Den där sömnen

Man blir trött av att vara småbarnsförälder.
   Ja, det vet man ju.
   Det hör liksom till att man inte får sova på nätterna.
   Det vet man ju.
   Men det är ändå svårt att föreställa sig just hur trött man faktiskt blir.
   Av att sällan få sova mer än ett par timmar i taget, dygn efter dygn efter dygn.
 
Jag förlorade en hel del blod vid förlossningen, så har ett lågt blodvärde som också gör mig matt.
   Och när jag så åkte på en ordentlig förkylning med feber, så blev det ju knappast bättre.
   Peter byter gärna blöja mitt i natten, men amningen går inte att byta bort.

Linus är dessutom en livsnjutare som gärna äter i lugn takt, så med en rap-paus mellan brösten och kanske ett blöjbyte, får jag nog räkna med en timme för varje gång.
   Har jag tur väcker han mig bara var fjärde timme för att äta, oftast oftare.
   Härom natten låg han klarvaken och tittade på mig i över två timmar.
   Då försöker jag andas lugnt och tänka att tids nog kommer han att somna!

Tackar Gud att jag inte har en skrikig bebis i alla fall.
   Han gnyr kanske lite och knorrar, ligger och viftar med armar och ben.
   Men värre än så blir det sällan.
   Han är en fantastiskt cool och lugn unge, som mest tittar på oss med stora ögon.

Hans första vecka i livet tillbringade vi på sjukhus där det var schemalagd amning på nätterna och vägning eller tester lite då och då, men gott om tid att vila på dagen.
   Första veckan hemma, var Peter också ledig och tog honom efter första morgonmålet så jag fick sova ett par timmar, och lite då och då under dan.
   Sen kom mina föräldrar på besök och mamma stannar nu några dagar extra för att ge mig lite mer vila.
   Det behövs.
 
Kan knappt tänka mig hur jag skulle klarat mig om jag var själv.
   Fast jag vet ju också att man klarar av det man behöver.
   Eller blir galen, det är nog också ett alternativ.

It takes a village.
   Det är nyttigt att lära sig att be om hjälp och att ta emot den.
   Att släppa alla tankar på att man borde klara av sånt här själv.
   Att släppa alla tankar på att livet just nu ska innehålla mer än amning, sömn och mat.
   Låta någon annan gå och handla.

Och så vet jag ju att det är en begränsad tid i livet.
   Att det inte alltid kommer vara såhär.
   Att vi lär känna varandra bättre och bättre och att jag lär mig vad som fungerar för honom.
   Att han kommer äta lite mer sällan.
   Att han förmodligen kommer äta ännu oftare och sova ännu mindre i nån period.
   Men att det också kommer att gå över.

Viktigast av allt tror jag är att inse att det här är vår första tid tillsammans.
   Att det här får vara allt som är just nu.
   Att livet just nu inte behöver vara något mer än det här.
   Att det här är stort nog.