Han bestämmer

I morse vaknade jag med ett pirr i magen, som om det är julafton.
   Jag är i vecka 38 nu och det innebär att bebisen i magen är färdig för att födas.
   Det kan fortfarande dröja flera veckor, men bara vetskapen om att han är färdig gör mig alldeles pirrig.

När det är dags, är det han som bestämmer.
   Det finns något befriande i det.
   Att det inte är jag som ska bestämma när vi sätter igång.
   Att jag inte behöver försöka välja bästa möjliga tidpunkt.
   Att det är han som sätter igång det när han vill ut.
   När han är redo.

Och jag kan bara vänta.
   Och vila.
   Och förbereda mig.

Vår doula var här i veckan och vi gick igenom förlossningsförloppet, vad vi kan tänkas vara oroliga för och så fick vi öva på sätt att hantera smärta.
   Jag känner mig väldigt trygg i att jag kommer ha mina två coacher med mig som kan hjälpa mig att fortsätta vara närvarande.

Annars är det ju en överlåtelseövning det här.
   Att ha tillit till livet, till min kropp, till bebisen.
   Allt som jag inte kan ha kontroll över.
   Att våga bara vara i det och låta allt ske.

Det är en lektion i livet det här.
   Och jag kan undra hur den kommer påverka min relation till just livet.
   Och till Gud.
 
Hösten är för mig en tid för nystart.
   Att låta det gamla få dö bort och skapa plats för något nytt.
   En perfekt tid att få röra sig i gränslandet mellan kropp och själ, födelse, liv och död.

En möjlighet att få möta mitt mest primitiva jag.
   Där allt irrelevant skalas bort.
   Där jag får undersöka var mina gränser går, vad jag klarar av.
   Där jag tillslut kommer att få möta mitt barn i största öppenhet och sårbarhet.
   När han bestämmer att det är dags.