Paralleller

"Jag vet inte hur det är för dig", sa min mamma,"men jag kan inte låta bli att tänka på hur det var när du var liten."
   Det kunde inte jag heller.

Jag föddes med hjärtfel och låg en del på sjukhus när jag var liten.
   På den tiden tänkte man inte kängurumetod, men gjorde så gott man kunde för att göra det mysigt kring kuvösen med nallar och sånt.
   Kanske inte något som skapade en ökad känsla av närhet för en liten två veckors bebis dock.

Nu när det började närma sig tid att föda barn, kände jag att jag inte ville att min egen känsla för sjukhus skulle påverka min förlossning.
   Jag ville att det skulle kännas liv och födelse och inte sjukdom.
   Jag ville inte känna mig maktlös i relation till sjukhuspersonal som jag gjort tidigare.
   Därför såg jag till att ha med mig en doula, och förbereda mig så gott jag kunde om de alternativ jag hade kring smärtlindring och vilka konsekvenser de kunde få på förlossningsförloppet, bebisen och mig.
 
Jag ville ha en så naturlig förlossning som möjligt.
   Istället fick jag nio nätter på sjukhus med sjukhusmat och sjukhuspersonal och ronder och undersökningar.
 
När Linus sen hade fötts och fick gulsot var det han som behövde undersökas och stickas.
   Jag stod mitt i natten och smekte honom lugnt över huvudet samtidigt som de letade efter ett nytt ställe att sticka honom i handen för att kunna ta blod.
   Och då tänkte jag på lilla Ellen.
   Jag har fortfarande små vita ärr på mina händer där det suttit venflon för dropp och annat.
 
Jag berättade för barnmorskan som tog provet om det och hon sa att det ju är bra för Linus att jag har den erfarenheten, för jag kan ge honom det jag hade behövt då.
   Han sov hela tiden bredvid mig i sängen istället för i den lilla plastbaljan och när han behövde sola kändes det jätteviktigt att han inte skulle behöva ligga själv.
   Som tur är har de nu solmadrasser som man knyter fast de små på, som gör att de fortfarande kan sova i armhålan på en och som man sen kan lyfta upp i famnen när man ska amma.

Min terapeut kommenterade att man inte alltid får det man vill, man får det man behöver.
   Och jag tror det är något som läkt i mig under de här dagarna och nätterna.
   Att ta hand om Linus behov har varit att ta hand om lilla Ellens.
   Att stå på mig i relation till läkare och annan personal kring det jag tycker är viktigt har stärkt mig i att jag inte är maktlös.
   Att lära känna alla mysiga barnmorskor och undersköterskor gjorde mig trygg.
 
Så det är konstigt, ingenting blev som jag hade tänkt mig, men ändå precis som jag ville.