Väntan

För tredje kvällen i rad sitter jag nu på min lilla balkong och tittar på solen som går ner över hustaken.

   Nedanför mig finns en lummig trädgård med rosenbuskar, buxbom och palmer.

   Fiskmåsarna som seglar förbi skränar, småfåglarna kvittrar, en hund skäller och katterna råkar då och då i slagsmål.

   Tuppen väcker mig på mornarna med sitt galande.

   Det är fridfullt.

Det känns som om jag och Portugal börjar finna varandra.

   Färgerna, de slitna husen med kakelfasader i alla de mönster, kullerstenarna.

   Värmen och ljuset.

De här dagarna har jag rört mig runt och bara tagit in.

   Strosat på måfå och känt efter.

   Men också varit i väntan.

   För snart är den första delen av den här Caminon/oCaminon över och en ny del börjar.

En del där jag ska få vandra tillsammans.

   Tillsammans med någon som aldrig vandrat en Camino.

   Genom någon annans ögon kan jag få upptäcka vägen igen.

   

Väntan påminner mig om Astorga, men mötet kommer bli väldigt annorlunda.

   Den här gången väntar jag på rätt man.

   Med en kärlek som lyfter mig.

   En ihärdig och tålmodig man.

   Påträngande och försiktig.

   Ända från början väldigt, väldigt tydlig.

   Så jag behöver inte undra.

   

I morgon kommer han under aftonstjärnan, alldeles i solnedgången.

   Och en ny vandring får börja.

Hjärta på vift

Jo, jag tror jag fattar vad Gud menar nu.

   "Men se till att njuta och ha lite roligt då!"

Allt jag vill egentligen, är att inte vara här själv.

   Och så har jag fått för mig att jag inte bara kan välja det.

   Och så åker jag iväg ytterligare en gång, själv.

   Och så tänker jag att det är bra, för jag är nog inte klar med nåt.

   Måste bli klar med nåt innan jag kan få välja "vi".

Och så ser jag andra som "får".

   Och så undrar jag varför de får, när inte jag får.

   Och så försöker jag komma på vad det är jag behöver ta itu med först.

   Innan jag "får".

Och det blir ju lite fnissigt när jag inser att det här något, är ingenting.

   Ingenting behöver jag ta itu med.

   Däremot behöver jag sluta åka iväg själv.

   Så himla enkelt.

   Varför har jag inte kommit på det förut?

   Kanske för att det också är lite läskigt sårbart med det där "vi"-et.

Men nu kommer han i alla fall, kärleken, om några dagar.

   Hit till Porto.

   Dit jag åkte direkt idag, utan att stanna i flera små städer på vägen.

   För jag orkar inte med det mer. 

   Det är för hattigt med dessa nya rum och gator hela tiden.

   När tiden inte ens fylls med vandring mellan.

Och väl här satte jag mig på ett torg och drack en färskpressad lemonad och då drog ett skådespel igång i huset mitt emot.

   Och en kör dök upp ovanför mitt huvud på en balkong.

   Och en dirigent stod mitt i folkmassan och dirigerade dem.

   Och dansare dansade på ett bord.

   Och vikta pappersbåtar flöt fram över himlen.

   

Och det var kärlek och strider.

   Och en dam som släppte gyllene konfetti över oss.

   

Och så fred och ett stort hjärta som vågat dinglade fram över våra huvuden.

   Och det var operasång och vacker musik.

   

Och jag shoppar och spenderar mer pengar än jag tänkt mig.

   Och spenderar mer tid i städer än jag tänkt mig.

   

Och ingenting är som jag tänkt mig.

   Och jag tror det är precis som det ska vara.

För "Se till att njuta och ha lite roligt nu!" tror jag Gud säger till mig.

   "Och våga riskera ditt hjärta, det är värt det!"

Jag förstår inte!

Det är en lite jobbig Camino det här.

   Den körde igång direkt med att rycka undan mattan under fötterna på mig och så fort jag tycker jag landat nånstans, så rycks den undan igen.

Och jag vet vad som händer, det är bara en fortsättning på vårens arbete.

   På att skala bort och rensa.

   Bryta ner och frilägga.

   Gamla sår som tas upp till ytan för att läka och gamla mönster som blottas för att kunna brytas.

Och en avgrundsdjup känsla av att inte förstå, som bara sprider ut sig över fler och fler områden.

   Och det är ju poängen, jag vet det.

   Men ändå pågår försöken att förstå.

   Se mönster.

   Koppla ihop.

   Finna mening.

   

Ångest, rädsla, sorg, rastlöshet, irritation och förvirring.

   När det inte fungerar.

   När förståndet får ge upp.

   

Åkt tåg till Agueda idag.

   Åter igen åkt förbi ruiner och fallfärdiga hus.

   Det är som om döendet förföljer mig.

   Påminner mig om att jag inte är klar.

   Att det inte är dags för uppståndelsen än.

Även här är det festival och färgglada paraplyer hänger över gatorna.

   I hundratal.

   Väcker barnet i mig som bara vill leka och inte behöva vara vuxen.

   Som inte vill behöva ta beslut eller ta ansvar.

   Som bara vill gå fram och tillbaka under paraplyerna.

<3 Coimbra

Att inte vandra fastän det var därför jag kom hit kan göra mig lite stressad ibland.

   Det är som om jag behöver fylla resan med något annat meningsfullt istället då, har jag märkt. 

   Som om jag slösar bort tiden här annars.

Att se saker, kan ses som meningsfullt, har jag märkt.

   Kyrkor, kloster, universitetsbibliotek, små gränder, torg och parker kan ses som meningsfulla, har jag märkt.

   Men när jag sett dem blir det svårare.

   Har jag märkt.

Att lägga märke till saker går väldigt lätt när man inte har så mycket att göra.

Vissa tankar känns också mer meningsfulla.

   Om framtida jobb, teologi eller andlighet.

   

Samtal och möten kan också kännas meningsfulla. 

   Men det har inte blivit så många såna de senaste dagarna.

Men sen stannade jag upp inför det här "meningsfullt".

   Vadå meningsfullt? 

   Är det meningslöst annars?

   Vadå slösa bort tid? 

   Går det ens?

   Jag som ju är ganska så övertygad om att tiden inte ens existerar.

   Egentligen.

Men så ibland så kommer jag på mig själv med att liksom ta ett steg tillbaka och se mig själv lite utifrån. 

   Från lite avstånd, så är det ganska spännande att det sitter en Ellen på en bänk, vid en flod hon inte ens visste fanns för några dagar sen, i en stad hon inte heller visste fanns, i ett land hon bestämde sig för att resa till för bara några veckor sen och känner dofter som är helt nya och njuter av solens värme mot huden och en sval bris som rufsar om i håret och att det inte finns någonting annat hon behöver göra just då, än att sitta precis där och njuta av stunden.

   Och då känns begreppet meningsfullt väldigt långt borta.

Jag är väldigt förtjust i Coimbra, det är en underbar stad.

   Studenterna sätter sin prägel på den med politiskt klotter och kultur som väl kontrasterar mot de gamla murarna, katedralerna och vindlande små gränder.

   Att ha fått tre dagar här känns som en gåva.

OCamino

Något har hänt idag, i min relation till Caminon.

   Jag är inte helt säker på att jag kan sätta ord på det, men försöker, mest för min egen skull.

Det började ju med att jag fick ändra mig från pilgrimsvandring, till pilgrimsfärd.

   Men när jag strosade runt i ett av dagens tre kloster, så skedde någon ytterligare förändring.

   

Jag pratade med en medvandrare härom dagen om vad jag upplever att Caminon gör med mig, för mig.

   Att jag kan ge mina problem, mina frågor, mina tvivel till vägen och så får jag alltid de svar jag behöver, vägen ger mig det jag behöver.

   "Som du tänker dig Caminon, tänker jag mig livet" sa hon då.

   "Jo, så tänker jag mig ju också livet" sa jag och började fundera över varför jag ser det som så typiskt för en Camino då.

   För att det blir så koncentrerat här, tänkte jag.

   För att jag förväntar mig det, insåg jag sen också.

   Men förväntar jag mig inte det i "övriga" livet också?

Och det var då det började rassla till.

   Jag har kommit hem från mina vandringar och försökt applicera det jag upplevt här, på det livet, utan att förstå att det är samma sak.

   Förstå på djupet alltså!

Jag har sagt att en ny Camino börjar när man går i mål, men jag har inte riktigt förstått att det innebär att Caminon egentligen inte finns.

   Att den bara är en illusion. 

   Något jag och många andra kallar något som vi ringat in som något.

   Med särskilda regler, och som lever upp till särskilda förväntningar.

Och det var kanske i mötet med klostret i ruiner, som det landade. 

   När jag läste om hur nunnorna levt sina liv där, som jag hajade.

   Det här är också mitt liv.

   Mitt helt vanliga liv.

   Inte särskiljt eller utanför det övriga.

   Inte varken större eller mindre, djupare eller mer betydelsefullt.

   

Om jag tar bort vandringen från pilgrimsvandringen, utmanar det mig att fundera över vad en pilgrim är.

   Jag har redan tidigare reflekterat över att det handlar om ett sätt att leva, vara, inte bara när jag är på vandring.

   

När jag klev in på Arlanda med min ryggsäck på ryggen, kunde jag redan känna vad det innebär.

   Att ha allt jag behöver för en månad fram på ryggen.

   Att ha skalat bort allt onödigt.

   Att veta att jag varje dag kommer kliva ut i något nytt och ännu oupptäckt.

   Med friheten att gå åt vilket håll som Gud än leder mig åt.

   Utan begränsningar eller måsten. 

   Och att jag också varje dag kommer att lämna något bakom mig, för att kanske aldrig komma tillbaka. 

   Möta människor jag kanske aldrig kommer möta igen, eller vänner för livet.

   Jag måste vara villig att släppa taget på en vandring, och öppna upp för nytt.

   Och jag har sett allt det här som en möjlighet att öva på det jag också har sån nytta av "i övriga livet".

   Utan att förstå att det inte finns något övrigt liv.

   This is it!

   

Men idag kände jag det.

   Kände hur de smälte ihop och hur det inte längre finns någon åtskillnad. 

   Här, innanför illusionen.