byta, så har även de det.
   Alltså utan medicinska orsaker.
   I Ystad har de till exempel 72 timmar.
   Han gick tillslut med på att i alla fall ge mig 24 timmar och jag tänkte att det sen fanns tid att förhandla vidare.

Jag lämnades ensam med doulan en stund och lät tårarna komma.
   Tårar över att det inte blev som jag hade tänkt mig.
   Att jag som helst hade velat föda hemma, och inte kände mig särskilt sugen på att vara på sjukhus alls, nu blev inlagd.
   Jag sa till doulan att jag bara behövde få vara ledsen en stund, för att sen fokusera om och så är allt som det ska vara.

En sköterska kom in och bad mig vänta i väntrummet och jag undrade om jag verkligen borde det eftersom jag fått höra att jag inte borde resa mig upp.
   Hon gick för att dubbelkolla och återkom och sa att jag visst hade rätt och skulle ligga kvar.
   Sen kom de och rullade upp min säng på avdelningen.
 
Väl uppe på avdelningen hade det hunnit bli eftermiddag och jag fick en väldigt sen lunch.
   Doulan stannade med mig tills Peter kom.
   Jag pratade nästan konstant under de 8 timmarna vi tillbringade tillsammans och frågade henne vid något tillfälle om det var normalt.
   Vi skrattade gott och hon konstaterade att det var det.
   Man blir lite speedad.

På eftermiddagen började jag också få lite värkar, men varken särskilt starka eller ofta.
   Varje gång jag gick upp för att kissa under det första dygnet, fick jag ringa på barnmorskan som kom och kollade bebisens hjärtljud när jag väl lagt mig igen.
   Var 6e timme fick jag antibiotika.
   Jag hade på mig min nyköpta omlottklänning som jag tänkt ha för förlossningen eftersom jag inte ville föda i sjukhuskläder.
   Eftersom jag ville skapa en känsla som var så långt ifrån sjukhusaktig som jag möjligtvis kunde.

Ja, så börjar min förlossningsberättelse och fortsättningen följer...