Vi ringde efter doulan, som följde med oss ner.
På perinatalavdelningen hade de undersökt mig och konstaterat att jag var 2-3 cm öppen.
Nu gjorde de en till undersökning och liksom på avdelningen verkade det lite svårt att avgöra.
Tillslut sa barnmorskan att "Nej, det är bara ett veck man känner, du är bara 1,5 cm öppen".
Och jag kände det som att det gick bakåt.
"Måste jag åka upp på avdelningen igen då?" undrade jag förskräckt.
Men jag fick stanna kvar.
Något nedslagen fick jag ta ett bad och medan doulan satt och höll mig sällskap fick Peter sova.
Väl tillbaka på rummet la jag mig att vila och doulan åkte hem för att göra detsamma så hon också skulle orka vara med sen när det kom igång ordentligt.Jag låg och slumrade och andades igenom mina värkar.
Jag kände någon konstig smärta åt ryggen som om en nerv kom i kläm.
Satte mig tillslut upp och insåg att jag behövde kräkas.
Insåg att jag inte hann be om en påse och att det bästa vara att kräkas ut över golvet och kaskadkräktes rakt ut.
Ropade på Peter som yrvaket flög upp ur sängen och jag bara kräktes och kräktes.
Han lyckades tillslut ringa på larmet och en barnmorska och en undersköterska kom in och städade lugnt upp.
Tydligen var det helt normalt att kaskadkräkas över ett helt golv och de var vana.
Eftersom jag inte öppnade mig mer, föreslog de på förmiddagen att jag skulle ta lite cytotec.
Jag har hört om cytotec innan, att det egentligen inte är ett läkemedel framtaget för förlossningar och att det dessutom kan ha ganska ordentliga biverkningar i form av blödningar i livmodern och till och med att livmodern kan brista.
Därför var jag inte jättesugen på det.
Men jag insåg också att vi nog behövde göra något för att det skulle gå framåt och gick med på att testa.
Trots att jag sagt ja efter en del diskuterande, fortsatte barnmorskan att argumentera.
Jag sa att hon inte behövde.
Att jag valde det!
Något som kändes viktigt för mig, då jag själv ville känna genom hela förlossningen att det var jag som tog besluten.
Att jag aldrig kände mig överkörd eller som att jag gick med på något som jag egentligen inte ville.
De ville även börja med värkstimulerande, när jag väl öppnat mig mer, så att bebisen skulle få hjälp att komma ut.
Även här visste jag om biverkningar i form av problem med anknytning till bebisen och försenad amning.
Detta på grund av att man tillför ett syntetiskt oxytocin, vilket gör att kroppen inte bildar eget.
Det syntetiska påverkar dock inte kroppen på samma sätt som det egna, utan bidrar bara till att dra samman livmodern.
Därför får hjärnan alltså inte ta del av det må-gott-hormon som till exempel behövs för att signalera till brösten att producera mer mjölk.
En av orsakerna till att jag ville vara väl informerad om eventuella biverkningar, var att ändå kunna välja att använda ett läkemedel, men med en medvetenhet om vad man sen måste vara uppmärksam på och kanske kompensera för.Och eftersom jag nu var så pass trött efter flera dagars värkarbete, gick jag med på att använda det.
Eftersom jag var väldigt trött föreslog de också att jag skulle ta lite morfin och ett par alvedon för att få hjälp att sova lite.
Tar man morfin för nära födseln, vet jag att det kan påverka bebisens andning, men tas det i tid innan hinner det gå ur kroppen och påverkar inte.
Jag räknade med att det var ett antal timmar kvar, och gick med på det också.
Jag slumrade in i en dimma och minns hur de kom in och undersökte mig lite då och då och hur jag nu var 3 cm öppen, 5 cm öppen, 7 cm öppen.
Eftersom morfinet slappnar av kroppen är det inte ovanligt att det börjar gå fortare framåt med öppningen.
Jag började kvickna till och varierade mellan att sitta på pilatesbollen och gunga, eller stå upp lutad mot en sacco-säck på sängen, medan Peter masserade mig på ryggen.
När jag lärde mig om smärtlindringsmetoder innan ville jag veta vilka som inte hade biverkningar som påverkade mig eller bebisen negativt.
En av dem var sterila kvaddlar och jag var lite nyfiken på att testa dem.
Man sprutar då in lite sterilt vatten under huden där man har ont, i mitt fall nere i ryggen.
Kroppen tycker inte om sterilt vatten utan tar sig snabbt an det vilket frigör ett kroppseget smärtstillande medel i området som håller i sig i ett par timmar.
Vissa tycker att smärtan att sätta dem är värre än smärtlindringen de ger, men jag tyckte inte det var så farligt.
De lindrade nog smärtan i ryggen, men jag hade nog lika gärna kunnat vara utan dem.
Vi satte inte heller några fler.
Det som under hela förlossningen fungerade bäst för att hantera smärtan var absolut andningen.
Det i kombination med att Peter masserade mig väldigt hårt på några punkter nere i ryggen, men även strök mig lätt över övre delen av ryggen.
Beröringen gjorde stor skillnad!
Doulan tryckte även på akupressurpunkter på olika ställen på kroppen, vilket hjälpte.
Annan smärtlindring kände jag inte att jag behövde och jag ville inte heller ha lustgas, då jag ville vara så klar som möjligt i huvudet för att uppleva vad som hände i min kropp.
Under de här timmarna under dagen när jag öppnade mig till 10 cm, var det Peter och jag och en barnmorska och en undersköterska som i dämpat ljus och stort lugn arbetade oss fram.Det var den stämning jag hade hoppats på och jag upplevde aldrig smärtan som särskilt jobbig, utan lät krafterna verka i kroppen.
Doulan har i efterhand påmint mig om hur jag beskrev upplevelsen av värkarna i början.
När jag följde med dem ner på djupet, kändes det som om det öppnades stora salar inom mig.
Sal efter sal.
Jag upplevde även att värkarna hade olika färger.
Någon ljust gul och någon varmt röd, någon djupt blå.
Att inte försöka fly värkarna utan snarare nyfiket upptäcka dem var häftigt.
Krafter i min kropp som tog mig till någonstans bortom.
Fortsättning följer...
PS. Det finns såklart medicinska saker jag kan ha fel om, och beskriver bara allt som jag uppfattat det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar